Listor över de senaste tio årens 100 bästa låtar har börjat dyka upp. Det första decenniet under 2000-talet börjar alltså nå sitt slut. Och nej, detta är verkligen inte mitt årtionde ur musikalisk synvinkel. Mycket har känts så smart, rätt, arty, fjompigt och Musikbyrån-hyllat. Åtminstone är sådan musik stor här i Stockholm, där jag bott senaste åtta åren. Det mesta ur den moderna singer/songwriter-vågen har varit så utstuderat känslosamt, stillastående och haft en brist på melodier. Väldigt lite har fått fäste där inne i hjärnans jukebox. Och sedan har det funnits en massa annan musik som ännu mindre lockande, som till exempel hip hop, RnB och hårdrock.
Samtida musik har helt enkelt inte intresserat mig. Jag har mest levt bland lätt mögeldoftande bortslumpad vinyl från det tidiga 70-talet.
En skiva, från den här sidan millenieskiftet, som dock har gått djupt in och som jag spelar regelbundet är Gorky's Zygotic Myncis album från 2001, How I Long To Feel That Summer In My Heart. Hela skivan var ett smärtsamt vackert farväl till ungdomen, som inte bättre kan symboliseras än av sommaren, en årstid för lek och njutning. Jag får känslan av en intensiv men flyktig förälskelse som stannar kvar i minnet när badturisterna åkt hem igen, havsvattnet blir kallt och vädret grått. Och livet går vidare, men man kan inte riktigt hänga med.
Christina
Det var fjärilslätt, luftigt, bräckligt och praktfullt. Musiken var en slags folky kammarpop med symfoniska inslag och den ekade av sådant som syskonen Euros och Megan Childs och deras vänner vördade i ungdomen - Nick Drake, The Beach Boys, Fairport Convention, Simon & Garfunkel, Velvet Undergrounds tredje platta, Lennon och McCartney - vilket också är en uppräkning av mina favoriter.
How I Long
How I Long To Feel That Summer In My Heart släpptes bara någon vecka efter terrorattackerna den 11 september 2001, som inte lämnade någon oberörd. Albumet kom både väldigt fel och samtidigt otroligt rätt. Men få märkte det (bara en del popnördar) då sommaren omärkligt övergick till höst.
Var på visit med min äldste son i Uppsala hos min gode vän Sextiotals-Jonas härom helgen. Efter taco-middag och lek somnade barnen på ovanvåningen. Halvtrött sjönk jag ner i soffan med ett glas vin. Jonas sprang mellan skivspelaren i vardagsrummet och det intilliggande rummet, som har skivhyllor från golv till tak. De fåtaliga och sällsynta timmarna, som han hade till sitt förfogande, utnyttjade han till att bomba mig med musik som jag troligen gillar.
De här gyllene stunderna är något jag konstant längtar till. En viktig anledning till att jag blev intresserad av musik var att det var en social företeelse, att gå till skivaffärer och åka på skivmässor tillsammans, se konserter ihop, att tälta ett helt gäng på nån popfestival, att jobba i rockföreningar och arrangera spelningar och klubbar med andra, att vara discjockey på krogar och fester, att spela skivor hemma för varann, till och med att musicera och sjunga ihop. Det fanns en tid när vi gav blandband till varandra jämt. Det här kan aldrig bloggande med efterföljande kommentarer ersätta. Det är det ständiga utbytet med folk jag träffar som jag saknar, dels för att mitt liv ser annorlunda ut nu och dels för att man konsumerar musik på andra vis nuförtiden, mycket på egen hand genom datorn och iPoden.
Jag satt i soffan och berättade för Jonas att jag dragit ner på mitt lyssnande av engelsk folkrock senaste året, helt enkelt för att jag blev nedstämd av att ständigt omge mig med sådan musik, full av vemodig skönhet, i fall blev jag inte upprymd av den.
Då spelade Jonas den enda skivan som gruppen Fuchsia gjorde. Ja, egentligen var det två grupper som gått samman: tre rockkillar på gitarr, bas och trummor och tre klassiskt skolade tjejer på tvenne violiner och en cello. Tillsammans skapade ett knippe låtar som var poetiska, virvlande och vindlande, starka melodier som tog oförutsägbara vägar. Det var drömmar ingraverade på vinyl. Musiken kan genremässigt kan beskrivas som ett möte mellan progressive (som också till viss del kallas symfonirock), engelsk folkrock och kammarmusik. Fuchsias sound var unikt eftersom stråkinstrumenten var fullt integrerade i musiken. Vanligtvis brukar man efteråt lägga på stråkar efter ett skrivet arrangemang i studion ovanpå själva pop- eller rocklåten.
Fuchsia - Me And My Kite
Efter att ha börjat bekanta mig med plattan på egen hand, kan jag konstatera att jag tilltalas mest av den omedelbaraste, poppigaste och kortaste låten, som alltid på mer musikaliskt ambitiösa album. Me And My Kite är en fin skildring av en ung man som vägrar bli vuxen och vill vara ifred. Undrar varför engelsmän, så fort de bli lite mer lågmälda, utan ansträngning skapar en pastoral atmosfär, som frammanar bilder av pittoreska byar, hedar, citronfjärilar och måndimma. Jag är tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen och får helt enkelt lära mig att leva med biverkningarna.
Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.
Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.
Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.
Clifford T Ward - Wherewithal (1973)
Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:
I wish I had to wear a thong To attract your attention
Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.
The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.
Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.
Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)
I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.
Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].
Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)
David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.
Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.
Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.
Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.
Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)
Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.
Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.
I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.
Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)
Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.
Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.
Tell me how come everything appears to be hazy, there's nothing left to see Tell me how come everyone appears to be crazy too
Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.
Ian Matthews - Home (1974)
Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.
Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)
Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!
Världen är full av små och spännande hemligheter. Det är därför som det ibland är så fasligt tråkigt med det uppenbara. När det gäller den engelska artisten Virginia Astley så är det dock mycket som förblir svårfångat och ouppklarat. Inte minst hennes skivor är svårfångade. Diskografin är spretig och det mesta är fortfarande utgånget och icke-återutgivet. Även personen Virginia Astley är minst sagt anonym och hon har etablerat en diskret profil i såväl musikaliska som publika sammanhang under lång tid.
Jag vill ändå lyfta fram ett par spår som dels gjort starkt intryck på mig och som dels passar in i denna rätt ljuvliga försommarperiod. Hennes debutalbum From Gardens Where We Feel Secure (1983) är en ytterst lantlig, idyllisk och nostalgisk skiva. Instrumentalt och lyriskt - med piano, flöjt och klarinett - samt inspelade ljud av kyrkklockor, fågelsång, barn som leker och får som bräker. Känslan är urengelsk; pastoral och barock. Mjuka, spröda stycken framförda med sällsam finess. Lyssna här till exempel:
Albumet All Shall Be Well (1992) släpptes vad jag vet endast i Japan. Här får man även höras hennes milda stämma. Jag har särskilt fastnat för den vemodiga låten I Live For The Day. Kammarpop med folkmusikaliska inslag som får mig att förstå varför den där bloggaren där ute "on the net" ville hävda att Virginia Astley fick Nick Drake att låta som Ghostface Killah.
Avslutningsvis en sida av Virginia Astley som är mer åt det elektroniska hållet. Så här låter hon i den småpoppiga Love's A Lonely Place To Be, här från albumet Hope In A Darkened Heart (1986) men ursprungligen en singel från 1983.
Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.
De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.
Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.
Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.
För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.
Stealers Wheel - Late Again (1972)
De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).
Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.
Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.
Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)
För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.
Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.
The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)
Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.
Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty: All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970]) Keep It To Yourself (också från Open Up The Door) The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971]) To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?) Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?) Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972]) Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel) Next To Me (också från Stealers Wheel) Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974]) Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])
En skiva, från den här sidan millenieskiftet, som dock har gått djupt in och som jag spelar regelbundet är Gorky's Zygotic Myncis album från 2001, How I Long To Feel That Summer In My Heart. Hela skivan var ett smärtsamt vackert farväl till ungdomen, som inte bättre kan symboliseras än av sommaren, en årstid för lek och njutning. Jag får känslan av en intensiv men flyktig förälskelse som stannar kvar i minnet när badturisterna åkt hem igen, havsvattnet blir kallt och vädret grått. Och livet går vidare, men man kan inte riktigt hänga med.
Det var fjärilslätt, luftigt, bräckligt och praktfullt. Musiken var en slags folky kammarpop med symfoniska inslag och den ekade av sådant som syskonen Euros och Megan Childs och deras vänner vördade i ungdomen - Nick Drake, The Beach Boys, Fairport Convention, Simon & Garfunkel, Velvet Undergrounds tredje platta, Lennon och McCartney - vilket också är en uppräkning av mina favoriter.
