Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 4

Ett nyckelord är eskapism när jag ska förklara varför jag älskar det mjuka 70-talet. Musiken tar mig till en vackrare värld, så där softad i kanterna som bilder kunde vara då, oskuldsfull och vän. Melankolin var ett skönt tillstånd att vila i och hade ännu inte slagit över i svartsyn. Harmonierna tar mig till en drömvärld. Ibland kan det vara en gammalmodig pastoral engelsk landsbygd eller kanske djupa svenska urskogar.

Men det ultimata sagolandet måste ändå vara södra Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet, en svunnen högkultur i ett behagligt klimat.

Efter att ha botat bakfyllan med en burrito på Yuca's åker vi runt i en cabriolet halva dagen med armbågen vilande över bildörren, längs Pacific Coast Highway och upp i Topanga Canyon med sitt torra chaparallgräs och sen vidare på Mulholland Drive med sin betagande utsikt och genom Laurel Canyon i kvällningen. Vägarna, som man har hört i filmer och låtar, svischar förbi likt fartvinden genom det solblekta håret, som är på utväxt. Senare när natten närmar sig vaknar jag upp ur soldvalan och sticker ut på stan för att hänga med polarna på Troubadour vid Santa Monica Boulevard och dricka färdigblandad Tequila Sunrise ur kannan, medan någon gudasänd singer-songwriter sjunger så bländande vackert att en ung pumig Linda Ronstadt spontant hoppar upp på scen och körar. Sedan tar ett nybildat hungrigt countryrockband över estraden och fyrar av ett set med honky tonk-musik som rundas av med ett set med smäktande lägereldsballader fram på småtimmarna.



Eagles - Most Of Us Are Sad (1972)

Här talar vi västkustharmonier i sångstämmorna som inte står The Beach Boys långt efter. Glenn Frey och de andra killarna kunde odla ett vemod och samtidigt vara slanka, solbrända och fräscha. Den introspektiva modfälldheten går märkligt nog som en röd tråd genom singer/songwriter- och countryrockscenen i Los Angeles vid den här tiden.


Buckingham Nicks - Crystal (1973)

Ett romantiskt par med ambitioner som fortfarande inte nått några framgångar, två år före att de blev superstjärnor i Fleetwood Mac. Sensuella och sofistikerade Crystal är full kalifornisk natursymbolik som reflekterar det inre tillståndet, skriven av Stevie Nicks spelades den in igen och hamnade på deras första platta med Fleetwood Mac.


Rick Nelson & The Stone Canyon Band - Legacy (1974)

Rick Nelson var en Hollywood kid som växte upp i show business och blev rock 'n' roll-stjärna som sjuttonåring i slutet av 50-talet. Vid tjugosex var han en föredetting som slog in på country (och barockpop och singer/writer-stil). Med The Stone Canyon Band var han en av skaparna av countryrock-soundet i Los Angeles. Med pärlan Legacy är vi kvar på stranden invid Stilla Havet.

Go down to the sea
put your ears to the ground
and open your heart to the waves
and the sounds that they make
as they break along the shore
never more to pass this way again


- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag vill också passa på att meddela att hela serien Därför gillar jag det mjuka 70-talet nu är restaurerad. Det går att lyssna på alla låtar genom DivShare. Ha det mysigt!

Gåshuden måste vara äkta

Sångaren/gitarristen påminner starkt om en läderjacksrockande Tomas Ledin, sångerskan en smula om Py Bäckman, utklädd till en fladdermus. Trummisen ser ut som en tvåmeters (bindgalen) Ewert Ljusberg medan basisten – stillastående, fastgjuten, gömd under en basker – erinrar om Sura Gubben (ni som vet vem jag menar vet vem jag menar). Men, observera, detta är bara en ytlig observation.

Framför (eller snarare snett nedanför) mig på Globens scen står ju medlemmarna i ett legendariskt och extremt mytomspunnet band, Fleetwood Mac. Alla är över 60 år idag: Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Mick Fleetwood och John McVie. En viss oro kändes befogad. När åldrande rockmusiker åker runt i världen för att bjuda på drygt trettio år gamla låtar finns det alltid en oerhörd risk att det ska gå åt skogen.

Jag hinner tänka just den tanken redan vid första spåret, ”Monday Morning”, som inte känns så bra som jag vill att den ska göra, det vill säga som studioversionen. Men detta är bevars en arenaspelning och mina första farhågor beror nog mest på att ljudet inledningsvis studsar fram och tillbaka i rummet och att det tar en stund innan mixningen hittat de rätta nivåerna. Undertecknad är inte direkt van vid konserter med fler än 75 personer, med storbildsskärmar och så vidare.

När tredje låten, Rumours-spåret ”Dreams”, smyger igång känns det plötsligt som att allt klaffar. Jag ryser. Steve Nicks röst är precis så erfaren, drömsk och mystisk som man kan önska sig. Den låter faktiskt inte alls särskilt åldrad. Sedan kommer ett pärlband av fina låtar i fina versioner. Nyckelfiguren Lindsey Buckingham framstår som ett outröttligt energiknippe, en fullkomligt lysande gitarrist och ett gigantiskt ego.

Det finns en rad inbyggda konflikter som blir väldigt tydliga. Bandet pratar nu om att de turnerar för att det är kul. ”Let’s have a party!” säger någon i mikrofonen. Men låtarna, även när de på ytan låter glada, är nästan alltid dystra och deppiga. Känslorna pendlar mellan arg och sårad och vemodig. Den såväl musikaliska som mänskliga kemin mellan Buckingham och Nicks finns där i bakgrunden och sprakar, liksom omöjlig att kringgå.

Sista timmen av konserten blir tyvärr tristare. Några longörer för mycket, några svagare spår, några gitarrsolon och trötta rockismer för mycket. Det femstjärniga byts ut mot något tvåstjärnigt. Men gåshuden som huserade på mina armar under delar av konsertens första hälft var inget påhitt. Det var en äkta, oförfalskad känsla – och något som jag kan minnas och leva på riktigt riktigt länge.

Här följer studioversioner av några låtar som ingick i konserten.

Say You Love Me - från Fleetwood Mac (1975)

Never Going Back Again - från Rumours (1977)

I Know I'm Not Wrong - från Tusk (1979)

Ödets ironi

Är det ödets ironi att jag på lördag flyttar ut från familjens gemensamma lägenhet och därmed separerar, samma dag som Fleetwood Mac för första gången på närmare tjugo år är i stan och livs levande spelar deras bedrägligt behagfulla lyxpop om skilsmässorna sinsemellan? Konserten kommer dessutom bara att äga rum ett par tunnelbanestationer från min nya trerumslägenhet. Nej, jag hade ändå inte tänkt se dem, men måste definitivt sätta Rumours på listan bland möbler och grejer jag behöver till mitt hushåll. Ja, det blir den skivan i höst.


Fleetwood Mac - That's All For Everyone (från dubbel-LPn Tusk år 1979)

Guilty pleasures del 8: Bob Welch - Sentimental Lady

I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?

Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.


Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.

boomp3.com

Sentimental Lady från 1977 var amerikanen Bob Welchs första hit och ytterligare tre skulle följa de närmaste åren. Låten är romantisk så det förslår, fräsch som timotejschampoo och mättad av harmoni. Melodin känns som en varm öm tungkyss. Detta var musik som var skräddarsydd för radion, en måltavla för den gryende punken (som i och för sig inte utgjorde något hot i USA).


Bob Welch var medlem i Fleetwood Mac i början av 70-talet under gruppens övergångsfas från bluesrock till radiovänlig softrock. På de fem plattor som Welch medverkade prövade Fleetwood Mac en rad musikaliska stilgrepp. Bland annat spelade gruppen in en ypperlig och mindre slick originalversion av Sentimental Lady på albumet Bare Trees år 1972. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks hoppade på båten, då tyckte Welch att han gjort sitt i gruppen, även om de andra bad honom att stanna. Däremot fortsatte han att då och då samarbeta med medlemmar från Fleetwood Mac, bland annat på den första soloskivan French Kiss.

Jag vill slutligen tacka Spengo-medarbetaren Mattias som har gjort ett grundligt detektivarbete när det gäller det softa sena 70-talet och som häromåret gav mig en hänförande bland-CD där bland annat Sentimental Lady fanns med.