"These Are The Streets, I Used To Walk..."

Texterna här på Spengo har på sistone varit rejält nostalgiska. Undrar vad det beror på? Men det är klart, det var inte lätt att vara nostalgisk t ex under tonåren, snarare var det väl omöjligt eftersom allt (ännu) var så distanslöst. Även musiken vi skriver om kan ju i sig vara nostalgisk och sentimental. Inte undra på att vemodet aldrig är långt borta.

Vid flera tillfällen har jag lyft fram Madness fjärde album, The Rise And Fall (1982), och det har inte bara varit för att det var en av de fem första LP-skivorna jag skaffade. 1983, när jag var tretton år, tyckte jag att det var en fantastisk popskiva, även om den delvis lät lite märklig i mina oerfarna öron. Jag tycker fortfarande att det är en av åttiotalets bästa popskivor.

Låten som surrade och snurrade vid denna tid var ju superhitten "Our House", en låt som jag faktiskt har haft oerhört svårt att tröttna på. Egentligen mot alla odds. Den borde vara i riskzonen för uttjatning, men jag går igång på den varje gång. För många har nog den låten helt förknippats med Madness. Eller snarare tvärtom.

The Rise And Fall, albumet där "Our House" ingår, spretar musikaliskt och tar rejält avstånd från gruppens tidiga, "roliga" ska-pop. Men på något sätt hänger allt ihop till en unik, närmast konceptuell helhet. Här dyker en ganska bister och sällsam vardag fram. Låtarna är små detaljrika, diskbänksrealistiska berättelser om det ibland desperata livet i England. Urbrittiskt!

Låter det inspirerat av The Kinks och Ray Davies? Well, parallellerna finns där, helt klart. "Primrose Hill" är ett gott exempel på när text, musik, sång och arrangemang strålar ihop till fulländning. Känslan är dock otäck; faran/fattigdomen/galenskapen lurar runt hörnet och just denna förtätade stämning åskådliggörs med hjälp av de mäktiga musikaliska inslagen.

Boomp3.com

En tillbakablickande, nostalgisk feeling får jag också av titellåten "Rise And Fall", som även den är rejält Kinks-doftande. Gladare låt har man dock hört. Mollskiftningarna håller borta en naiv glättighet och gör att desperationen inte släpper taget. Det hela blir liksom obönhörligt. Inte hopplöst, men obönhörligt.

Boomp3.com

Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want you på Blood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.

Musik som var skum år 1982

The Church kör "Unguarded Moment" live i programmet Casablanca (Sveriges Television) 1982.

Jag blev som elvaåring ganska provocerad av detta. Det är ganska svårt att förstå idag, tjugofem år senare.

För sin tid var nog musiksatsningen Casablanca ett relativt schysst program, som både visade väldigt populär musik och samtidigt också sånt med kultstatus. Programmet gästades av det australiensiska bandet The Church, som för första gången turnerade i Europa hösten 1982.

Jag förstod ingenting och rös över hur mysko de var. Bandet stod nästan helt stilla. Ingen koreografi. Killarna gungade knappt ens en gång i takt till musiken. Sedan var de i princip uttryckslösa i ansiktena. Jag fick inget grepp om melodin heller. Detta var inte en självhäftande slagdänga i grällt lysande neon, som jag var van vid. Texten begrep jag överhuvudtaget inte alls (jag var bara en elvaårig pojke som börjat med ord som "cat" och "dog" två år tidigare i småskolan).

Jag upplevde att den sparsamma scenografin med antydda kyrkofönster var jättekonstig. Hur kunde ett popband kalla sig för Kyrkan? Detta var några år innan The Housemartins på ett oemotståndligt sätt mjukade upp relationerna mellan pop och kristendom i videon till "Caravan Of Love".

The Church var mitt allra första möte med musik som inte huvudsakligen var avsedd att underhålla eller att härja högt upp i hitlistorna.

Anledningen till att jag reagerade så negativt var kanske att jag präglades av min uppväxt i en by på landsbygden, bland främst småföretagare (mina föräldrar hade en taxifirma), bara två generationer från det gamla bondesamhället. Man skydde allt som var pretentiöst eller svårbegripligt. Det som gällde var underhållning, som alla generationer kunde gilla (exempelvis Nygammalt med Bosse Larsson). Jag kan än idag känna en allergi mot det pretentiösa, samtidigt som jag dras till det – klassresenärens eviga ambivalens.

I det minnesvärda Casablanca njöt jag istället av hitsen för ögonblicket: Madness "Our House" och ABC:s "The Look Of Love". Det skulle dröja sju-åtta år till jag själv började digga den typen av kultband som The Church representerade. Men jag köpte inte nån skiva med just The Church. Det blev aldrig "mitt" band.