Nostalgivågen fortsätter...
Det konstaterades i ett föregående inlägg att det var mycket nostalgi på Spengo för tillfället. Är det en tillfällighet eller beror det på att flera personer känner en svacka i upptäckandet av ny musik?
Magnus inlägg om Sweets första stapplande steg fick mig taggad att skriva om något om gruppen i allmänhet och det Sverigebesök 1976 som blev startpunkten för deras relativt snabba nedgång och fall i synnerhet. Jag är född 1963 och man ska nog, som Magnus påpekar, vara född runt det året eller möjligen yngre med ett äldre syskon för att förstå betydelsen av detta omtalade Sverigebesök.
Det är svårt att idag inse Sweets dominans på popscenen kring 1972-1975. Om jag skulle försöka att beskriva situationen för mig och mina 10-11 åriga kompisar kring 1974 såg musikuniversum ut ungefär på följande sätt:
Sweet – Solen i popuniversum som alla andra band kretsade omkring. Sweet var måttstocken och andra band försökte profilera sig så gott det gick.
Slade – Kronprinsarna som hade nästan lika många hitlåtar. Föll dock på att de var fulare och passade inte alls lika bra i smink och glitterkläder som Sweet.
David Bowie – Var enormt stor som idol men hade färre hitlåtar än både Sweet och Slade vilket nog berodde på att dessa pumpade ur sig singlar i manisk takt. Bowie gjorde sina singelsläpp från fullängdarna men då han även riktade sig mot en äldre publik satsades mycket på albumkonceptet. Jag och min bror älskade dock vårt exemplar av Pinups sönder och samman.
Gary Glitter – Singlarna var enormt coola med mycket trummor, blås och den där mjukfuzziga gitarren. Led dock av att LP:na i övrigt var kassa samt att han kändes lite gammal.
Sparks – Bisarr image och ännu bisarrare musik. De var nog egentligen för sofistikerade för en tioåring men de funkade ändå. Om inte annat var de ju ändå ett av de band som var med i varje nummer av Tiffany.
Mud – Delade Chinn och Chapman som hitmakare med Sweet och Suzi Quatro. Man hade dock alltid en känsla av att Sweet fick de bästa låtarna och Mud fick hålla till godo med andrahandssorteringen.
Suzi Quatro – Hela bandet var klädda i svart läder och inte i glitterutstyrsel vilket gjorde att de kändes lite tuffare än de andra glambanden och Can The Can kan vara den bästa låt Chinn och Chapman gjort.
Chicory Tip – Enligt dem själva det första band som använde synt och låtarna skrevs att Giorgio Moroder och Pete Bellotti. De hade 4-5 höga tio i topp-placeringar men är idag totalt glömda. De har en speciell plats i mitt hjärta i och med att båda mina två första konserter var med just dem.
1974 var ett stort år för Sweet. Ballroom Blitz hade 1973 fört bandet till den absoluta toppen och 1974 släpptes singeln Teenage Rampage, albumet Sweet Fanny Adams (som inte innehöll en endaste av den långa rad av singlar som de släppt under 1973 och 1974) och under senare delen av året singlarna The Sixteens och Turn It Down. 
Även 1975 var ett bra år, Desolution Boulevard släpptes, samlingsalbumet Strung Up och singeln Action som skulle visa sig bli bandets sista stora succé. Våren 1976 släpptes den självproducerade Give Us A Wink som var tänkt ge bandet den respekt som band som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath åtnjöt. Tyvärr fanns inte mycket av de sprudlande arrangemang och de snygga popmelodier som präglat främst Sweet Fanny Adams. Publikmässigt hade bandets stjärna ännu inte dalat men det skulle snart bli ändring på det. Sommaren 1976 var bandet inbokat på Gröna Lund. Om jag minns rätt så skulle de spela två kvällar men kom överhuvudtaget inte den första kvällen och var ett par timmar sena andra kvällen.
Dagen efter spelningen var det krigsrubriker i tidningarna. De första dagarna handlade mycket om de unga tjejer som Sweet "umgåtts" med under besöket. Sedan började allt det som numera är allmängods att komma ut. Det givna samtalsämnet då man träffade en kompis är vad som killarna gjort och inte gjort. Vi fantiserade kring detta och sorterade ut de olika händelserna på bandets fyra medlemmar och så här utföll det:
Brian Connolly – Sångaren med den inåtfönade frisyren hade vi läst var svår på flaskan och enligt oss var det förmodligen han som blivit så full att de fick ställa in konserten första dagen.
Andy Scott – Gitarristen och musikaliske motorn slängde ned Gröna Lunds chef Ove Hahn i rosenrabatten nedanför scenen. Jag har hört att det var för att han stod och tittade på soundchecken. Enligt DN, som Magnus länkade till i sitt inlägg, var det några småtjejer som stod och kollade på soundchecken vilket var anledningen till nedskickandet i rabatten. Det pratades även om att ett hårt slag i bröstkorgen på Hahn föregick nedskickandet. Rykten om våldshandlingar tillskrevs efter det Andy.
Mick Tucker – Tucker hade kort innan vikt ut sig på en leopardfäll i den nystartade tidningen Poster. Detta i kombination med att en på den tiden känd chefsroadie (Bosse nånting) fick frågan vem som var den värste brudraggare han träffat på. Svaret blev just Tucker som enligt Bosse inte accepterade att tjejen var äldre än 12 (var Gary Glitter med i den tävlingen ?). Med andra ord fick Tucker stå för allt som hade med tjejer att göra.
Steve Priest – Vad blev kvar åt bandets rödlätte bassist. Ja, det var ju en hel del kroppsutstötningar (eller vad det nu heter) under Stockholmsbesöket så både kissandet i champagnehinken och bajsandet på bordsduken tillskrev vi glatt Priest utan några egentliga belägg.
Tidningen Poster hängde med Sweet under de här dagarna men rapporterade inte mycket saftigheter. De var troligen måna om att hålla sig väl med artister och skivbolag för att även i fortsättningen få ta "unika bilder med ensamrätt för Poster". En sak de skrev om som visar hur slumpartad popvärlden var då är bandets hotellbyte. Sweet är inbokade på ett mindre hotell i Vasastan som drivs av en frikyrklig organisation. En strid ström av tjejer i de yngre tonåren kombinerat med bandets arroganta attityd gör att hotellpersonalen helt sonika kastar ut bandet. Poster tar då på sig ansvaret att ringa runt bland Stockholms hotell för att se om något är villigt att ta emot killarna. Hotell Malmen vid Medborgarplatsen nappar och blir scenen för flera av de omtalade situationerna. Bland annat lär det ha varit receptionisten på hotellet som efter övernattningen fick motta en present av bandet (eller av Steve då enligt mig) som innehöll avföring inslagen i en bordsduk. Det finns en konkurrerande version på detta som går ut på att det var någon i Gröna Lunds personal som fick denna "present".
Sweets managers första förklaring var att "grabbarna hade lite otur". Sedan ändrade han sig till att bandet är närmast att jämföra med apor så man ska inte tillskriva dem något ansvar för det inträffade.
Att det var få som pratade om Sweet efter detta Sverigebesöket berodde nog inte bara på svinerierna utan även på att följande hände på samma gång:
- Kiss släppte 1975 Alive 1 och kom under 1976 att släppa Destroyer. Hur konstigt det än kan låta idag så kändes Kiss farliga på ett sätt som Sweet inte kom i närheten av. Fortfarande idag kan jag minnas vällustrysningarna när jag vände på Hotter Than Hell-plattan och tittade på bilderna. Gene sprutar eld, Pete och Paul med varsin tjej med måttlig mycket kläder och Ace som ser ut som världens (eller kanske universums eftersom det är han det gäller) ensammaste människa. Men Kiss är en annan historia.
- Sweet hade varit riktigt stora i 4 ½ år och det är en väldigt lång tid på tonårstronen.
- Sweet hade just gjort sitt första kommersiella och konstnärliga misslyckande.
Vad hände med medlemmarna efter Sverigebesöket. Det blev ett ytterligare hårdrockförsök 1977 med Off The Record. 1978 sadlade bandet om och släppte västkustpoppiga Levelheaded där de själva tyckte sig ha gjort låtar som borde jämföras med The Beatles Yesterday och Michelle. Love Is Like oxygen var dock en bra låt. Inför arbetet med nästa skiva Cut Above The Rest gjorde Connollys alkoholkonsumtion att det var omöjligt att ha kvar honom i bandet och de tre kvarvarande medlemmarna tog över sången. 1980 kom Waters Edge och 1982 den ovärdiga svanesången Identity Crisis som endast släpptes i Tyskland. Namnet Sweet fick dock inte vila länge. 1986 såg jag Brian Connellys Sweet på The Nashville i London framföra, förutom Sweet-låtar förstås, bland andra låtar av Joe Jackson och Pat Benetar. Senare på sommaren spelade Brians Sweet i Motala Folkets park och Brian tillbringade tiden efter konserten på kombinerade minigolf-/flipperhaket Lingården. Andy Scott körde vid samma tid sitt eget Sweet med Mick Tucker på trummor och nån från Michael Schenker group på sång. Den uppsättningen såg jag i Linköping i slutet av 80-talet. På en Finlandsbåt i slutet av 90-talet (vilket jag nog inte borde erkänna om jag hade någon värdighet kvar) och på Akkurat för ett par år sedan såg jag ett Sweet med bara Andy Scott av orginalmedlemmarna. Måste säga att Andys Sweet är förhållandevis OK då de inriktar sig mot Sweets hårdare material kring albumen Sweet Fanny Adams och Desolution Boulevard.
Brian dog i en av de många hjärtattacker han drabbades av (jag har hört ett rykte om att han var med i Guinness Rekordbok som den som haft flest hjärtattacker och överlevt) 1997 och Mick Tucker följde efter 2002. Andy Scott turnerar fortfarande med Sweet. Steve Priest har haft den krokiaste vägen av medlemmarna. Efter han lämnat Sweet flyttade han till New York och arbetade som förläggare av rasistisk musik. Att han ägnade sig åt detta slår egentligen det mesta som hände den där majkvällen 1976 i obehaglighet, men när jag läste en intervju med honom nu så rangordnade han ett uppträdande i nazistuniform på Top of the Pops som en av höjdpunkterna i Sweets karriär. Så åsikterna fanns där redan då. Efter förläggarkarriären flyttade han till Los Angeles och jobbade några år som bilförsäljare. Några ytliga bekanta till mig sökte upp Priest i Los Angeles för att få sig ett snack men han ville inte alls kommentera Sweet, utan "leave me alone" var ungefär allt de fick ur honom.
Varför är det närmast ett skämt att nämna Sweet idag. Spelar Sverigebesöket in? Själv tror jag att det faktum att olika bandmedlemmar oavbrutet turnerat runt med mer eller mindre undermåliga band är den enskilt viktigaste anledningen. Man har aldrig hunnit med att längta efter en bra återbildning.
Jag ska avsluta med min egen lilla Sweet historia som jag är lite stolt över eftersom den inte varit ute bland tidningarna. För drygt 10 år sen kände jag en kille i 22-23 års åldern som definitivt inte hade någon relation till Sweet. Med tanke på hans ålder så visste han inte heller mycket om skandalerna. När han hörde mig nämna Sweet drog han följande historia: Min väns farbror var vid tiden för Sweets besök vaktmästare på Grönan. Sweet hade varit där och soundcheckat. P.g.a. deras onykterhet och allmänna beteende fick vaktmästaren i uppdrag att följa med bandet till den buss som skulle föra dem tillbaka till hotellet. När bandet sitter i bussen frågar de vaktmästaren om han inte kunde gå ut och köpa glass åt dem i den glassvagn som stod parkerad utanför bussen. Vaktmästaren gör som han blir tillsagd och när han står och ska betala har Brian smugit sig fram till glassvagnen och urinerar över de olika glasslådorna med ett leende på läpparna.
Här är några tuffa låtar att lyssna och titta på med de otursföljda killarna:
Först ut är Little Willy från den tidiga bubbelgumsperioden de kämpade så att göra sig fria från. Vilken poplåt och vilken tidsmaskin till en någon klassfest i fjärde klass.
Albumspåret Solid Gold Brass från Desolution Boulevard som visar att bandet inte stod och föll om Brian skulle tappa rösten.
Fin AOR från 1978, Love Is Like Oxygen.
