High in style - Anita O'Day!

Okej, alla livsstilsbesatta medelklassmänniskor som dreglar över den där Mad Men-boxen, kolla in det här istället, för det är nämligen på riktigt. I sommarparadiset Newport i den lilla delstaten Rhode Island på amerikanska östkusten hade man sedan några år kört en jazzfestival som drog till sig de stora stjärnorna under denna guldålder.

Höjdpunkten av stilfullhet i den moderna västvärlden inföll en söndagseftermiddag sommaren 1958 då Anita O'Day torkade av lite smuts från de högklackade glas-skorna, efter att ha klivit i en vattenpöl, och äntrade scenen som klädd för tebjudning bland badortens societet i en hänförande klänning och i en vid hatt med strutsfjäder, allt i en monokrom färgskala som fick läppstiftet att lysa kilometervis. Dock hade ekiperingen inte varit lika betagande utan Anitas massiva karisma. Men det är långt ifrån allt, då kameran fångar valda delar av publiken - ungdomar, barnfamiljer, medelålders rika par och jazz heads. Way cool!


Anita O'Day i Sweet Georgia Brown/The Man I Love ur konsertfilmen Jazz On A Summer's Day från Newport Jazz Festival 1958

Men det handlar inte bara om stil och snygga kläder. Anita O'Day var en enastående sångerska och udda scenpersonlighet. Jag blev helt perplex av henne när jag såg konsertfilmen på TV för några år sedan, visste inte vad jag skulle tycka. I en öppenhjärtig intervju tjugo år senare medgav hon - trots att det var höjdpunkten i hennes karriär - att hon förmodligen varit påtänd den dagen i Newport, som de flesta andra.

Jag såg en fullständigt briljant dokumentär om henne igår. Den gjordes 2004 då Anita mot alla odds blivit 85 år gammal och hon berättade glasklart, tufft och rakt på sak om sitt liv. Gumman var fortfarande vacker på nåt vis. Hon hade liksom många andra jazzstjärnor i sin generation levt i djupt missbruk av narkotika och alkohol. Hon tog en i princip dödlig överdos på allvar och drog till Hawaii för att genomgå sin fem månader långa cold turkey i den tropiska solen och i havsvattnet. Sedan var livet hårt som föredetting utan sparat kapital. Hon bodde många år i en mindre husvagn utanför en småstad i Kalifornien.

Inte bara Anita O'Days sångstil är avantgarditiskt lekfull, utan även hennes gestikulation är speciell. Vi tittar på ett annat klassiskt framträdande med av de många låtar som hon gjorde till sin egen, Honeysuckle Rose.


Anita O'Day i Honeysuckle Rose, live i Tokyo 1963

Med sina långa vita handskar gestikulerade hon som en trafikpolis, eller kanske dirigent. Men lyssna också och ni förstår att det inte är långsökt att kalla henne en kvinnlig motsvarighet till Frank Sinatra.

The Moon Is A Harsh Mistress

Radka Toneff från Norge är en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna, men för världen är hon fortfarande ganska okänd.

Jag fick en avskedspresent av några kära vänner när jag skulle flytta från Uppsala i mitten av 90-talet. Med albumet Fairytales ville vännerna visa hur ledsna de var över att jag var på väg tillbaka till Skåne. Jag kom att spela skivan någon enstaka gång och tyckte lite ytligt att den var fin. Jazzvärlden var ny för mig och jag var lite fjunig till en början. Men för varje år närmade jag mig musiken på Fairytales.

I adventstid förra året stannade jag och ett par kollegor på konstskolan kvar på kvällen för att dricka några flaskor julebrygd och spisa jazzskivor som vi tagit med hemifrån. Mitt på det tomma stengolvet i den stora nedsläckta matsalen hade vi ställt några fåtöljer och ett bord med en skivspelare för vinyl, kopplad till skolans stora ljudanläggning. Den enda ljuskällan var en spotlight med ett blått filter.

Jag tog bland annat med Fairytales. Mina arbetskamrater, gamla jazzdiggare i medelåldern, kände särskilt till amerikansk-svenske pianisten Steve Dobrogosz. De var i mindre grad bekanta med Radka, men kollegorna berättade något jag inte visste om henne strax innan jag satte ner nålen i det svarta spåret.


The Moon Is A Harsh Mistress (1982)

En stor klump växte i halsen när vi betryckta lyssnade på hennes och Steves avskalade tolkning av Jimmy Webbs ballad The Moon Is A Harsh Mistress. Sången hade plötsligt fått en helt ny innebörd. På hösten 1982 begick Radka Toneff självmord, inte långt efter att skivan kommit ut. Hon blev 30.

Ute i decembermörkret föll snön tyst. Inne hos oss var det blå timmen.

Cover lover pt. 10 - Nagasaki

Låt mig ta dig tillbaka till en tid som är populär igen, till swingjazzens 1930-tal.


Django Reinhardt - Nagasaki (1936)

Redan introt i Nagasaki berättar mycket om vilken fräck gitarrist Django Reinhardt var - yvig, tempramentsfull och tekniskt briljant. Sedan kommer den småhese sångaren Freddy Taylor in. Coolt och lättsinnigt glider han genom den sköna nonsenstexten.

The way they entertain,
hurry, hurry, hurricane

Även om inspelningen är 73 år gammal finns det mycket attityd. Bandet hottar för fullt. På något vis ligger inte Nagasaki med Django Reinhardt, violinisten Stéphane Grappelli och deras band Quintette du Hot Club de France långt från den rockmusik jag är van vid. Hör - drygt en minut in låten - hur skevt början av Djangos solo är.

Nagasaki skrevs redan 1928 av kompositören Harry Warren (en gigant inom musikaler och soundtracks till filmer) och textförfattaren Mort Dixon. Texten är en exotiserande amerikansk fantasibild av den japanska hamnstaden Nagasaki. Låten blev ett omåttligt populärt nummer för otaliga artister inom jazzen från slutet av 20-talet till början av 40-talet. Det kom massvis av låtar under den här eran på temat exotism, en skön omväxling till den grå vardagen. Nagasaki var något man tog till när dansgolvet skulle fyllas. Här följer ett urval av dem som gav sig i kast med låten: Henry ”Red” Allen, Albert Ammons, Chet Atkins, Charlie Barnet, Count Basie, Acker Bilk, Cab Calloway, Benny Carter, Doris Day, Benny Goodman, Fletcher Henderson, Freddy Johnson, The Mills Brothers, Don Redman, Bobby Short, Zoot Sims, Willie “The Lion” Smith och Fats Waller.


The Mills Brothers - Nagasaki (1937)

Men denna låt förlorade mycket av sin charm på morgonen den 9 augusti 1945 när amerikanerna fällde en fullständigt förödande atombomb över staden för att tvinga japanerna till kapitulation. Trots att låten varit så poppis blev den ett tidsdokument snarare än en jazzklassiker.

Cover lover pt. 8 - Bridge Over Troubled Water

Åren 1970-71 var det närmast obligatoriskt bland artister i mittfåran att göra en tolkning av Bridge Over Troubled Water, oavsett om de verkade inom country, soul, jazz, schlager eller pop. Simon & Garfunkels hymn hade verkligen gått hem i stugorna, toppade alla hitlistor i början av år 1970 och albumet såldes i åtskilliga miljoner exemplar. Till slut stod skivan instoppad i hyllan i vart och vartannat hem (särskilt hos varje måttligt musikintresserad akademiker av den generationen). Låtarna spelades oupphörligen på radion under 70-talet och det är idag svårt att lyssna på titelspåret Bridge Over Troubled Water, Cecilia, The Boxer och i synnerhet El Cóndor Pasa. Därmed inte sagt att albumet helt bör ignoreras, för det finns ljuvliga höjdpunkter där som inte är överexploaterade. Låtar som The Only Living Boy In New York och Song For The Asking är större och vackrare än livet. Pris vare Simon & Garfunkel!


Don Shirley - Bridge Over Troubled Water

Det har också gjorts ett oändligt antal instrumentala versioner av Bridge Over Troubled Water, då talar jag om muzak eller hissmusik. Detta gör det bara ännu svårare att fortfarande gilla originalet. Å andra sidan så finns det en instrumental tolkning av Don Shirley som finns på albumet The Don Shirley Point Of View från 1972. Jag talar om ett stycke kammarmusik på piano, orgel och cello med dämpade blå toner som bottnar i jazz och gospel. Don Shirley hushåller med tonerna lika sparsamt som vår egen Jan Johansson gjorde på sitt piano. Pianoklangerna är mjukt skimrande och jag får bilder av den tidiga försommarmorgonens första solstrålar som trevar sig fram mellan skogens trädstammar och genom lövverken, över trädgårdarnas spirande växtlighet, upp på huskropparna och in genom fönstren.

Här finns en mognad som originalinspelningen inte kommer i närheten av och instrumentalversionen gör faktiskt låttexten fullständigt onödig. Vad Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water egentligen handlade om vet jag inte, men i Don Shirleys tolkning framträder döden som en vän och befriare.


När jag spelar Don Shirleys skiva tänker jag alltid på någon som jag saknar. Hon bodde längre nedåt gatan i byn där jag växte upp och hon hade två söner i samma ålder som mig och min syster. Våra familjer umgicks jämt. Hos många av byborna bodde en känslomässig karghet, men hon var annorlunda - varm, gladlynt och öppensinnad. Hon älskade verkligen musik och spelade gitarr och sjöng folkvisor från trakten och religiösa sånger så ofta hon fick en stund över. Trots att byn var ganska oandlig och få själar gick i kyrkan, gjorde hon ingen hemlighet av att hon trodde på Gud, men samtidigt gjorde hon ingen grej av det. Alla drogs till den blida trygghet som strålade från henne. Det var annars ont om trygghet och värme.

Hon fick en elakartad cancer som aldrig ville ge sig och som alltid kom tillbaka och växte, hur många tunga behandlingar man än satte in på Lunds lasarett. Hennes kamp mot cancern pågick i hela elva år, för att hennes ovanliga livslust och optimism drog ut på sjukdomsförloppet. Jag brukade jag spela Don Shirleys Bridge Over Troubled Water för att släppa fram gråten när jag tänkte på hur sjuk hon var och hur ofrånkomlig döden var mot slutet. På samma gång gav låten tröst. Men hon fick aldrig höra den, tyvärr.

Skivhyllan 1959 Ornette Coleman - The shape of jazz to come

Kommer ni ihåg slagorden ”jazz är farligt, punk är trevligt”. Så här i efterhand känns det som att de som kom på det bet sig själv i svansen en smula. Skulle inte punken vara farlig? Och med facit i hand så känns väldigt mycket av jazzen som mer revolutionerande än den mesta punken, framförallt de som inte var med i den första vågen, utan mer hängde på av mode och popularitetsskäl. Jag ser absolut inga hinder i att gilla båda och några av mina favoritalbum som The Stooges Funhouse överskrider gränserna rejält.

boomp3.com

Är en platta som innehåller en av Lou Reeds favoritlåtar något för er? Åtminstone var det så jag fick upp ögonen för The Shape of jazz to come, en ganska kaxig titel. Låten är inledande Lonely women. En ganska fri och öppen låt som dock backas upp av en melodi som står över det mesta jag hört. Få låtar framkallar samma urbana känsla hos mig som denna. Vid varje lyssning förflyttas jag till, av mig, otrampade trottoarer i någon av världens betonggrå storstäder. Ljus, ljud, rörelser och dofter går in och ut ur varandra medans jag fortsätter vandra. Det är inte alltid vackert eller skönt men jag älskar varje sekund av det. Vilket måste vara det högsta betyg ett musikstycke kan få, att man glömmer tid och rum och inget annat existerar under de fem minuter låten pågår.

Ornette räknas som en av förgrundsartisterna inom frijazzen. En form av jazz som bygger på improvisation och samspel mellan musikerna utan några egentliga regler. Låt nu inte detta skrämma, jag skulle väl inte karakterisera The Shape of jazz to come som en frijazzplatta. Utan den känns mer som en liten förberedelse för vad som skulle komma. 1961 gav Ornette ut albumet Free jazz, som räknas som en milstolpe inom just den stilen. Nej, The Shape of jazz to come har ganska tydliga melodistrukturer som musikerna sedan improviserar utifrån. Ornette själv spelar altsax, Don Cherry trumpet, men de två verkliga höjdarna är basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. De har en sån lätthet, sväng och flyktighet. Ornette själv är väl som musiker inte lika skicklig som låt oss säga John Coltrane, utan hans absoluta styrka ligger i att kunna kombinera det experimentella med det melodiösa, vilket i och för sig Coltrane också var grym på.

Det är möjligt att hela plattan kan bli svårsmält för ovana jazzöron men börja i så fall med Lonely woman och Peace. Om de funkar för er så kommer nu säkert ha behållning av hela plattan. Vad gäller fortsatt lyssnande så har jag ännu inte kunnat ta till mig Free jazz och kan därför inte ge den några rekommendationer. Men är ni sugna på Fri jazz så lyssna på Albert Aylers Spirutual Unity från 1964, en farlig men trevlig platta.

Brian Protheroe - Pinball

Det är inte ofta skådisar på samma gång är spännande som musiker. Ett av undantagen är Brian Protheroe som har figurerat inom brittisk teater, TV och film sedan 60-talet. Visserligen hade han från tonåren spelat i rock 'n' roll-band, för att sedan upptäcka Dylan och bli en folkie. I mitten av 70-talet fick han en kort karriär som popartist.

En av de senaste årens mest angenäma musikaliska upptäckter gjorde jag genom Zigzag: 20 junkshop soft rock singles 1970-1974, som kärleksfullt och kunnigt samlade en rad mer eller mindre bortglömda engelska artister från eran. De var alla på väg bort från den typiska singer/songerwriter-stilen, föll lite utanför ramarna för dåtidens popmusikgenrer eller var lite för gamla för Top of the Pops. Kanske en något brunmurrig engelsk pop, men med massvis av melodier, hjärta och idéer. Låten som inledde CD-samlingen och fångade in mig direkt hette Pinball, men den hade annorlunda färgtoner.

boomp3.com

Pinball är cool och avspänd, så där jazzigt blå. Men om man dyker ner i texten visar den sig skildra depression och den isolering som följer. Hela låten är höljd i en själslig dimma. Jag älskar hur låttexten mot slutet återigen far igenom den ansatta hjärnan. Det finns ett hypnotiskt groove som fångar lyssnaren. Och även om låten bär en del tidsmarkörer, känns Pinball samtidigt för evigt modern. Brian Protheroe skrev själv låten som släpptes på singel och blev 1974 en liten hit i Storbritannien. Trots temat och egensinnigheten hos Pinball blev den då trettioårige Protheroe tillfälligt en tonårsidol - en fin sångare, begåvad låtskrivare och stilig man som han var.

And they say that you never know when you're insane

Så snyggt, så sant...

No more Mr. nice guy!

Ärade bröder och systrar om här nu finns någon sådan. Vad vore mer uppiggande under denna vidriga tiden av året än en fullständigt logisk blandning av Bon Scott och Frank Sinatra? Jag vet, ni har efterlängat det, drömt om det och nu slutligen får ni även uppleva det. Efter ett antal årtionden som århundradets meganörd ansåg Pat Boone att det vore en briljant idé att göra storbandsversioner på metallåtar. Och vem är jag att säga emot? Glimrande tolkningar av Holy diver och Enter sandman är nog att göra den mest inbitne metalfan nyfiken på Glen Miller och vice versa. Jag har alltid undrat hur ett soundtrack till dårhus skulle låta och i denna skiva har jag svaret.

boomp3.com

Och som om inte musiken är nog har Boone drämt till med ett synnerligen respektingivande omslag där han i läderväst och bar bringa riktar en skarp och GNISTRANDE blick rakt in i kameran. Jag darrar. För jag känner det. Pat Boone är fanemig inte någon jävla mysig familjemusiks nörd längre. Han är här för att sparka mitt arsle ordentligt med en mordisk blandning av storband och metal. Swing hard!

Skivhyllan: Duke Ellington And His Orchestra – Afro-Bossa (1963)

Den otroligt vitale jazzveteranen Duke Ellington och hans storband tar med dig på det specialchartrade propellerplanet från Amerikas Förenta Stater och söderut till den lilla ön där Karibiens hippaste hotell ligger.

Stadens bedagade byggnader i kolonialstil trevar uppför bergssluttningen till den aktiva och oberäkneliga vulkanen. Luften känns trög av de starka dofterna från karibiska liljor som blandas med sältan som blåser in från den färgskimrande oceanen. Även efter solnedgången är kvällarna svettdrypande heta. Den väldiga månen hänger ute över bukten. På nattklubben sitter det sofistikerat aftonklädda jet-setet vid borden. I baren blandas förföriska drinkar med tropiska fruktjuicer och förstklassig rom. Röken från herrarnas cigarrer och damernas cigarretter förenas långsamt. Genom dimman skymtar en Sophia Loren-liknande skönhet. Hon kan inte längre värja sig mot den intensiva musiken och de läskande men lömska drinkarnas inverkan. Kvinnan ger sig hän i en extatisk dans. Den tidigare så civiliserade publiken dras snart också med av djungelrytmerna.

boomp3.com

Duke Ellingtons Afro-Bossa bjuder inte på bossanova, albumtiteln till trots. Kanske ville Dukes nya skivbolag Reprise bara dra fördel av att bossanova var det hetaste som fanns i musikväg vid den här tiden. Nej, detta är ett nästan barnsligt nyfiket möte mellan jazz och exotica, mästerligt arrangerat med tyngdpunkt på blås och percussion. Melodierna är omväxlande vibrerande, ystra, gåtfulla och romantiskt stämningsfulla. Att spisa Afro-Bossa är helt enkelt ett billigare sätt att resa till solen.

Skivhyllan 1963 Charles Mingus-Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus

Charles Mingus-Hora Decubitus
Höger klicka och öppna i eget fönster


Jag har en förkärlek till musik som är lite skavd i kanterna eller har ojämna konturer men ändå är melodiös i botten. Den skall ha en viss energi för att fånga mig men behöver samtidigt vara åtminstone lite spröd och spräcklig. Mitt lyssnande på musik är nog i huvudsak för att få energi inte lugn och ro, även om det också händer. Velvet underground är mitt bästa exemplet på denna kombination, för mig världens bästa grupp som lyckades med det i varje låt. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är kärnan som är hård och ytan mjuk eller om det är tvärtom. Ändå tydligare exempel är kanske Stooges och Motorhead som är stenhårda på ytan men alltid har en liten öppning i musiken som släpper in syre.


Mingus har naturligtvis allt detta. Jag refererar till rockband för jag tycker han ligger lika nära dessa som han ligger jazzen. Åtminstone i de inspelningar han gjorde i slutet av 50- och i början av 60-talet, den period jag än så länge utforskat. Det räcker ganska långt att hålla sig här. Mingus var produktiv, under 63 släppte han också The black saint and the sinner lady, ett precis lika bra album och Mingus plays piano, som jag tyvärr annu inte hört. Samma sak 59, tre sjukt bra plattor, Blues and roots, Mingus Ah um och Mingus Dynasty. Mingus ah um var min inkörsport till Mingus. Minns att jag lånade den på malmös stadbibliotek i början av 90-talet och fascinerades av plattan, men var nog inte redo. Hade precis börjat lyssna på soul via Four tops och The miracles och även om Mingus ah um är ganska lättillgänglig var öra och hjärna inte i fas med musiken.

Hur beskriver man då Mingus musik? I våras gick jag en kurs i akupunktur. Där ingår att ytligt förstå vad TCM(Traditional chinese medicin)innebär. Ytligt dels för att det är omöjligt att lära allt på en termin, dels för att den till stora delar ej är förenlig med västerländsk medicinsk utövning. Mycket grovtbygger TCM på att allting har sin motsats, mest känt är väl yin och yang. Utan det sköra har vi ingen hårdhet, utan kyla ingen hetta utan stillhet ingen rörelse och så vidare. Det är detta som jag tycker karakteriserar Mingus musik. Förhållande mellan motsatsparet skiftar ständigt och kineserna anser att en alltför stor obalans leder till sjukdom.

Jag fascineras av omväxlingarna i musiken, en attack följs av stiljte och så attack igen. Troligtvis en avspegling av Mingus temperament. Det går rätt så många historier om rejäla vredesutbrott och utskällningar av människor han tycker gjort sig förtjänta av sådana. Men musiken är trots växlingarna ändå hela tiden rytmiskt svängiga och melodiska.

Jag är dålig på att höra om en musiker är skicklig eller inte, vilket ju mycket jazz baseras på. Om det låter bra så duger det för mig, känslan i uttrycket är viktigare än att den är korrekt. Men Mingus är en instrumentalist som jag verkligen uppskattar och det händer att jag sätter på någon skiva bara för att höra hans basspel och grymtningar.

Låtarna på skivan är de flesta omgjorda redan inspelade låtar, en del med ny titel. Men det gör mig inget, bandet känns rejält spelsugna och inspelningen har en fin livekänsla. Man behöver inte heller vara rädd att Mingus själv tar för stor plats, han är generös och släpper fram de andra musikerna i rampljuset i samma utsträckning som han själv står där.

Änkan Sue Mingus håller fortfarande lågan i makens musik levande genom att ha flera band som turnerar runt och spelar hans kompositioner. Jag och Sofie såg Mingus big band på klubben Fez i New York 1999, en skön spelning i trevlig miljö, med billigt inträde och goda gin och tonics men utan den magiska pricken över iet.

God can? – En förlorad själ (del 2)

Få ämnen har omsjungits lika flitigt i soulmusiken som Gud. Inte minst då kärleken till honom. Något jag inte minst påmindes om när jag för någon månad sen såg Mavis Staples på Berns i Stockholm. Mycket av vad som framfördes handlade föga överraskande just om Gud, alternativt anständighet/rättvisa.

Mavis Staples var för övrigt fantastisk: så pigg vill jag också vara när bara några år till de 70 återstår. Lämnade Berns med ett fånigt leende och ambitionen att ge första bästa behövande medmänniska en stärkande kram. Hittade dock ingen kvalificerad på hemvägen så det fick anstå.

Hur bra Mavis och familjegruppen The Staple Singers var live på 60- och 70-talet vågar jag knappt ens tänka på.

Förvisso är Mavis Staples skolad i gospelmusiken, precis som så många andra soulsångare/-sångerskor. Även om just When will we be paid, här i en inspelning från Ghana 1971, mer handlar om världslig än gudomlig rättvisa. Tycker därför det är på sin plats att låta några andra röster om Gud ta plats, som den briljante soulsångaren/låtskrivaren Paul Kelly och hans hit Stealing in the name of the lord från 1970. Att Stealing in the name of the lord blev Kellys största framgång känns som ett gott bevis på att tidsandan hade ändrats.



Ungefär samma tema som Paul Kelly, hyckleriet bland de troende/kyrkan, sjunger Honey Cone om i Sunday morning people också från 1970. Honey Cone var tänkt att bli Holland-Dozier-Hollands nya The Supremes på låtskrivartrions egna skivbolag Hot Wax. Och gruppen lyckades utmärkt med sitt uppdrag: två gånger toppade Honey Cone Billboards R&B-lista. Dock inte med Sunday morning people, men det berodde säkert mest på att den inte gavs ut som singel …



De som pratar om/tillber Gud må vara hycklare, men herren själv däremot … han kan. Åtminstone hade Paul Kelly kommit till den insikten sju år efter Stealing in the name of the lord. Med God can visade Paul Kelly än en gång vilken briljant låtskrivare och lysande sångare han är, samt inte minst att han fick sin skolning i den amerikanska söderns kyrkor. ”My grandmother kept me in church: twice on Sundays and several times during the week.”, konstaterade han i en intervju med den engelska soultidningen In the basement för några år sen. Det märks.

Kellys fyra lp på Warner Brothers från 70-talet – Dirt, Don’t burn me, Hooked, hogtied & collared, Stand on the positiv side – är alla väl värda att leta upp, och bör inte vara vidare svåra att hitta. Möjligen med undantag för Dirt. På den sista och svagaste Warner Brothers-plattan, Stand on the positiv side från 1977, finns God can. En sång som om inget annat visar hur svårt det är att göra upp med barndomens värderingar. God can har följaktligen spelats in av flera gospelartister. Som Mavis Staples och hennes familj.



Men innan vi bekänner våra synder är dags att begå dem! Få om ens någon har varit så bra på att sjunga om festandets glädje som Louis Jordan. Inte konstigt att fester nästan aldrig blir lika kul som Louis Jordans musik. Så Let the good times roll! Åtminstone för i kväll.

Del 8: Tio goda skäl att gilla NRBQ

För mig är musiklyssnandet ett sökande. En jakt efter den ultimata audionoma upplevelsen. En jakt som alltjämt pågår och som ibland leder en in på mindre angenäma sidospår och en ängslig undran kan då infinna sig om allt letande är värt mödan. Sådana stunder är man lycklig över att band som NRBQ finns. Ett litet chosefritt band som vägrar inordna sig musikhistorians genreindelning och därför tyvärr enligt min mening aldrig fått den status som det förtjänar.


Bandet fyller i år 40 och den lineup som varat längst, mellan 74-94, är Terry Adams keyboard, Al Anderson gitarr, Tom Ardolino trummor och min favorit Joey Spampinato bas. Bandets plattor är som ett smörgåsbord, med den skillnaden att man inte är ett dugg däst efter att ha lyssnat på dem utan istället bara vill ha mer. Där samsas pop, rock´n roll, jazz, country, folkmusik och nonsens låtar. I grunden finns en rocksättning, men den kompletteras ofta med ett blås eller andra mer eller mindre fantasieggande instrument, som är mer glädjefyllda än perfekta vilket passar mig. Det gör det söta inehållet lite ruffare, ungefär som det håriga skalet på ett moget krusbär. Plattorna är absolut inte överproducerade utan snarare förstärker intrycket att de måste vara ett fantastiskt liveband, något som bekräftats av en hängiven Spengomedlem.

Jag har lagt upp de 10 låtar jag känner mest för. De flesta är ganska enkla men fantasiska popsånger skrivna av Joey Spampinato. Närmsta referenser är för mig, Paul McCartneys tidiga soloalster och Jonathan Richman men också senare band som Maher Shalal Hash Baz.

Låtarna kommer från plattor utgivna mellan 69 och 80. Jag har inte lyssnat in mig på de senare plattorna, kommer att göra det framöver. Har inte heller hört Carl Perkins-samarbetet Boppin´the blues och ser framemot synpunkter på plattan från er som har den.

Om ni nu inte är inne på popspåret så ge NRBQs första självbetitlade platta en chans eller vad sägs om att spår 1 är en självsvängande version av Eddie Cochranes "C´mon everybody". På detta följer en cover på Sun Ras "Rocket number nine", som skulle kunna bli mitt val om Spengo anordnade omröstning om bästa covern genom tiderna. Man får fundera en del på vilka debutplattor som inletts med en liknande kanonad.

Och om nu inte låtarna är skäl nog för att knocka er så uppger Wikipedia att alla medlemmarna i NRBQ spelade zombies i George A. Romeros film Day of the dead från 1985, och där var ni nere för räkning. Trevlig lyssning!

NRBQ-You can´t hide (Jody St Nicholas, NRBQ,69)


NRBQ-Only you (Spampinato,Scraps,72)


NRBQ-It´s not so hard (Spampinato, Scraps,72)


NRBQ-Boys in the city (Spampinato, Scraps,72)


NRBQ-Mona (Spampinato, Workshop,73)


NRBQ-That´s alright (Spampinato, All hopped up,77)


NRBQ-Ridin´in my car (Al Anderson, NRBQ at Yankee stadium,78)


NRBQ-Chores (Spampinato, Kick me hard,79)


NRBQ-It was an accident (Al Anderson, Kick me hard,79)


NRBQ-Beverly (Spampinato, Tiddlywinks,80)

Pretentiös nattmusik

Ordet pretentiös väcker nog ont blod i de flesta popnördar. Men så icke hos mig. Men så är jag heller ingen popnörd.
Jag tycker inte det är något fel att vilja något, att ha ett budskap man vill förmedla eller en strävan att beskriva någonting som ligger utanför det triviala. Lika lite som att jag skulle tycka det vore av ondo med skön, lättsmält underhållning.
Det ena utesluter inte det andra.

Så ser jag på kultur. På ena sidan har man James Joyce, Hans Richter eller en Steve Reich eller en Bob Dylan, på andra sidan har man Stephen King, Andy Warhol och The Carpenters (eller varför inte Russ Meyer!).
Det är inget krig.
Ingen blir skadad.
Man behöver inte välja sida.

Men.
Dessa sidor ligger icke desto mindre väldigt långt ifrån varandra. Det kostar på mer att verkligen uppskatta (eller lära sig uppskatta) de mer "pretentiösa" kulturarbetarna.
Det är av naturen enklare att direkt fatta tycke för något från den mer icke-anspråksfulla kulturmyllan, därför att de just inte gör anspråk på att vara något utöver det vanliga, det triviala på den rådande allmänkulturella kartan. Man känner igen sig. Man finner trygghet.
Jag lägger inga värderingar i mina ordval här.

Därför är det roligt när gränserna naggas i kanterna.

Eftersom den här bloggen handlar om musik är det också detta ämne denna post handlar om (även om ni trodde annat!).

När det gäller musikprogram avsedda för televisionen finns enbart ett som ens fösökt ta tjuren vid hornen. Det programmet hette 'Night Music' (eller 'Sunday Night') och sändes mellan 1988-1990 på NBC. Vi snackar alltså amerikansk television. Kan inte minnas att denna serie sändes på svensk tv. Men det är möjligt.

Programserien leddes från början av David Sanborn och Jools Holland.
David, en dötrist pretentiös saxofonist och Jools, en lika dötrist opretentiös keyboardist.

David visade sig snabbt vara en hyfsad intervjuare och trevlig lekkamrat till de inbjudna musikerna i programserien. Jools fick sparken (med rätta!) efter en säsong. Han sög helt enkelt.

Vad 'Night Music' försökte ge sig på var att greppa de mer pretentiösa och konstnärliga moderna musikyttringarna och presentera det hela för en bredare publik. Dessutom gick man ytterligare ett steg. Man ville ge uttrymme åt all musik som inte var mainstream. Man ville vara ett forum. Ja, man ville ju så jävja mycket!
'Night Mucic' är ett ytterligt pretentiöst projekt som på ett opretentiöst sätt vill begapa sig i musik. All musik. Alla sorters musik. Från alla världens hörn. På alla språk. I dur. I moll. I attonala ackordföljder.

"Mötet" var viktigt. ("Mötet" är alltid viktigt när pretentiösa människor får bestämma.)

I programserien får vi också några oförglömliga "möten" serverade. Eller vad sägs om när Leonard Cohen gör "Who By Fire" kompad av Sonny Rollins. Eller när Nick Cave, Charlie Haden och Toots Thielemans gör magi av "Hey Joe" (japp, den kan ni läsa mer om i en tidigare post av Magnus här). Men framförallt i den himlastormande pretentiösa "Heartbreak Hotel" framförd av John Cale, Shawn Colvin och Richard Thompson. Overkill.

Serien var också skådeplatsen för Pixies första framträdande i Amerikansk nationell tv. De framförde bl.a. "Monkey Gone To Heaven".

För att nu göra en lång smärtsam historia lite kortare. Jag har postat en helvetes massa klipp från denna tv-serie på min blogg PCL LinkDump.
En del är fasansfullt - en del är otroligt bra. En del är WTF.

/Sebastian, diplomerad pretto