Skivhyllan 1987 The Go-Betweens Tallulah

Vill bara kort presentera en platta som kanske är den i min samling som jag förknippar mest med årstiden höst. Det beror inte bara på de tio låtarna som alla på något sätt befinner sig i brytningstid mellan ljus-mörker, värme-kyla och gräs-jord, utan även på omslagets färgsättning som minner om naturens förberedelsearbete för vintervilan.


Australiensiska The Go-Betweens är ett av mina absoluta favoritband och många timmar har spenderats i deras sällskap,Tallulah var min inkörsport till deras rike. Den betraktas allmänt inte som någon av deras bästa utan ses väl mer som en platta släppt mellan deras två mästerverk Liberty belle and the black diamond express och 16 Lovers Lane. Det är möjligt att låtarna är starkare på dessa plattor men vid lyssning så river Tallulah upp djupare fåror i min själ och mitt hjärta.

The Go-Betweens - Hope then strife

När det är som bäst är det nära Velvet Undergrounds magi där varenda detalj bidrar till den melodiskt melankoliska helheten. Landsmännen The Triffids är en annan referens men där de alltför ofta gör utflykter i en gränslös öken så håller sig The Go-Betweens på den krokiga stigen alldeles intill den breda popfåran. Deras skörhet i kombination med oantastlig melodikänsla borde gjort dem större än de är, men jag är säker på att vi är en hel del som värderar deras sällskap mycket högt.

Australienälskare

Det fanns starka band till Australien i Simrishamns-gänget som jag hängde med. De avgudade band som Hoodoo Gurus, The Church, The Saints, The Stems, The Someloves, The Limespiders (särskilt låten Slave Girl) och andra australiensiska band. Jag upplevde att det var nästan som kittet som höll gänget samman. Två av killarna hade faktiskt morsor som kom från Australien (mammorna var gamla barndomsvänner och träffade varsin svensk). En av dessa grabbar hade också växt upp Down Under och han brukade följa cricket-turneringar som pågick i veckor i det gamla hemlandet via australiensiska dagstidningar, som kom fram till stadsbiblioteket i Malmö minst tre dagar senare, dit han promenerade dagligen.

Trots att den övriga rockvärlden, då det blivit 90-tal, riktat blickarna åt andra håll, fortsatte gänget dyrka de australiensiska band som haft sin storhetstid på 80-talet.

Flera av oss, dock inte jag, såg ut som Hoodoo Gurus-sångaren Dave Faulkner gjort i mitten av 80-talet med grop i hakan, långt hår och paisleyskjorta. Självklart hade de ivrigaste aussie rock-älskarna i gänget träffat och festat med centralgestalterna från de dyrkade banden på turné i Sverige. Vi var fruktansvärt starstruck när en lätt nerdekad Chris Bailey flyttade till Malmö (dit vi också flyttat) och började dyka upp på gängets fester. En av killarna från Simrishamn var till och med som gitarrist i en mindre legendarisk upplaga av The Saints i slutet av 90-talet.

Själv var jag väl ingen aussie rock-fanatiker, även om jag också stod under gängets påverkan. Jag kunde emellertid inte motstå de välsnickrade poplåtarna, som ofta framfördes på ett rättframt och hjärtligt sätt. I videorna som jag valt finns en arbetarklass-koppling och det går kanske också fram i musiken (möjligen inte så tydligt i The Go-Betweens fall - ett band som har en sorts elegans).


Hoodoo Gurus - My Girl


Paul Kelly & The Coloured Girls - Before Too Long


The Go-Betweens - Spring Rain

Med Lloyd Cole i mitt öra

I tisdags såg jag den här låten framföras av Lloyd Cole himself, live på Katalin i Uppsala. Den var en ljuvlig version. Stillsam, varm, akustisk, nedkortad och avskalad. Jag rös av välbehag längs hela ryggraden. Det var - som så många gånger förr - melankolin och melodin snarare än texten som berörde mig.

Det är betydelselöst, men Lloyd Cole är "bara" nio år äldre än undertecknad. Det år debutskivan Rattlesnakes släpptes, 1984, var Lloyd Cole en tjugotreårig låtskrivartalang och samtidigt smakfullt intellektuell (She reads Simone de Beauvoir in her american circumstance...). I januari fyller han fyrtioåtta. Tiden går och på många sätt pågår ständigt parallella skeenden både bakåt och framåt i ens minnesbank.

Eftersom jag för tillfället är väldigt fascinerad av 80-talet (mina tonår inföll 1983-1989), så passade det utmärkt att knyta ihop det hela med en Lloyd Cole-konsert. Med den här turnén känns det som att han tillvaratar sitt eget kulturarv. "Rattlesnakes" låter ju bättre än någonsin, både "nu" och "då". Tänk om man fick höra sådana här låtar på P3 nuförtiden! För vi vet ju alla att det var bättre förr. Eller?

-

PS. Ahh, detta 80-tal. Den här låten påminner mig om både Echo & The Bunnymen (Ocean Rain-skivan, också från 1984) och The Go-Betweens (vilken skiva som helst). DS.