Skivhyllan: Wilmer X - Fula fula ord (1982)

Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.


Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.

När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.

Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.

Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.

Wilmer X - Skitig (1982)

Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.

Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.

Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.


Wilmer X - Be Mej Aldrig Mer (1982)

Maracasfest med The Flamin' Groovies!

The Flamin' Groovies - Slow Death (live på fransk television 1972)

Slow Death är kulmen och slutet på deras Stones-period som började ungefär 2-3 år tidigare. Bakom maracas-klasarna ser vi en ung Chris Wilson, nyrekryterad som sångare efter av vildbasen Roy Loney lämnat gruppen. Dock hann Loney vara med och skriva Slow Death innan han drämde igen dörren till replokalen.

För mig är trummisen Danny Mihm den stora stjärnan i detta klipp. Vilken fröjd det är att se honom banka igång låten iförd pilotbrillor och skinnpaj! Han var rock 'n' roll-själen i bandet lika mycket som Roy Loney. Jag kan föreställa mig att han slutade när Cyril Jordan ville att de skulle bli poppigare, klippa håret och skaffa sextiotalskostymer.

Tankar om The Stones

Jag och min polare Classe såg i fredags TV-dokumentären om The Rolling Stones tid som skatteflyktingar i Sydfrankrike 1971 och inspelningen av Exile On Main Street. Det var givetvis en högtidsstund för oss. Men fick vi veta mer om killarna i bandet, trots att de själva berättade och att man gjorde mesta möjliga av stillbilder och filmupptagningar? Nej! För The Stones är bandet man aldrig kommer nära. De är så mycket rockstjärnor (förutom Charlie Watts som jag kan känna lite sympati för) och har varit så i mer än 45 år. The Stones är så slutna utåt. Vem Mick Jagger är vet han nog minst själv och bakom rocklegenden Keith Richards finns det nog inte mycket kvar. Vem bryr sig om Bill Wyman? Mick Taylor? Ron Wood, lite roligare, men han vill mest vara som Keith Richards känns det som. Och Brian Jones har varit död så länge att han är ett minne blott. Vid en jämförelse har det alltid varit lättare att komma beatlarna in på livet i dokumentärer. Beatles-medlemmarna var öppna på ett helt annat sätt.

Men musiken är fantastisk. The Stones av gammal årgång går att dansa till, det svänger om dem helt enkelt, vilket annars är sällsynt i rocksammanhang. Det finns ett häng i musiken - groove - på grund av de inte spelar exakt utan löst, det är slarvigt lirat faktiskt. Charlie Watts är ingen time keeper direkt, men det lägger grunden för svänget. Roa dig också någon gång med att lyssna efter Bill Wymans bas och jag lovar att den kommer att gäcka dig. Basen gömmer sig bakom de andra instrumenten, så inflätad är den i den musikaliska väven. I sin musik är är The Stones väldigt mycket ett band, där delarna aldrig är större än helheten, om man bortser från Jagger som får bre ut sig hur mycket han vill.

Numera är jag mest nyfiken på bandets musikaliska ansatser som de raskt övergav, återvändsgränder och identitetskriser, när de var ute och trevade sig fram. Vi talar om slutet av 1966 och hela 1967, då The Stones plötsligt hamnade i kölvattnet bakom andra band. Men också runt 1964-65 när de nosade på något som skulle få namnet folkrock, där låten Play With Fire [se ett TV-framträdande från 1965] är det mest lysande exemplet.

Ta Between The Buttons som exempel, en framhastad platta utan vare sig hits, riktning eller riktigt självförtroende. Det är en skiva som inte så många har lyssnat på. Men det finns också höjdpunkter, framför allt en riktigt charmerande rökare som nästan spricker i sömmarna, Miss Amanda Jones.


The Rolling Stones - Miss Amanda Jones (1967)

Garagerock från en generation till en annan

På konstskolan där jag jobbar händer det emellanåt att jag slår mig i slang med någon av eleverna i ämnet pop- och rockmusik. Jag har då blivit rekommenderad att lyssna på nya akter med retroprägel som till exempel The Mars Volta, The Brian Jonestown Massacre och Devendra Banhart. Tyvärr är jag inte speciellt nyfiken, men jag förstår att dessa grupper och artister fyller en funktion som guider tillbaka till rockhistorien för dagens tjugoåringar. Jag snackade med en av dessa trevliga musikintresserade ynglingar på skolan härförleden och han berättade att han golvats av en låt av en gammal grupp som hette The Castaways. Jag blev eld och lågor förstås och tipsade honom att skaffa Nuggets-boxen på stört om han ville höra mer garagerock från 60-talet. Han blev förvånad eftersom trott att garagerock var ett begrepp som myntats någon gång de tio senaste åren.


The Castaways med Liar, Liar från filmen It's A Bikini World

Jag minns att det är tjugo år sedan jag som sjuttonåring själv hörde The Castaways gamla hit Liar, Liar för första gången i filmen Good Morning Vietnam, vars soundtrack faktiskt gav ett fint tvärsnitt av vad som var populärt bland amerikanerna år 1965 och var en bidragande anledning till att jag fastnade för sextiotalsmusik.

Vid samma tid under min gymnasietid lånade jag ett gäng sextiotalsplattor av min faster från hennes tonårstid, bland annat den fantastiska och koncisa Stones-samlingen Big Hits (High Tide and Green Grass). När jag förstrött bläddrade i Bonniers Rocklexikon på stadsbiblioteket i Simrishamn, för att få timmarna efter skolan att gå innan skolbussen gick hem mot Sankt Olof, läste jag att det hade funnits en amerikanskt grupp som hette The Standells, vars musik var minst lika cool och tuff som The Rolling Stones.

En av de ballare killarna på gymnasiet lånade ut några Stones-album (med förmaningar att jag skulle handskas försiktigt med dessa förstapressningar) så att jag skulle kunna spela av dem på kassett. Han var förgrundsfigur i ett av kultgängen, hade rökt cannabis (tabubelagt men meriterande) och även byggt upp en imponerande skivsamling som han till stor del hade förvärvat genom att snatta på Domus. Inte ens han hade hört talas om The Standells när jag frågade. Det var dessutom tio mil till närmaste välsorterade skivaffär. Jag fick fantisera om det här bandet i ytterligare några år, men knockades under tiden av The Chocolate Watchband som var av samma kaliber. Det känns som om jag långsamt närmade mig garagerocken, grupp för grupp och låt för låt.

Hade jag varit ung idag hade jag bara kunnat slå på datorn och ladda hem hela The Standells produktion med några musklick. Hur stor kick hade jag fått när jag direkt kunnat pumpa över musiken i iPoden och lyssna i hörlurarna nästa morgon på väg till plugget, utan behöva drömma om musiken och under lång tid längta och leta efter den? Hade det bara varit något jag betade av, innan något annat spännande dök upp. Hur påverkas musikintresset när man sysslar med nedladdning istället för som förr med skivletande?

Den tjugoårige sympatiske konstskolekillen som gillade The Castaways följde faktiskt mitt råd. Jag träffade honom i fredags och han berättade att han toklyssnat på Nuggets-boxen senaste månaden och fullt förståeligt fastnat för The Sonics, för tänk att det fanns så rå och uppkäftig punkmusik långt före själva punken. Jag rös över att han precis hade öppnat dörren till garagerockens underbara värld, att han hade alla dessa fantastiska musikupplevelser framför sig.


Det var först vid mitten av 90-talet som min passion för garagerock blommade. Då mötte jag nämligen min mentor Sextiotals-Jonas i Uppsala. Jag tänker välja fem fulländade exempel på garagerock, som inte är hämtade från Nuggets-boxen men väl från olika samlingskivor i Pebbles-serien, vilken från slutet av 70-talet och framåt definierade och renodlade genrebegreppet. Jag fick dessa fem låtar och mycket mer på blandband när Jonas gav sin grundkurs. Låtarna sammanfattar allt jag älskar med genren - ruffigt, påträngande, snärtigt och aldrig tungt:


The Bold - Gotta Get Some


The Moving Sidewalks - 99th Floor


The Avengers - Be A Caveman


The Haunted - 1-2-5


The Shag - Stop And Listen

Skivhyllan: Shirley & Company - Shame, Shame, Shame (1974)

Den segdragna, inte alltid helt lättbegripliga processen att hitta en efterträdare till George W Bush är i full gång. Vad kan då i dessa valtider vara mer passande än ett lp-omslag med en amerikansk president på framsidan? Inte mycket, vågar jag påstå.



Shame, Shame, Shame med sångerskan Shirley Goodman under namnet Shirley & Company var för 33 år sedan en jättehit, en miljonsäljare; av många ansedd som en av de första discohitsen. Naturligtvis kände skivbolaget Vibration Records, ett av många underbolag till All Platinum, lukten av dollar och spelade snabbt in en lp också. Och fort gick det: av plattans elva spår har föga överraskande flera omisskännliga likheter med Shame, Shame, Shame.

För Shirley Goodman var det andra gången hon toppade Billboards R & B-lista. Knappt 20 år tidigare hade en annan må bra-låt med henne, Let The Good Times Roll, också nått toppen, då som ena halvan av New Orleans-duon Shirley and Lee. Så här lät ”the Sweethearts of Rock & Roll” i Now That It’s Over, B-sida till 56-hiten I Feel Good.

boomp3.com

Så trots att Shirley Goodman inte var ovan vid stora framgångar, bör det ha kommit något överraskande att som snart 40-årig kontorist över en natt förvandlas till discodrottning. Inte minst med tanke på att det närmaste hon varit några skivframgångar de senaste 15 åren var att hon sjöng kör på The Rolling Stones dubbelalbum Exile On Main Street.

Den manliga sångaren i Shirley and Company hette Jesus Alvarez, studiomusiker på All Platinum och ersättare för ursprungligen tilltänkte Hank Ballard. Det nykomponerade duon satte Shame, Shame, Shame på första tagningen. I dag ägnar han, under namnet Jason Alvarez, sin tid åt att vara själasörjare i The Love of Jesus Family Church i Orange, New Jersey. Dock kan han inte låta bli att själv greppa mikrofonen ibland, som till exempel i inledande Te Quiero. Tycks allt vara en svängig församling.

För Shirley Goodman avslutades en lika kort som oväntad discokarriär med en sista singel på Vibration 1976. Efter det sjöng hon enbart i kören i The Genesis Missionary Baptist Church hemma i New Orleans. När hon fick stroke 1994 flyttade hon till Los Angeles där Shirley Goodman slutligen avled den 5 juli 2005, 69 år gammal.

Så varför pryder Richard Nixon lp-omslaget till Shame, Shame, Shame? Tja, troligtvis på grund av att plattan är inspelad precis i efterdyningarna av Watergate och Nixons avgång som president den 9 augusti 1974. Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen när All Platinums ledningsgrupp diskuterade omslagets utformning … Den skam som Shirley och Jesus sjunger om har åtminstone föga med politiskt fiffel på elitnivå att göra.

Shame shame shame hey shame on you
If you can’t dance too
I say shame shame shame
Shame shame shame
Shame shame on you
If you can’t dance too

Om Nixon någonsin lärde sig att dansa är oklart. Klart är däremot att jag nyligen, 33 år efter att skivan gavs ut, betalade fem kronor för ett ospelat cut-out-ex i en välgörenhetsaffär på Götgatan. Skamligt billigt, om något.