Supreme again

Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.

Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.

Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen.


The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)

The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.

Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.


När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.


The Supremes - It's All Been Said Before (1975)

En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.

Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love?


The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)

The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.

De undanskymda albumspårens tjusning

Vissa låtar har ingen anekdot knuten till sig. Inget speciellt minne uppenbarar sig när jag hör en sån låt. Men den har ändå följt med länge. Visserligen har låten inte gjort något större väsen av sig. Ibland har den glidit in i glömskans dunkel, men har emellertid dykt upp igen när jag lyssnat på nån blandkassett som jag spelat in för längesen. Den har från början hamnat på blandbandet mest som musikaliskt lim, för att foga samman två andra höjdarlåtar. Men denna obemärkta låt är av den typen som bara blir bättre för varje gång den återkommer.


En sådan låt är I Need Your Lovin', ett albumspår med The Temptations som låg undangömt på baksidan på Cloud Nine, en av de första soulplattor jag köpte för 20 år sedan. Titelspåret Cloud Nine var en milstolpe, en ny inrikting för vokalgruppen med sin tuffa, psykedeliska produktion av Norman Whitfield och Runaway Child, Running Wild fortsatte på den inslagna vägen. Men resten av skivan är tillbakablickande på den musik The Temptations hade gjort tidigare.

The Temptations - I Need Your Lovin' (1969)

Jag är svag för det tillbakalutade hänget i låten och den romantiska, mjuka falsettsången av Eddie Kendricks i förgrunden. Och vilket njutbart vokalarrangemang! Det här påminner förstås om Smokey Robinson & The Miracles. Det sägs att Kendricks inte var bekväm med det nya Whitfield-producerade soundet och han gled ifrån de andra i gruppen för att slutligen lämna The Temptations i maj 1971.

Mmmm, dessa härliga undanskymda albumspår som endast gnistrar för den som har öronen på skaft, för den uppmärksamme.

I think I'll take a holiday

Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.

En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.

Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.

Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.

Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".



För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.

Hits i strikt ordning!

Jag har berättat om min vän Sextiotals-Jonas tidigare (läs här) och hur han började ösa blandkassetter över mig direkt efter att vi träffats i Uppsala för femton år sedan. Jag lyssnar på dem i princip dagligen på bandaren i köket när jag lagar mat, äter, läser dagstidningen och diskar upp. Och jag njuter av det primitiva soundet på de åldrande kassettbanden.

Ett av de första blandbanden hade temat amerikanska småhits med mest soul i mixen. Det lustiga var att låtarna var sorterade i ordning efter högstaplacering på Billboardlistan (#40 till #85). Det var sådant Jonas hade böcker på, förde egna listor över och dessutom hade i huvudet. Detta grepp var det mest nördiga jag bevittnat. När jag frågade varför han gick till väga på detta udda sätt konstaterade Jonas att han hade flera tusen skivor och ännu fler låtar och visste inte hur och var han skulle börja. När jag tänker efter umgås jag nästan bara med människor som är besatta av något. Men blandbandet flyter faktiskt fint och hänger ihop. Tre kanonlåtar:


The Contours - First I Look At The Purse (#57, 1965)


Brenda Holloway - Just Look What You've Done (#69, 1967)


Jackie Wilson - I've Lost You (#82, 1967)

Jodå, sen kom ytterligare ett blandband med stora men bortglömda amerikanska hits (#1 till #45).

Sweet soul harmonies

Om du frågar mig så kan min favoritlåt ur soulen mycket väl vara den här:


Just Brothers - You've Got The Love To Make Me Over (1972)

Jag älskar You've Got The Love To Make Me Over för att bröderna Bryant sjunger så ömt, som om de var betagna av förälskelse, så djupt mänskligt. Dessutom faller jag för den sköna tamburinen i refrängen och det väna pianot. Du hittar låten på den ypperliga samlingen The Music Merchant Story, ett dokument över Holland-Dozier-Hollands kortlivade tredje skivbolag som de startade i början av 70-talet efter att de lämnat Motown år 1967.

Just Brothers gjorde också den instrumentala northern soul-klassikern Sliced Tomatoes, som Fatboy Slim till stor del byggde sin stora hit från 1998 på, The Rockafeller Skank.

Mer soul som är betuttad upp över öronen!


The Continental IV - The Way I Love You (1970)

En mindre känd vokalgrupp från Philadelphia som kunde skapa hissnande harmonier, helt i klass med den samtida framgångsrika philly-gruppen The Delfonics. Denna självlysande melodi sällar sig till den stora skaran should-be classics, men som kom bort redan från början. Och därför blev den en northern soul-dänga.

Men om vi talar manliga vokala soulgrupper som lyfter fram de kärlekskranka harmonierna går det inte att förbise föregångarna The Four Tops.


The Four Tops - Right Before My Eyes (1970)

Right Before My Eyes är en mindre känd pärla av världens bästa soulgrupp i mitt tycke. Låten är hämtad från albumet Changing Times från 1970. Här omger de sig med ett tuffare sound än tidigare. Men det är en stark melodi som vanligt. Låten är driven av pumpande fuzzbas, Motowntrummor, tamburin och framför allt Levi Stubbs sedvanligt kraftfulla röst. Arrangemanget är raffinerat, lekfullt och luftigt för man brassar inte på med alla instrument samtidigt. Right Before My Eyes borde kunna fylla vilket dansgolv som helst i den bästa av världar.

Skivhyllan: Martha & The Vandellas – Come and get these memories/Heatwave (1963)

Han gör det inte lätt Chrille. Direkt efter året vars plattor ingen vill kommentera, 1994, ger han sig på 1963. Jag kunde utan att tveka på årtalet räkna upp två plattor från det året. Sedan var det stopp. Jag lär dock inte ha så mycket att tillföra den genomsnittlige spengoläsaren när det gäller With the Beatles eller Bob Dylans The Freewheelin’. Ni skriver förmodligen utan problem avhandlingar om dem i sömnen. Med vänster hand och spegelvänd text. Jag fick verkligen gräva i hyllan och resultatet var lika oväntat som glädjande. 1963 var Motown med underetiketter fortfarande ett litet och lite famlande skivimperium. Visste hade de haft monsterhits som Marvelettes Please Mr. Postman som toppade både R&B och poplistan 1961 (och ju också spelades in av Beatles till just With The Beatles) men många av de singlar man likt lera kastat mot hitlistan hade bara glidit av eller inte tagit sig så långt upp som världen senare fick vänja sig vid. Kanske för att man ännu inte renodlat sig utan fortfarande släppte till exempel country, jazz och blues. Mobiliseringen som ledande motståndskraft mot The British Invasion året efter hade ännu inte spetsat bolaget men de släppte förstås ändå oerhört mycket bra musik. På singlar. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag febrilt bläddrade i skivhyllan och jag lekte med tanken att låta den här texten handla om The Complete Motown Singles Vol. 3: 1963. Men det är 119 låtar från en väldigt lång rad artister och kändes som en överloppsgärning. Fast fanns det verkligen något LP-substitut på Motown från 1963? Det var ju ett singelbolag, de fullängdare som släpptes var väl mest en radda hits och en massa utfyllnad? Svaret på den sista frågan är både ja och nej. Visserligen var hitsen viktigast men utfyllnaden ledde åtminstone till två rakt igenom njutningsfulla plattor för samma grupp, Martha & The Vandellas, 1963. Och då släppte de ändå bara tre singlar det året. Först ut i februari var Come and get these menories med Jelous Lover som b-sida.


Två Holland-Dozier-Holland låtar som förde dem till sjätte plats på R&B listan och nummer 29 på poplistan. A-sidan har av Berry Gordy beskrivits som den låt som definierade det sound han ville ha för Motown och Lamont Dozier har sagt att han också tyckte att motownsoundet började här, där alla musikaliska element från gospel, pop, country and western och jazz smälte samman i samma låt. Som jämförelse kan nämnas att singeln närmast efter med Supremes i countryland (säkert ett försök att haka på Ray Charles framgångar med Modern Sounds in Country & Western från året innan) på My heart can’t take no more dog en snabb död. Ändå tog det nästan ett halvår innan Marta Reeves och hennes Vandellas fick ge ut en singel igen men då var det å andra sidan ett monster (som skulle kunnat passa i den ännu tunna serien om singlar med två lika bra sidor) till klättrare som likt en bergsget i Tour de France bara fortsatte mot toppen. Heatwave med A love like yours (Don’t come knocking everyday) som b-sida nådde efter att den släppts 10 juli förstaplatsen på R&B listan och tog sig ända till fjärde på poplistan. Även den här gången stod H-D-H för bägge låtarna.


Liksom på gruppens tredje och sista singel för året. Quicksand med Darling I hum our song som partner släpptes i oktober och nådde åttondeplatsen på bägge listorna. Men det här var ju singlarna och egentligen skulle det ju handla om LP-skivorna.

Kring de bägge första singlarna de året byggdes nämligen varsin LP som tog sina namn från hitsen. För fem år sedan kom de kopplade på en enkel-CD i en serie som i Sverige presenterade Supremes, Martha & The Vandellas och Temptations (av någon anledning verkade aldrig motsvarande plattor med Four Tops hitta hit, kanske var skivbolaget oroligt för att de skulle konkurrera med den imponerande boxen Fourever?) plattor på två för en, där en dessutom redan var till lågpris. Just den här dubbeln var utökad med fyra låtar vilket innebar att Quicksand ändå klämdes in. Att plattorna var gjorda för att casha in ytterligare på hitsen märks framför allt på Heatwave där många låtar hämtats utanför motownfabriken. På Come and get these memories var singelns bägge sidor med, liksom a-sidan på gruppens debutsingel I’ll have to let him go från året innan, den som Martha gick direkt från sekreterarstolen för att sjunga. Fast även i övrigt rör det sig mycket om Motowns låtsskrivare även om till exempel klassikern Can’t stand losing you också fick plats.

Och det är här någonstans som jag ska börja mala på om hur perfekt balanserade de här skivorna är mellan girlgroup och soul men Chrille är så snabb att jag har massor av år att ta igen så jag överlåter åt er själva att utforska plattorna. De funkar lika bra för en lördagskvällsförfest som en söndagseftermiddagsstädning och de får fötterna att vrida på sig och mungiporna att dras uppåt medan de pekar ut vägen mot framtida stordåd för Martha and The Vandellas.

En förlorad själ (del 1)

Magnus Svensson, som jag känt sedan många fredagar på ett sunkhak på Kungsholmen, där musikfynd beundrats och öl av sämre sort druckits, har bett mig att skriva på Spengo. Efter en särdeles lång startsträcka har jag slutligen blivit klar att göra det.

Det finns händelser i alla människors liv som fungerar som veritabla vattenledare: den första kärleken, Neil Armstrongs månpromenad, något traumatiskt, första gången man blev förälder … ja, ni fattar. Ett av de skeenden som haft störst inverkan på mig är när jag 1982 köpte de fyra samlingsplattorna ”Lost soul”. Vid den tiden bodde jag i ett mindre samhälle, jobbade på fabrik och gjorde av med så gott som hela min lön på skivor och konserter. Många köpte jag på postorder från den smått legendariska skivaffären Musik & Konst i Malmö. Under 90-talet annonserade affären i tidningen Pop ödmjukt med: ”Vi är inte billigast men bäst”. Om affären verkligen var bäst vill jag låta vara osagt, men helt klart är att Musik & Konst inte var billigast.

Få av skivorna jag köpte i början av 80-talet tar i dag plats i mina hyllor, än färre i minnet. Men ”Lost soul” 1-4 kommer jag inte att göra mig av med. Genom de samlingarna öppnades dörren på glänt till den underbara musikskatt som spelades in av och för det svarta Amerika, soulmusiken. Visst hade jag hört Motown, och annan northern soul, som via The Jam och andra neomodsband ansågs poppolitiskt korrekt, men 70-talets soulmusik var fortfarande tabu. Dränkt i fördomar om disco GICK den inte att lyssna på under punken och dess efterdyningar.

Min vildsinta satsning på de dyra – plattorna var ännu inte utgivna i Europa – Epic-samlingarna öppnade öronen. Kväll efter kväll satt jag i lägenheten och spelade de fem spåren per skivsida och bjöds in till en ny, fantastisk musikvärld av phillysoul, sydstatsoul och Detroit efter Motown. Underbar musik från skivor som inte gick att hitta där jag bodde. ”Lost soul” gav mig viljan att leta vidare och höra mer. Mycket mer. En lust som ännu inte har släppt.

Ungefär ett år efter att jag köpt ”Lost soul” insåg CBS i Europa potentialen i plattorna och gav ut dem som dubbel-lp, där varje originalskiva täckte en skivsida. Ungefär som Pyes ”Golden hour”, fast med soulmusik. Tror till och med att den hågade kunde köpa ”Lost soul” för en billig peng på Ginza.

Faktum är att 1994, när den digitala revolutionen blivit mer eller mindre allenarådande, gav Sony ut ”Lost soul” som enkel-cd. Förvisso bara lp 1 och 2, och med en förändring i låtlistan, vilket antagligen berodde på förlorade rättigheter. Uppenbarligen sålde plattan inte tillräckligt för att musikjätten skulle bry sig om att ge ut den resterande halvan. Om lp 3 och 4 någonsin gör digital debut får anses som högst tveksamt.


I dag är samlingar med 70-talssoul varken särskilt ovanliga eller vidare svåråtkomliga, men ”Lost soul” var först. Åtminstone i min värld. Dessutom är ”Lost soul” inte bara samlingar med bra låtar, utan även något så ovanligt som bra samlingsplattor. Rekommenderas varmt, alltså! Borde utan större problem och kostnader gå att hitta i en skivbörs nära dig.

Tre lysande låtar på "Lost soul":

1 Lead me on – Gwen McCrae
Miamisoul där den alldeles otroligt fantastiska sångerskan Gwen McCrae tolkar den store (på mer än ett sätt) Bobby Blands 60-talshit. På två minuter och åtta sekunder får Gwen McCrae sagt allt vad som behöver sägas. De som är observanta och rör sig i rätt kretsar kunde för ett drygt år sen se McCrae på Lydmar Hotel i Stockholm. Tyvärr är jag varken det ena eller det andra – och missade därmed konserten. Ett tillkortakommande jag lär gräma mig över resten av mitt liv.


2 I need it (just as bad as you) – Laura Lee
Jag var en gång tillsammans med en flicka som när vi träffades läste en sommarkurs i ”feminism” på Stockholms universitet. (Gud vet vilken institution som gav kursen. Och varför den gjorde det.) Det var därför min avsikt att sätta ihop ett blandband med feministisk soul åt tösen. Tyvärr lämnade projektet aldrig tankestadiet. En av artisterna som skulle ha varit med är Laura Lee, vars inspelningar för Hot Wax – ett av de bolag som Holland-Dozier-Holland startade efter Motown – är ljuvliga. Min favorit är ”I need it (just as bad as you)”. Feministisk soul av allra bästa märke!


3 You’re a man of words, I’m a woman of action – Betty LaVette
Tveksamt om den hade platsat på en feministisk samling, men ett briljant exempel på Detroit efter Motown från 1975. Sju år efter inspelningen av ”You’re a man of words, I’m a woman of action”, för övrigt samma år som ”Lost soul” gavs ut, spelade Betty LaVette in för självaste Motown. Men då hade bolaget sedan länge lämnat Detroit för solen och värmen vid Stilla havet.

Guilty Pleasures del 4: Ace Of Base – Always Have, Always Will

I dag ska jag lägga ut texten om en av nittiotalets allra finaste hits. För mig är det svårt att komma ihåg speciellt många hits från detta decennium. I och för sig lyssnar jag aldrig på radio sedan ett decennium tillbaka. Men framför allt känns det inte som att melodierna hade samma benägenhet att klistra sig fast på nittiotalet, som under åttiotalet, då hitmelodierna lyste upp mörkret med grälla neonfärger. Kanske är det bara jag som har den åsikten? Så har nog i och för sig sextiotalet jämförts med sjuttiotalet och sedan sjuttiotalet med åttiotalet.

"Always Have, Alway Will" på Pepsi Chart:

Jag hade inte varit speciellt imponerad av Göteborgskvartetten tidigare, även om "The Sign" häftat sig fast längs hjärnstammen och hade en väldig fin melodi i versen. Men jag tror att det var 1998 som Ace Of Base förvånande nog drämde till med en poppig Motown-pastisch, "Always Have, Always Will". Låten är visserligen tillbakablickande, men också gediget hopsnickrad i enlighet med den hantverkstradition som är lika gammal som popmusiken själv. Hur vanligt var det med Motown-inspirerad pop på nittiotalet? Den fick radion att glöda varmt och tryggt igen ett kort tag.

Bass strings pt 1: The Temptations - Shakey Ground

Det var 30 grader i skuggan denna tisdagseftermiddag i juni förra året. Tunnelbanetåget saktade in vid Högdalens perrong. Jag hade som vanligt hörlurar i öronen, på väg hem från jobbet. Jag tog mig igenom den brokiga folkmassan. En svettdroppe rann nerför tinningen och luften vibrerade av bassträngar.



Jag överväldigades av en låt med The Temptations, som jag inte tidigare lånat mitt öra till. Det var något från den senare delen av karriären, en låt begravd långt ned i den kronologiska låtordningen på en massiv dubbel CD-samling. En halvhit från 1975, då karriären dalade efter ett mycket framgångsrikt decennium.

Låten Shakey Ground är riktigt tung funk som är svår att förknippa med gruppen och inte heller deras tidigare patenterade Norman Whitfield-funksoul (som jag aldrig till fullo uppskattat). Den här arketypiska funken är soulens motsvarighet till hårdrock, som bygger på tyngd och en slags riffande, föraktad av många.

I rulltrappan nådde jag refrängen och basen blev plötsligt skorrande och överstyrd. Ibland kändes det som om det är två basar som jobbade omlott, cirklande kring de stadiga tunga trummorna och blåset som gjorde korta markeringar här och där. Basgången gick metodiskt som en tuggande Pacman runt i mitt medvetande för att hugga in på allt som inte redan var "funkifierat". Jag ville kunna uttala det magiska ordet precis såsom Mats Nileskär gör det. Jag ville groova loss som Emrick i Stonefunkers, just där och då, mitt framför alkisarna på busstorget.

Det känns rätt logiskt att inleda med ett stycke funk i min serie om låtar som är så bra just för att basen får spela huvudrollen. Detta är en av de få genrer i populärmusiken där basisten är hjälten. Han som så ofta annars är den tystlåtne, träige och okarismatiske typen (typ Bill Wyman) i skuggorna bakom sångaren och gitarristen.