Visar inlägg med etikett blandband. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett blandband. Visa alla inlägg

fredag 26 februari 2010

Ett C-90 för en öde ö

Ibland sammanfaller saker. Magnus post här nedan till exempel och att några vänner den senaste veckan med hjälp av Spotify har presenterat egna 90-minuterssamlingar på Facebook för den där öde ön som det hamnas på titt som tätt. Bra låtar alltihop så jag tänkte att jag skulle göra en egen. Jag orkade inte komponera a- och b-sidor på 45 minuter så allt kommer i ett svep istället. Det blir snabbt uppenbart hur begränsat utbudet på Spotify trots allt är och hur begränsande blott 90 minuter är men håll till godo.

Martins C-90 för en öde ö

torsdag 25 februari 2010

Hits i strikt ordning!


Jag har berättat om min vän Sextiotals-Jonas tidigare (läs här) och hur han började ösa blandkassetter över mig direkt efter att vi träffats i Uppsala för femton år sedan. Jag lyssnar på dem i princip dagligen på bandaren i köket när jag lagar mat, äter, läser dagstidningen och diskar upp. Och jag njuter av det primitiva soundet på de åldrande kassettbanden.

Ett av de första blandbanden hade temat amerikanska småhits med mest soul i mixen. Det lustiga var att låtarna var sorterade i ordning efter högstaplacering på Billboardlistan (#40 till #85). Det var sådant Jonas hade böcker på, förde egna listor över och dessutom hade i huvudet. Detta grepp var det mest nördiga jag bevittnat. När jag frågade varför han gick till väga på detta udda sätt konstaterade Jonas att han hade flera tusen skivor och ännu fler låtar och visste inte hur och var han skulle börja. När jag tänker efter umgås jag nästan bara med människor som är besatta av något. Men blandbandet flyter faktiskt fint och hänger ihop. Tre kanonlåtar:


The Contours - First I Look At The Purse (#57, 1965)


Brenda Holloway - Just Look What You've Done (#69, 1967)


Jackie Wilson - I've Lost You (#82, 1967)

Jodå, sen kom ytterligare ett blandband med stora men bortglömda amerikanska hits (#1 till #45).

torsdag 28 augusti 2008

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 1

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet och precis hade upptäckt dåtidens independentmusik (det var innan förkortningen indie börjat användas) och det sena sjuttiotalets punk och new wave, fanns det särskilt en epok i pop- och rockhistorien som var förbjuden mark. Sedan punkens glansdagar hade det funnits en doktrin som sade att i princip all musik från 1970-76 var slapp, intetsägande och dominerad av hemskheter som symfonirock och jazzfusion. Själv uppfattade jag musiken från det tidiga sjuttiotalet som obegripligt dov och murrig i kontrast till det digitala kristallklara soundet på åttiotalet och i motsats även till den evigt ungdomliga, snärtiga och diskanta popmusiken från sextiotalet.

De följande åren var det nog bara kultband som The Flamin' Groovies och Big Star som var okej för mig att lyssna på från den här delen av sjuttiotalet, förutom rockinstitutioner som Neil Young och David Bowie förstås. Det var först senare då jag började få upp öronen för singer/songwriters och countryrock som min rädsla för det årtiondet gradvis började lägga sig. Samtidigt vid mitten av nittiotalet fick det tidiga sjuttiotalets mode och popmusik en renässans.

Min vän Johan från Uppsala skickade ett blandband, som innehöll en väl avvägd varm kompott av country, singer/songwriters, soul och mogenpop. Det var rätt igenom behagligt. Det jag fastnade mest för var inslaget av mjuk och melodisk sjuttiotalspop. Jag insåg direkt att detta var min musik.


America - Sister Golden Hair (1975)



Ahh, dessa akustiska gitarrer som alltid utgör den mjuka bottnen, den höga syrehalten i soundet och melankolin som bara blir starkare i solskenet. Jag bara älskar det!


Colin Blunstone - Andorra (1972)

Kanske påminde dessa låtar om något som strömmade ut ur radion i köket när mor lagade stekt salt sill med löksås. Möjligen gav låtarna mig en vackert softad bild av den tiden, den värld jag föddes in i. Det är i regel så att pop- och rockmusik får en revival cirka 20 år efteråt, då unga människor omfamnar sin barndoms musik. Men det softa sjuttiotalet blev inte populärt igen, kanske inte förrän nu.


Bread - Sweet Surrender (1972)

tisdag 22 juli 2008

Ännu mer av The Only Ones och Peter Perrett

Under semesterresan till hembygden Österlen häromveckan passade jag en kväll på att spisa plattor hemma hos Chrille - min gamle vän och medskribent på Spengo. Efter ett par timmar nådde vi fram till The Only Ones, som vi båda fastnat för i tjugoårsåldern. Det visade sig att Chrille hade absolut mer Only Ones-plattor än genomsnittssvensken. Han hade till och med fler än den genomsnittlige Only Ones-diggaren.

Jag berättade för Chrille om en riktigt bra telefonintervju med en pratglad Peter Perrett som jag läste i DN inför att återförenade The Only Ones skulle spela på Hultsfredsfestivalen i juni. Vid 1990-talets början, när jag och Chrille började lyssna på deras plattor, var det otänkbart att de någonsin skulle komma tillbaka. Men å andra sidan återförenades inte rockband i parti och minut på den tiden.

Journalisten Niklas Wahllöf (som jag alltid uppskattar) undrade om de inte kunde spela hans obskyra favoritlåt Prisoners och fick lite överraskande ett fylligt svar av Perrett med en rolig anekdot knuten till svaret. Chrille hade låten, som jag aldrig tidigare hört, på sin CD med gruppens samlade Peel Sessions.

boomp3.com

Sedan påminde jag Chrille om låten Wildlife som fanns med på ett blandband som jag fick av honom våren 1997. Den var hämtad från EPn Woke Up Sticky, som var Peter Perretts såväl oväntade som angenäma återkomst i mitten av nittiotalet. Han dök plötsligt upp som en rockens gengångare, uppstigen ur ett mycket tungt narkotikamissbruk, och försvann sedan igen. Chrille hade själv glömt bort låten. Men den gav fortfarande ståpäls.

boomp3.com

För övrigt var det ett lätt schizofrent men samtidigt njutbart och spännande blandband.


måndag 26 november 2007

Gott och blandat om blandat gott

C60. C90. Har man kommit en bit upp i åren så minns man utan tvekan fenomenet blandband. Jag har verkligen en kärleksfull minnesbild av denna smått antika företeelse. Kanske har det att göra med det enkla formatet och det hantverksmässiga, jordnära arbetssättet. Snart raderas nog banden ut bokstavligen ur folks medvetanden. Vet dagens sjuttonåringar överhuvudtaget vad man pratar om ifall man nämner ordet ”blandband” (eller ”blanneband” som det visst heter på skånska)?

Ja, vi pratar ju om en avlägsen tid här. Ni vet, när man kunde sina skivor utantill: hela låtordningen, många av texterna, kanske till och med hur långa låtarna var. Ibland kunde man få ett album inspelat på band av en polare, eller snarare två album plus några extralåtar som rymdes inom de 2 x 45 minuterna. Jag minns att man fick kämpa rätt hårt för att få till nittio minuter helgjuten musik, i varje fall om man gjorde ett regelrätt blandband, alltså med en massa olika artister.

Nu skriver vi 2007 och nuförtiden bränner man med lätthet sina egna samlingsskivor på cd-r. Åtminstone är det hyfsat lätt rent tekniskt. Förr i tiden var det mer frustrerande: kände man sig nödgad att ändra låtordningen på en kassett så fick man helt enkelt göra om allt från början. Bara en sån redigeringsmässig sak är ju avsevärt lättare nu.

Hursomhelst: jag tänker här förmedla några av de erfarenheter som jag har gjort när det gäller konstruktionen av bland-cd:s. Se det som goda råd, se det som löjligt (nördigt) nonsens, se det som en normal människas väg mot vansinne.

Vi tar det från början:


1. Idén/uppslaget

Det är som med allt annat projekterande: tänk först, agera sedan. Den grundläggande idén, konceptet, temat bör man ha klart för sig innan man börjar. Kanske även bland-cd:ns ”interna” regler. Är det en artist/grupp vars karriär ska sammanfattas? Är det bara en viss del av artistens/gruppens karriär som ska sammanfattas? Är det en samlingsskiva med många artister jag ska göra? Får jag i så fall ha med samma artist två eller fler gånger? Är det en genre som jag har i fokus, är det en geografisk plats? De bästa idéerna är de som kommer av sig självt. Man ska inte göra en bland-cd som redan finns ute i handeln, man ska göra en bland-cd som världen behöver.


2. Urvalet

Om första punkten är viktig så är denna punkt superviktig. Här kommer vi in på mer exakt vad bland-cd:n ska innehålla. Ett grundligt arbete i detta skede kommer att ge ränta när man står där med facit i hand. Min erfarenhet är att det absolut lönar sig att vara generös och tillåtande i insamlingsfasen. Ska du göra en tjugo låtars ”best of” med en väldigt produktiv artist/grupp, så lyssna om möjligt gärna igenom upp emot femtio-sextio låtar innan. Det går sedan ganska snabbt att i detta utsållningsskede stryka sig ner till det antal spår som skivan rymmer och kräver.

Var kräsen och hård mot dig själv! Själv har jag en gång väntat 7-8 månader innan jag kunde färdigställa en samling och känna mig nöjd, men det är ju kanske inte att rekommendera. Samtidigt måste man betona att det är just här som ditt subjektiva tyckande / tänkande / kunnande får blomma ut. Alla människor gör olika samlingar. Men även om det inte finns några rätt och fel, så kan ju slutresultatet lika gärna bli ”helt OK” som ”alldeles fantastiskt”…


3. Låtordningen

Ännu en central punkt i detta sammanhang. Och en svår konst. Det är lätt att bränna allt krut i början, så att resten/slutet av skivan blir helt torrlagd. Många tror att första spåret är viktigast, men jag vill hävda att de tre första spåren tillsammans är de viktigaste. Första spåret sätter färg, stämning, tonläge. Andra spåret bör bibehålla samma färg, stämning och tonläge. Tredje spåret befäster färgen, stämningen, tonläget. Sedan kan kommande spår göra små utflykter utan att det gör något.

Även slutspåren är viktiga, särskilt det allra sista som får äran att klinga ut i tystnad. Här knyts säcken ihop, här lämnas det sista intrycket (som helst bör vara ”vilken bra skiva det här var!”). Tacksamma avslutningsspår bör i någon mening vara hypnotiska, smäktande, magiska, hudlösa, sentimentala, böljande, ja kanske rent av triumfatoriska.

Hur man löser detta med Ramones-blandskivor har jag dock inget svar på.



4. Det interna regelverket

Närbesläktad med låtordningen är följande punkt: regelverket. Här finns en oändligt antal variationer att tala om och alla följer de samma princip: har man satt upp regler för låtordningen så är de överordnade allt annat. Alltså: om skivan är kronologiskt upplagd så löser sig låtordningsfrågan av sig själv (oavsett om kronologin går ”framåt” eller ”bakåt”). Samma sak om låtarna, av någon outgrundlig anledning, bestäms komma i bokstavsordning. Kanske vill man ha med två låtar från varje album (i ordningsföljd) med ifrågavarande artist/grupp. Busenkelt! Man behöver inte ens fundera eller ägna låtordingen någon tid.

Någon gång emellanåt bör man dock göra en Panduro och ”skita i traditionerna”: skippa reglerna och känn dig som en fri fågel.


5. Omslaget

Nu har du kanske kommit så långt att du börjar känna dig ganska nöjd (var och en sin egen måttstock). Men något väsentligt fattas. Omslaget! En samlingsskiva utan omslag är ingen samlingsskiva, även om den är hemmagjord. Med omslaget signalerar du professionalitet och seriositet. Med omslaget lockar och frestar du lyssnaren. Med omslaget informerar du om det som det bör informeras om: titeln, låtordningen, eventuell övrig kuriosa. Med Google:s bildsök-funktion kan man hitta det mesta, ifall man behöver associerande bilder. Självklart sparar du dina tidigare omslag så att du har kvar dem som ”mallar” tills nästa gång det är dags.


Några bonustips:

Energi-begreppet

Det här kanske låter new age-flummigt - och det är det också. En samlings-cd på ca 60-70 minuter har enligt min mening en inneboende energi, en kraft som driver den framåt. Känner man efter låt elva att det sackar och tappar fart, så är det helt enkelt denna energi som inte omhuldats. I ett idealfall, när allt faller på plats, så är energin konstant rakt igenom. Observera! Detta är mycket svårt att uppnå, endast ett fåtal belagda exempel finnes. Desto vanligare är att samlingsskivor faktiskt har en del svaga punkter. Detta får man leva med och inte ta personligt.


Korrekturläs!

Inget är så onödigt som slarvfel i arbetet. Kolla gärna en extra gång på omslaget så att låttitlar och artistnamn är rättstavade. Även den bästa bland-cd mister sin glans och värdighet om tryckfelsnisse varit framme igen. Kardinalfelet är om låtordningen på omslaget misstämmer med låtordningen på skivan (ifall det inte är avsiktligt och ingår i regelverket), då blir det rött kort på en gång.


Sunda avvägningar

Detta är en svårbemästrad och svårförklarad punkt med flera dimensioner. Häri ingår bland annat begreppet ”kill your darlings”, vilket innebär att man ibland får lov att göra saker mot sin inre vilja för att kunna uppnå det bästa resultatet. En annan central valsituation är när man avgör hur lång samlingsskivan ska bli. Ska skivan verkligen vara maximalt lång, kommer lyssnaren att kunna behålla koncentrationen hela tiden? Självklart får en samlingsskiva inte vara för kort heller, även om det är ett mindre problem. Jag lyssnar ju faktiskt hellre på (oförskämt korta) 24 minuter med ofelbart fantastisk musik än på likaledes fantasisk musik på 78 minuter, men inklusive toppar och bottnar. Det blir lätt för mastigt, om man säger så.

Låtantalet

Slutligen har jag så en egen käpphäst, som jag tror att jag är ensam om i hela världen (är det bra eller dåligt för ens mentala hälsa?). Det handlar såklart om antalet spår på skivan. Enligt min enkla mening så finns det här ett antal ”förbjudna antal” som jag snart ska redovisa. För att harmoni ska uppstå i en bland-cd så bör man nämligen inte ha ett alltför udda antal spår på den. Tolv spår går bra, men inte tretton. Arton spår går bra, men inte nitton. Detta har också en estetisk aspekt: det ser inte snyggt ut helt enkelt!

Alltså: 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12, 15, 16, 18, 20, 24, 25 går bra. Möjligen 14 också. Men 1 går inte bra, för då är det ingen bland-cd eller samlingsskiva. 7 funkar inte, för det är på tok för udda, detsamma gäller 9 och 11. Följande antal låtar går alltså INTE bra: 1, 7, 9, 11, 13, (14), 17, 19, 21, 22, 23.

Handen på hjärtat: kan du ens i din vildaste fantasi tänka dig en The Best Of The Beach Boys som innehåller sjutton låtar???