Powerpop-partaj

En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.

Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!



Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.

Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.

Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.

Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.


The dB's - Bad Reputation


Artful Dodger - Long Time Away



The Romantics - When I Look In Your Eyes


The Toms - Other Boys Do



The Knack - That's What The Little Girls Do To You


Pezband - Stop! Wait A Minute