Ännu mer av The Only Ones och Peter Perrett

Under semesterresan till hembygden Österlen häromveckan passade jag en kväll på att spisa plattor hemma hos Chrille - min gamle vän och medskribent på Spengo. Efter ett par timmar nådde vi fram till The Only Ones, som vi båda fastnat för i tjugoårsåldern. Det visade sig att Chrille hade absolut mer Only Ones-plattor än genomsnittssvensken. Han hade till och med fler än den genomsnittlige Only Ones-diggaren.

Jag berättade för Chrille om en riktigt bra telefonintervju med en pratglad Peter Perrett som jag läste i DN inför att återförenade The Only Ones skulle spela på Hultsfredsfestivalen i juni. Vid 1990-talets början, när jag och Chrille började lyssna på deras plattor, var det otänkbart att de någonsin skulle komma tillbaka. Men å andra sidan återförenades inte rockband i parti och minut på den tiden.

Journalisten Niklas Wahllöf (som jag alltid uppskattar) undrade om de inte kunde spela hans obskyra favoritlåt Prisoners och fick lite överraskande ett fylligt svar av Perrett med en rolig anekdot knuten till svaret. Chrille hade låten, som jag aldrig tidigare hört, på sin CD med gruppens samlade Peel Sessions.

boomp3.com

Sedan påminde jag Chrille om låten Wildlife som fanns med på ett blandband som jag fick av honom våren 1997. Den var hämtad från EPn Woke Up Sticky, som var Peter Perretts såväl oväntade som angenäma återkomst i mitten av nittiotalet. Han dök plötsligt upp som en rockens gengångare, uppstigen ur ett mycket tungt narkotikamissbruk, och försvann sedan igen. Chrille hade själv glömt bort låten. Men den gav fortfarande ståpäls.

boomp3.com

För övrigt var det ett lätt schizofrent men samtidigt njutbart och spännande blandband.

Housemartins-Think for a minute

I mitten av 80-talet, om jag minns rätt 86, drabbades Sverige av "Caravan of love". En cover av Isley-Jasper-Isleys r´nb hit från 85. Jag fullkomligt älskade låten och, har historien visat, grundade troligtvis mitt intresse för soulmusik. Housemartins spelade in en hel del soullåtar som singelbaksidor och extra spår till maxisinglar, ett mycket lovvärt initiativ.

I min jakt på singeln fick jag åka till Malmö och gick på NK. Kände inte till några andra skivaffärer för mitt intresse hade precis vaknat för musik. Den första LP jag aktivt köpte var Talking Heads-Little creatures, i Kristianstad. NK hade inte "Caravan of love", men jag hittade istället "Think for a minute" en låt i samma anda. Detta var på den tiden man hade så få skivor att man kunde spela igenom alla man hade på åtminstone 2 dagar. Och inköpen finansierades av att man varje lördagmorgon gick upp i ottan för att i några timmar sortera franskbrödsbullar för 100 kr/arbetstillfälle. Singeln gick alltså varm och varvades med nämda Talking Heads, en Beatles samling, KSMB och Judas Priest.



Jag hade fram till en flytt i våras glömt hur mycket jag höll av Housemartins. Då hittade jag i en av mina vet inte var jag skall göra av det lådor, en kassett singel, den enda jag har. Vet inte om ni kommer ihåg det men i slutet av 80-talet gav man ut sådana. Detta var låten "Build" från den andra plattan "The people who grinned themself to death". Jag tror aldrig jag spelat kassetten och har samma låtar på 12 tum. En egentligen totalt meningslös grej som inte haft någon funktion förrän nu när den satte igång tankebanorna inför detta inlägg.
Alla nyss nämda låtar är ju, av ett lugnare snitt, men egentligen är det bandets andra sida som jag gick igång på allra mest. Deras snärtig, nervösa och oslipade pop, en pop som jag i olika skepnader sedan kom att älska mer än det mesta. Och även om jag idag inte sätter på dem speciellt ofta så är de absolut en stor del av min musikaliska historia.




Jag följde inte med P.d Heaton till Beautiful South, har inte heller några högre tankar om Norman Cooks projekt. Utan det är just Housemartins med 2 st LP och ett antal 7 och 12 tummare som ligger mig närmast hjärtat.

Bass strings pt 2: The Byrds - Draft Morning

Min polare Chrille var helt febrig av all ny pop som kom från alla västvärldens hörn under åren kring 1990. Han var en av Simrishamns kommuns första prenumeranter av tidningen Sound Affects och definitivt den förste på Österlen som köpte poptidningen Now & Then. Och Chrille köpte systematiskt allt dessa tidskrifter skrev om.

Ganska snabbt förstod han att alla spår ledde tillbaka till sextiotalet och The Byrds. Han gav mig en kassett full av gudomlig powerpop, new wave och sextiotalspop. Jag överväldigades genast av den vidunderliga "Draft Morning", som flödade fram på tejpen mellan Buddy Hollys "Every Day" och Dwight Twilleys "Alone In My Room". Vi satt på garageuppfarten i en kompis nyinköpta SAAB 99 en hel kväll och lyssnade på kassetten tills bilbatteriet dog, medan en fest pågick i villan bredvid.

Om någon låt är fylld av atmosfär, så är det "Draft Morning", som börjar med en långsam inflygning (eller snarare kameraåkning) över Vietnams djungel en stilla solig morgon före strid. Möjligen insåg Francis Ford Coppola att det skulle bli tårta på tårta att använda låten i soundtracket till "Apocalypse Now".

Bara tre år före låtens tillkomst var Chris Hillman en total nybörjare som basist i nybildade Byrds. Han hade bara varit mandolinist i ett bluegrassband tidigare. När så "Mr Tambourine Man" spelades in fick gröngölingarna i bandets rytmsektion stå tillbaka för rutinerade studiomusiker. Men Hillman växte enormt snabbt mellan varje platta, både som basist och efter tag också som låtskrivare.

Det som verkligen gör "Draft Morning" är basgången, som kretsar i en elliptisk bana kring melodins axel och över Hillmans egna solglittrande mandolinplockande. Sedan bryter kanondån och kulsprutesalvor fram ur den tropiska vegetationen under himlens surrande helikoptrar och störtdykande flygplan.

När larmet dör undan finns bara basen kvar under fem andlösa sekunder. Inget annat existerar då. De sekunderna (1:49-1:54) tillhör de mest centrala ögonblicken i mitt musiklyssnande liv. Vad Chris Hillman gör i detta "break" kan jag inte beskriva, även om jag går tillbaka för att närlyssna om och om igen