Band jag minns med värme del 3 - The Girls

The Beatles musik har varit ordentligt ute i kylan ett bra tag nu. Gruppens hipfaktor och status har under åren verkligen pendlat. Men jag minns att det kom mycket popmusik med beatlesvibbar under åren 1989-92, både utomlands och i Sverige. Det hade då gått 20-25 år sedan The Fab Four hade varit verksamma och så långt i efterhand brukar nostalgin slå till med full kraft hos de som träder in i medelåldern, men det inspirerar i regel yngre med och det ger en revival.

Efter ett långt 1980-tal fanns det definitivt en längtan tillbaka till den oskuldsfulla och optimistiska tidsera som The Beatles representerade. Låtar från den här tiden som jag minns med värme är Sowing The Seeds Of Love med Tears For Fears, Mayor Of Simpleton med XTC, Veronica med Elvis Costello, The King Is Half-Undressed med Jellyfish och There She Goes med The La's. Även självaste Paul McCartney återvände 1989 till sin beatles-era med sin framgångsrika platta Flowers In The Dirt och särskilt med singlarna därifrån My Brave Face och This One. Jag älskade förstås allt som ekade The Beatles och köpte en hel del skivor i den genren.

Hemma i Sverige fanns det också en uppsjö av band och artister som körde beatlesaktig pop, till exempel Stonecake, Beagle, Eggstone och Pontus & Amerikanerna (särskilt i början när de sjöng på engelska). En hel del inhemsk beatlespräglad pop från den tiden låter lam och lite töntig idag. Men det band som jag tycker håller bäst 20 år senare är dock sorgligen bortglömda The Girls.


The Girls - I've Been Doing Me Wrong (1992)


The Girls - Living On The Moon (1992)

Deras popmelodier var utsökta och de hade ett driv i musiken, men den var också på något sätt minutiös. Gruppen nådde aldrig större publik framgång, kanske för att de utstrålade en närmast akademisk stilmedvetenhet. Det var kanske symtomatiskt att The Girls var en popgrupp baserad i den skånska lärosätet Lund. Faktiskt bodde gruppens frontman och låtskrivare Ola Främby på studentområdet Parentesen samtidigt som jag också hade ett rum där. Dessutom var han kursare och polare med några på min korridor och besökte oss ibland. Jag var mycket väl medveten om att han var med i The Girls, som var poptidningen Now & Thens favoritband (en The Girls-flexi följde med tidningens andra nummer) och de stod mycket högt i kurs även på Sound Affects.




The Girls - Ah This Must Be Hell (1991)

I mina ögon var denne arkeologistuderande välklädde unge man en popstjärna. Ola hade alltid snyggt skurna sextiotalskostymer, smala slipsar och rökte pipa. Han var sharp, världsvan och dessutom rolig. Han hade gett ut överjordiskt bra singlar. Jag var en sex år yngre, kom från en liten by på vischan och hade nyligen kommit till Lund. Självklart var jag starstruck, men försökte hålla mig cool, rädd att min beundran skulle bubbla upp till ytan. En gång när det dracks öl i korridorsköket spelade jag skivor och impade på Ola genom att spela Nick Lowes suveräna andra platta Labour Of Lust. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. En annan gång åkte vi till Staffanstorps Gästgiveri och åt smörgåsbord. Efteråt gick vi på guidad vandring i Staffanstorp där Ola växt upp och han berättade anekdoter från sin tonårstid som mods.


The Girls - So Be It (1988)

Ola Främby och jag i mitt korridorskök någon gång 1992. Som du ser hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se normal ut i den lokala popstjärnans närhet.

När konsertstället Godsmagasinet i hemstaden Simrishamn hade sin officiella öppningskväll 1992 kunde jag, sprickfärdig av stolthet, presentera The Girls på scenen, eftersom jag bokat dem. Jag var så entusiastisk att jag råkade ge Ola en örfil med handflatan när jag slog ut med min långa arm i en välkomnande gest. En sån liten grej man bär med sig resten av livet som ett mycket pinsamt ögonblick. Men live var The Girls energiska, tajta och givetvis snyggt klädda som en riktig poporkester.

Jag väntade otåligt på att deras första album skulle komma och slå världen med häpnad. Månaderna segade sig fram. Men när skivan slutligen landade i skivaffärerna i slutet av 1992 var den inte det mästerverk jag väntat mig eller var det så att min musiksmak förskjutits under tiden i en annan riktning? Möjligen bidrog den studentikosa titeln till att jag svalnade, It's Not For The Öskön. För smarta för sitt eget bästa och kanske för mycket på en gång med en hel fullängdare?

Åren gick och jag bytte faktiskt bort mina skivor med The Girls. När jag för första gången hörde fullträffen Last Nite med The Strokes, nästan tio år senare, fick jag omedelbara och oväntade associationer till just The Girls. I samma sekund förstod jag hur jävla bra de varit!


The Girls - Don't Say No (1991)

Well, It Was Twenty Years Ago Today...

Jag minns inte riktigt hur och när jag fick tag på första numret av Sound Affects (på omslaget står det april 1988)och jag ska inte överdriva eller romantisera dess inverkan på mig just då. Men sett i backspegeln så var Terrys och John L.:s initiativ smått overkligt. Hur tänkte de egentligen? Trodde de verkligen att någon ville läsa en tidning som handlade om världens minst kända engelska indieband? Jag tror man får dra till med en gammal klyscha: de struntade säkert i om det fanns någon efterfrågan eller inte, de ville göra en tidning som de själva ville läsa.

Passion och entusiasm smittar av sig helt enkelt. I min bekantskapskrets var det flera som både ville läsa om de taniga små banden och leta febrilt efter deras halvsvåra vinyler. En av de riktiga "holy grails" bland popvännerna i Umeå var en tolva med vänsterbandet McCarthy, This Nelson Rockefeller, som jag aldrig trodde jag skulle lägga vantarna på. Låten blev bättre och bättre ju mindre jag hörde och hade tillgång till den. Jag tror jag undvek att få den inspelad på kassett, det hade varit för jobbigt. Till slut ordnade det sig i alla fall: jag fick tag på den, dyrt och långt senare.

Lyssnar man på This Nelson Rockefeller idag, så slås man av den fullständiga avsaknaden av andningspauser. Här ska poplåten manifesteras, här ska gitarrerna klinga, här ska budskapet fram, här ska inte finnas utrymme för vila. Delar av de här egenskaperna gör musik oantastlig. Man hinner liksom inte kila in någon kritik under låtens rusiga framfart. Den är sitt eget väsen. Sitt eget ljuvliga popväsen. Sitt eget skramliga popoväsen.


boomp3.com

Skivhyllan: Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.