Popens magi del 4: Fantasi och drömmar

Popen har kraften att ta dig till en värld bortom det som sker här och nu.

Ingenstans var fantasin större och drömmarna starkare än i det sena 1960-talets popmusik från Storbritannien. Generationen som släppte den lös hade växt upp i ett land som starkt präglats av minnet från två förödande världskrig och det dröjde kvar i bombkratrar, ransoneringskort, krigsinvalider, sparsamhet, yllekläder, kolsot och föråldrad teknologi. Allting hade gått i brunt och grått så länge de kunde minnas. Nu var tiden inne att släppa alla upptänkliga färger, blommor och regnbågar fria. Det var som om man ville vara barn på nytt i en ljusare och mer optimistisk värld.


Pinkerton's Colours - Magic Rocking Horse (1966)

Poptraditionen går djup i detta land. Det är möjligt att spåra den långt tillbaka till den spröda och sirliga elisabetanska musiken och den enkla, raka och formbundna folkmusiken. Man förnimmer också popens rötter i den inhemska revytraditionen, music hall, i jazzens sångnummer och i den engelska skifflemusiken som smälte samman jazz, blues, folk och country på akustiska och hemgjorda instrument. Alla dessa källor fanns redan att ösa ur och det var kanske därför popformatet utvecklades så otroligt snabbt, månad för månad under 1960-talet av engelska grupper. De unga musikerna tycktes svänga ihop dessa infallsrika melodier så obehindrat.


Thoughts & Words - Morning Sky (1969)

Det finns överlevande åldrande personer som påstår att de gjorde poplåtarna på 1960-talet, men man undrar om det är sant. De kan aldrig riktigt beskriva hur det gick till. Hur mycket de än försöker återskapa lättheten och schvunget i musiken på revival- och återföreningskonserter, så lyckas de inte riktigt. Somliga fixar det inte överhuvudtaget.

Egentligen är det svårt att förklara varför det ofta finns ett slags skimmer över musiken från den här tiden, ett magiskt guldgnistrande stoft. Är det för att skivorna själva på nåt sätt har åldrats, för att inspelningstekniken och instrumenten var annorlunda då? Musiken upplevs vara skapad så långt bort, för så längesen. Det är nästan som om skivorna smugglats in från en parallell sagovärld.


Keith West - On A Saturday (1968)

Men de gamla popskivorna finns kvar. Man kan hitta dem både här och där. Och det, tycker jag, är ett under!

Skivhyllan 1988 Would-Be-Goods - The camera loves me

Idag plockar vi fram en skiva som mycket väl skulle platsat i Magnus inlägg om kvinnor och pop. Would-be-goods var från början nämligen i stort sett Jessica Griffins egna projekt. En skön tillbakalutad platta som passar väl så här i vårens första trevande försök. Cocktailpop är det kanske, eller helt enkel mjuk välarrangerad pop som om den släppts 20 år tidigare skulle sorteras under softrock . Spåret till sextiotalet förstärks ytterliggare av att plattans producent är Keith West. Keith som förutom en egen karriär frontade Tomorrow, vars självbetitlade platta är en av sextiotalets bästa men också mest underskattade.


Utgiven av Mike Always på él records, ligger musiken i linje med den ”övermesiga” pop som skivbolaget, liksom Sarah records, hade en förkärlek till. Men enligt min mening så skiljer sig Would-be-goods från resten av bolagets band på två punkter. Dels har Jessica en förmåga att skriva klassiskt genuina popmelodier. Tre minuters drömvärldar, vardagsskönhet och framförallt ringlande melodier som fastnar. Något som jag alltför ofta saknar när jag lyssnat på bolagskollegorna, eller band inom genren som man valt att kalla twee. Det är lite mormors lilla kråka över melodierna, än slank han hit och än slank han dit, men detta ekipage håller sig ändå elegant på vägen. Det andra är att musikerna verkar vara en nivå skickligare, utan att för den sakens skull hamna i någon sorts perfektionsträsk. Förklaringen ligger i att Jessica kompas av The Monochrome Set, som var ett av den knyckiga popens förgrundsband i slutet av sjuttio- och under åttiotalet. Här är ett exempel på medryckande pop när den är som bäst.

boomp3.com

Jessicas röst är cool och lite avvärjande, vilket är passande för denna slags pop. Hade den varit mer sensuell och lockande skulle mystiken brytas. Man får intrycket av att förutsättningen för att få vara med är att allt sker på hennes villkor, och om man inte sköter sina kort väl så är man inte mer värd än trasan som man torkar upp de utspillda drinkarna med.

Allt som allt en utmärkt platta att lägga på tallriken varma vårdagar som den här och jag rekommenderar den varmt till alla som någon gång drömt sig bort med hjälp av den softare sortens pop.