Skivhyllan 1974 Brian Eno-Here come the warm jets

För att lagt så mycket lyssnartimmar på Talking heads och David Bowie, har jag skamligt dålig koll på Brian Eno. Har bara detta album i hyllan, samt en del som han producerat. Jag har inga Roxy music. Inte heller några av hans andra samarbeten, inte ens de med David Byrne, har hittat in i samlingen. Fram till 2003 såg jag ingen anledning till att föröka sätta mig in i karlns musik. Vilket kan tyckas märkligt men det kan troligtvis förklaras med sju bokstäver som rätt sammansatt blir ordet ambient. En musikform, eller vad man nu kan kalla det, som för mig är konturlös musik som jag inte kan skilja från muszak eller hissmusik. Eno har för mig på något sätt blivit synonymt med begreppet. Något annat är kanske inte att vänta när man använder sig av titlar som exempelvis Ambient 1: music for airports .

Det som inträffade 2003 var att jag under ett besök i New York fullkomligt drabbades av en av låtarna på denna skiva. På MOMA, som just då huserade i tillfälliga lokaler i Queens, såg jag en videoinstellation. Vad skärmen visade är sedan länge borta men musiken slukade mig totalt. Det var en mässande och repetativ indiepophit. En klaviaturbaserad musik kompade den flerstämmiga sången och jag satt kvar som i trans i hopp om att något skulle avslöja vad det var. Lyckligtvis gav eftertexten att det var Enos låt Some of them are old. En kort jakt efter låten startade och ganska snart var ett CD exemplar av Here come the warm jets inhandlat.

Jag har sedan dess levt med plattan av och till, spelat den ofta periodvis men också emellanåt glömt bort den. Faktum är att varje gång jag spelat den har jag gillat den ett snäpp mer än vid förra lyssningen. Upplevelse av att det är en experimentell rockplatta har också allt mer glidit över mot att det är en skruvad popplatta, och är det något som jag går igång på så är det just sådana. Det finns gott om bra melodier på plattan, men de kan på grund av omgivningen ibland vara svåra att finna.

Men om vi börjar med de lite mer experimentella låtarna så vill jag framhäva titelspåret och Blank Frank. Here come the warm jets är en av mina favoritlåtar alla kategorier. En gitarrmatta utan halkskydd får efter 1.20 sällskap av ett trumkomp som växer in i låten under 1 min och några röster får vi inte höra förrän efter 2.35. En i alla avseende orginell låt som för den delen inte är speciellt svårlyssnad. Bör absolut avlyssnas.

Blank Frank skulle lätt platsat som ett musikaliskt nummer i den engelska TV komedin The Mighty boosh. Tänk er Pere Ubus känsla för att använda rytmen kombinerad med Syd Barretts poppsychadelia och krydda med lite Magazine så hamnar ni kanske rätt, eller inte!

boomp3.com

Av poplåtarna så sticker, förutom nämda Some of them are old, Cindy tells me och On some Faraway beach ut. Cindy tells me kan ni lyssna på. On some Faraway beach, är till sin karaktär ganska lik Some of them are old, svepande klaviatur ligger över den i stort sånglösa låten. Möjligen ligger det i gränslandet till ambient. Känslan av att promenera på öde Österlensk strand infinner sig faktiskt om man blundar och lutar sig tillbaka i soffan.

Som kuriosa kan nämnas att Brian på den efterföljande turnén valde att

kompas av The Winkies, ett engelskt pubrockband vars sävliga rock aldrig lyfter på på platta trots det potenta omslaget. Kan tyckas vara ett oväntat val, men Brian var tydligen imponerad av deras liveframträdanden. Tyvärr fick turnén avbrytas efter bara några spelningar då Brian fick en punkterad lunga och vad jag förstått har han sedan dess aldrig turnerat mer.

Jag tar gärna emot tips på andra Eno plattor som ni anser vara värda att lyssna på. Bry er inte om min lätt avoga inställning till ambient, man kan kanske lära sig att uppskatta det också.