Jag var 21 år när jag skrev den här sången

I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.

And the leaves that are green turn to brown,
and they wither with the wind,
and they crumble in your hand.

This Old Northern English Folk Song

Jag har nog inte sett det här sen 1985. Elvis Costello som fick korta sitt framträdande på Live Aid till följd av strul framför Beatles All You Need Is Love. Ibland kan det där låta som en flummig klyscha, andra gånger låter det som den enklaste sanningen av alla.

The Fish City Five

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.




Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.

Pure power pop med The Poppees

Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.

Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.


The Poppees Jealousy 1978


Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.


Sorrows Teenage Heartbreak 1980

Richard X. Heyman

Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.


Richard X. Heyman - Home Again (1991)

Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.


Richard X. Heyman - Oh No Elaine (1988)

The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

The Style Council

Trots att jag köpte Paul Wellers härliga solodebut när den kom 1992 och jag hade ett gäng album med The Jam, så förblev The Style Council ett vitt fält för mig. Tror inte att jag hört en enda låt med dem förrän häromåret genom Martins försorg förstås (han har hyllmeter med skivor som Weller medverkar på, inklusive ett stort antal bootlegs). Vet inte varför jag hade undvikit The Style Council? Kanske för att Paul Weller och Mick Talbot helt enkelt såg för sprättiga ut i snedluggar, loafers och trenchcoats på skivomslagen? Det var inte en stil jag drogs till då.


The Style Council - Shout To The Top (1984)

Shout To The Top är gnistrande, raffinerad och medryckande soul som fyller dansgolvet på nolltid, men jag förundras också över hur de är klädda i videon, som alltså är inspelad 1984. När jag tänker tillbaka på den tidens stil ser jag typ Swedish Metal Aid framför mig (det var i och för sig 1985)? Kolla in till exempel Paul Wellers ursnygga munkjacka och Dee C Lees kläder och frisyr - så subtilt, så tidlöst, så modernt! När jag ser videon till börjar fatta att modstilen, eller rättare sagt det här med att vara modernist, inte bara är en retrostil.


The Style Council - Walls Come Tumbling Down (1985)

I videon till Walls Come Tumbling Down är The Style Council bakom järnridån i Warszawa. Egentligen fanns det väl nån slags dubbelbottnad socialistisk tanke både bakom låten och videon, men det känns samtidigt som en förevändning för Paul och kompani att se extra stilfulla ut i kontrast de lite gråa polackerna på stans gator och spårvagnar. Men vilken härligt förlösande souldänga de fick serverad där i Polens huvudstad. Fyra år senare - samtidigt som The Style Council splittrades - rasade verkligen murar (och lite senare tackade gruppens ständiga måltavla, Margret Thatcher för sig).

Den här stan liknar mest en spökstad

Inaktiviteten här på Spengo är ju skriande som en målning av Munch så jag försöker råda bot på det med en 30 år gammal listetta från England. För er som inte redan köpt senaste numret av Uncut kan meddelas att det är värt det enbart för bilderna på den här gruppen. Alldeles oavsett om ni är tossiga nog till att ha biljetter till konserten på Cirkus i september eller inte. För säkerhets skull tar vi den väl i två versioner? Visst gör vi det.

A13 Trunk Road To The Sea

Magnus stundande pilgrimsresa i postningen härunder fick mig att tänka på hösten 1986. Jag såg Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm då och bland mycket annat spelade han en egen version av rockstandarden Route 66. I Billys version handlade den om A13, vägen som går från London till Southend-On-Sea. Så mycket mer behöver jag inte orda om den, han presenterar den så bra själv.

Skivhyllan: The Bangles - The Real World (1982)

Få riktigt bra popband har väl blivit misshandlade av sin samtid som The Bangles blev i mitten av åttiotalet. Inte så att de gick lottlösa ur decenniet, de hade flera riktigt stora hitlåtar t ex Walk like an egyptian och kanske framförallt Eternal flame. Men med en uppsjö av egna låtar och mycket välvalda covers skulle de naturligtvis vara ett band man vill slänga in på vilken välkomponerad bland-CD som helst. Nu är tyvärr musiken så nedkletad av den trista åttiotals-ljudbilden att man, de få gånger man trots allt gör det, vid lyssning snabbt hoppar mellan spåren och letar vidare i sin samling för att hitta mindre daterad musik.


The Bangles - The Real world

Undantaget är debut EP från 1982 The Real world. De gravt 60-tals-inspirerade låtarna vårdas här ömt av ett geni, Craig Leon. Har man producerat bland annat Suicides och Ramones debutalster och dessutom den bortglömda(?) 80-tals klassikern Jeffrey Lee Pierces soloalbum Wildweed, så förtjänar man alla hyllningar man kan få. Craigs storhet enligt mig ligger i att han möter artisterna i deras bekvämlighetszon och lyfter på så sätt fram det allra mest väsentliga, som alltid skall vara bra låtar. För öron vana vid pompiga och storslagna produktioner är hans verk säkert alldeles för torra och odynamiska. Men ingen av de tidigare nämnda plattorna skulle vinna på någon uppblåst ljudbild med mer luft och dynamik, han vet alltså vad som krävs och låter artisten och musiken vara det som lyfts fram. Istället kopplar han exempelvis Suicides moderna elektroniska punk med ett krispigt 50-talssound, och resutatet är svåröverträffat. För The Bangles del innebär det att han silar in lagom doser av The Byrds, The Kinks och en rejäl dos The Mamas & The Papas i produktionen.

Butterfly Collector Going Underground

St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.

Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.

Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.

Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.

Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.

Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?

--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 8: M/A/R/R/S - Pump Up The Volume

Du kanske undrar varför jag jämt och ständigt återvänder till tonåren, varför jag inte kan släppa det förgångna och leva i nuet?

Jag kan inte komma ifrån att i tonåren och barndomen hade jag mina häftigaste upplevelser av musik, film och TV, tillsammans med annat som hände i själva livet. Jag var så påverkbar och mottaglig då, allt kändes nytt och oupptäckt. Medvetandet sprängdes gång på gång och ofta minns jag klart och tydligt vad det handlade om. Nuförtiden är jag blasé och kritisk, kan bli skedmatad med fina Spotify-listor och högklassiga YouTube-klipp och knappast något gör intryck, ingenting sätter sig i mitt minne.

Så här i efterhand kan jag tycka 1980-talet var ett ytterst fascinerande decennium, fyllt av kontraster. I yngre tonåren gick jag runt klädd i pastellfärger med dödsångest utlöst av det ständigt hotande Tredje världskriget som skulle göra slut på vår planet med hjälp av kärnvapen. Och om det inte räckte hade det kommit en ny besynnerlig virussjukdom (AIDS) som satte skräck i en trettonårig fobiker som mig. Genom listprogrammet Tracks översköljdes jag av catchy, färgsprakande popmusik och det lindrade ångesten tillfälligt.

Dock måste jag säga att även om hitmusiken ofta var medryckande och melodistark på 1980-talet så var väldigt lite musik svängig. Men en dag då jag var sexton år kom en väldigt nyskapande "låt" i radion. Särskilt nio sekunder ur den skakade om mina grundvalar.


M/A/R/R/S - Pump Up The Volume (UK singelversion 1987)

Pump Up The Volume är en lekstuga till stor del byggd av samplingar, en fest full av frenesi, glädjerusig galenskap och humor! Samtidigt är den så fulländat välgjord och inflytelserik på all dansmusik som kommit efter den. (Läs historien om tillkomsten av Pump Up The Volume och listan över varifrån alla samplingar kom.)

Visserligen hände det så mycket i Pump Up The Volume hela tiden, men klimax inträffade när en extatisk James Brown vid 1:43 skrek "watch me, watch me" och jag kastades in i ett break [1:47] med trummor och percussion som svängde så hårt att det nästan svartnade för ögonen. Jag förstod genast att detta var ett gammaldags, organiskt groove, men först igår tog jag reda på var det kom från.


Kool & The Gang - Jungle Jazz (1975)

Som du hör är detta en instrumental som bygger vidare på den funkiga hiten Jungle Boogie. Imorgon ska jag ut och finna mig minst en platta med Kool & The Gang från mitten av 1970-talet. Feel the spirit of the boogie!

Band jag minns med värme del 4 - The Sinners

För drygt 20 år sedan var inte Malmö men däremot Lund själva navet för Skånes pop- och rock-liv. Efter en lång kamp och strävan kunde slutligen Mejeriet invigas 1987 med en fantastiskt fin konsertlokal, café, bio och replokaler. Sydsveriges största skivmässa hölls i sporthallen Olympen, där eldsjälen Julius Malmström också arrangerat större konserter sedan 1970-talet. Alldeles intill fanns Pub Sparta där legendariska spelningar hållits under 1980-talet med bland andra Nico. Studentnationerna (särskilt Smålands Nation) och AF-borgen stod dessutom för ett grymt utbud av konserter, och bara det var ett tungt vägande skäl för att skriva in sig vid universitetet och köpa kårleg. Dessutom fanns det en rad välsorterade skivaffärer i Lund då, minst lika många som i mer än dubbelt så stora Malmö.

När jag gick i gymnasiet och gjorde min värnplikt längtade jag hett efter att flytta från bondvischan på Österlen till Lund. Och det var inte bara för att jag ville dricka ur kunskapens källa...

Men det kom också en lång rad pop- och rockband från stan. Kungarna av Lund var otvivelaktigt The Sinners. I slutet av 1980-talet turnerade de inte bara i Sverige, utan också på kontinenten, ända ner till Spanien. Förutom Wilmer X var de Skånes populäraste rockband.


The Sinners - Hotshot (TV-debuten skedde i franska Bordeaux i april 1986)

Åren mellan 1988-93 tillbringade jag klistrad vid MTV så ofta jag kunde. Åsynen av en parabolantenn fick mig att dregla efter musikvideor. På europeiska MTV gick videon till singeln When She Lies varm. Detta var mitt första möte med The Sinners. Videon var ett tag uppe på den s k A-listan.


Det kändes då som att de kunde bli hur stora som helst. Gitarriffet i introt tar mig tillbaka till den tid när sån här musik utgjorde en enorm lockelse. Detta är en av de centrala låtarna från det sena 1980-talet för mig.


The Sinners - When She Lies (1988)

En kväll i början av juni 1989 var jag med Chrille på den årliga endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad. Detta var kvällen då jag på något sätt beslöt mig för att viga livet åt musik. I nämnd ordning fick vi se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Då fick jag för första gången bevittna frontmannen Sven Köhler livs levande. Han jobbade alltid hårt för att få publiken på fötter, alltid i rörelse med tamburiner och maraccas och alltid beredd att svettas. Särskilt han och gitarristen Michael Sellers var experter på coola rockposer. Jag såg dem åtskilliga gånger efter detta, men i minnet är allt en enda röra av konserter under de intensiva åren som följde.

Förväntningarna var enorma på deras andra platta Piece By Piece som kom 1990. Skivan hade spelats in i den legendariska Polar-studion med producenten Michael Ilbert. Deras musik som från början kunde betecknas som garagerock hade blivit mer bredbent Rolling Stones-anstruken rock, med undantag för den poppiga singeln Love You More This. På det stora hela var skivan en besvikelse, men det ville jag inte ens erkänna för mig själv, för jag var fortfarande ett fan.


The Sinners - Barbed Wire Heart (1990)

Mitt favoritspår var den majestätiska poplåten Barbed Wire Heart med sin underbara Rickenbacker. Inte heller den låten var typisk för Piece By Piece. Jag var totalt såld på allt med ringande jingel-jangel-gitarrer. Denna pärla återupptäckte jag faktiskt när jag häromåret lyssnade på den digra Children Of Nuggets: Original Artifacts From The Second Psychedelic Era 1976-1996 som på 4 CD-skivor samlar garagerock och powerpop från 1980-tal och 1990-tal. Det var en överraskning när The Sinners med den här låten gjorde rent hus med många andra samtida amerikanska, engelska och australiensiska band.

Då The Sinners året efter 1991 släppte ännu mer bredbenta rockalbumet Turn It Up hade jag redan kapat banden med gruppen och snart bytte jag bort mina The Sinners-skivor. Tiden hade gått åt ett annat håll, det var indiepop, alternative rock och grunge som gällde istället. Men man ska aldrig glömma hjältarna som betydde mycket i början.

Apropå Lund kommer museet Kulturen inviga en utställning i september 2011 som heter Popstad Lund 1971-1996 - om 25 år som förändrade en stad - och om alla oss som förändrades med den. Popstad Lund-projektet har redan blivit något av en folkrörelse (läs mer och gå med i Facebook-gruppen).

Paddy, Paddy, Paddy

Ibland när jag lyssnar på musik kan jag få en tanke att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen annan genre än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tråkig och lite meningslös. Vilket är en härlig känsla för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frustrerande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger samma känsla. Ögonblicket går dock snabbt över och jag är igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

Denna gång är det Prefab Sprout som framkallar dessa känslor då jag ser videon till Don't Sing. Vilket låtskriveri, vilket arrangemang och vilken stadga i blicken Paddy McAloon har!


Prefab Sprout - Don't Sing (1984)

The hottest thing since rock´n´roll

Jag har halsfluss och måste ta antibiotika, men jag är övertygad om att lite Dr Yogami lyssning är minst lika potent medicin. Ängelholms stoltheter var under senare delen av åttiotalet en udda fågel på den svenska garagerockscenen. Framförallt så var sångare Johan Mattson en i dubbel bemärkelse stor scenpersonlighet.
Jag hade förmånen att se dem någon gång sent på åttiotalet i ett litet tält på någon skånsk festival. Deras ganska oortodoxa möte med rocken var stundtals förvirrande för en tonåring men Johans uppenbarelse var lika fängslande som kroppshyddan var enorm. Men några tuffingar var de inte till ytan och de spelade en ganska lättfotad garagerock med vissa psykedeliska inslag som är fullt lyssningsbar även idag. Create Something great måste vara en av genrens allra bästa låtar, och låtar som får min hjärna att associera till både Monochrome Sets Eine Symphonie Des Grauens och Arthur Browns Fire är naturligtvis något alldeles extra.


Dr Yogami Create something great

Jag gillar dig, Jon!

Flera spår med Yes-sångaren Jon Anderson har överrumplat mig på sistone och här kommer två exempel.

Först hör vi en låt från solodebuten Olias of Sunhillow från 1976. Psychspår från andra halvan av 70-talet måste man ha respekt för.



Och sen går vi vidare till den här mjuka bagatellen från hans album Song of Seven från 1980. Låtar som innehåller fågelsång, barnskrik och harpa måste man ha respekt för.

Modern English - I Melt With You

Ett par år i åldersskillnad kan utgöra en avgörande skillnad. Min käre gamle svåger är tre år äldre än mig. Han förknippar sina sena tonår hemma i Lindesberg starkt med kultiga engelska band som The Jesus & Mary Chain, Echo & The Bunnymen, The Smiths, Killing Joke och The Sisters Of Mercy. Han verkar ha stenkoll på åren 1983-87, då jag fortfarande gick i högstadiet och diggade mindre creddiga band som till exempel Twisted Sister, Queen, Def Leppard, Trance Dance och A-ha. Han tog körkort ungefär samtidigt som jag precis hade köpt min moped, i och för sig en Zündapp KS 50 Sport.


Modern English - I Melt With You (1982)

Sist vi träffades över par flaskor vin presenterade svågern den härligt poppiga I Melt With You, som jag på något sätt helt har missat. Han var övertygad att jag skulle känna igen den. Det var ju en kulthit från början 1980-talet!

Tillfälligt avbrott

Det har varit mycket "ärlig" rock ett tag: The Flamin' Groovies, Bo Diddley, Bäddat för trubbel m.fl. Tänkte därför pausa rockflödet med ett kontemplativt stycke av en gammal hjälte jag inte ägnat en tanke på ett tag. Det handlar om The Durutti Column och Never Know hämtat från 1981 års album LC.

Låten är 6.48 lång, ändå vill jag aldrig att den ska sluta. Kan jag inte få det där riffet en sista gång bara? Sedan är jag nöjd. För låten är faktiskt riffbaserad. Ingen tydlig refräng, sången är nedtonad utan det som fäster är den där obeskrivligt vackra tonföljden som upprepas då och då.


The Durutti Column - Never Know (1981)

The bitterest pill (I ever had to swallow)

Det är så jäkla härligt att hitta låtar som får en att tappa andan med artister man för länge sen trodde sig vara färdig med. I mellandagarna hände det mig. Jag hade sett klart This is England '86. En miniserie på fyra avsnitt som är en uppföljare till filmen utan tilläggsårtal. Ett avsnitt varje dag är ett utmärkt sätt att hålla sig kvar i tv seriens stämning utan att vardagen påverkar upplevelsen allt för mycket.

Shane Meadows skapar i Tv-serien en stark bild av hur det var att leva som ung i England under mitten av 80-talet. Rädslan att förlora sin ungdom brottades ständigt med behovet att mogna för att få jobb och kunna leva ett drägligt liv. Förutom att vara en utmärkt berättare är Shane en hejare på att lägga bra musikspår. Bland annat får Dr.Feelgoods sköna All through the city ligga över ett taffligt gängslagsmål mellan våra mod-kompisar och stadens löjliga moppegäng.

Men det är inte den låten jag tänkt spela för er, utan eftertexterna gick igång tillsammans med en välbekant men inte igenkänd gitarrslinga. När sången gick igång identifierade jag Paul Wellers röst men det dröjde tills refrängen innan jag fattade att det var The Jams The bitterest pill (I ever had to swallow). Hänförd satt jag med ståpäls och var näst intill tårögd. Så starkt hade jag aldrig upplevt denna låt, som jag ändå haft i skivhyllan i snart 20 år.


The Jam The bitterest pill (I ever had to swallow)

The Jam är ett av de band som jag fortfarande uppskattar som jag haft längst förhållande till. Några av deras tidigaste låtar var med på Palmgrens punkkassett från 1987, sista terminen i grundskolan. En kassett som tyvärr är försvunnen men som betydde enormt mycket för min fortsatta inriktning på mitt musiklyssnande. Att jag ”missat” The bitterest pill (I ever had to swallow) medan jag älskar låt oss säga English rose eller Smithers-Jones för att jämföra med två lite lugnare The Jam-favoriter kan man nog hitta en förklaring till.

Eftersom jag skaffade mig singelsamlingen The Snap relativt snabbt har jag aldrig brytt mig om att köpa The Jam på sjutummmare. The bitterest pill (I ever had to swallow) är The Jams näst sista singel utgiven hösten 1982 mellan A town called Malice och Beat surrender. Två låtar som vissa dagar i mitt liv utnämnts till världens bästa. Poplåtar med ett beat som glödgar dansgolvet och mitt inresevisum till soulen innan jag ens visste var Detroit låg. Med andra ord är det inte lätt att glänsa, The bitterest pill (I ever had to swallow) sprattlar på men den ljuva melodin har ändå bara setts som en skön chans till drickapaus. När den nu istället får följa på en suverän Tv-upplevelse blommar den ut i sin fulla prakt och blir till 2011 års första riktigt stora musikupplevelse.

En liten vändpunkt

Vi stod runt hörnet i buskarna och laddade för drogfritt disco i Korsavadshallen för skolungdomen på Österlen. Det var sent i november 1987 och det blåste som alltid fuktigt och råkallt i Simrishamn vid den här årstiden. Jag tryckte i mig en kvarting Explorer Vodka utblandad med Fanta ur en PET-flaska så fort jag bara kunde. Sedan löste jag och mina polare entrébiljett till discot. Inga problem att komma in! Väl inne slog fyllan till. Allt var noga planerat. Jag kände mig så cool och kaxig som bara en kraftigt berusad sextonåring i skinnväst kunde göra.

Ett par lokala rockband spelade på en scen mitt ute på sporthallsgolvet den kvällen. Efter det snabba, ymniga vätskeintaget gick jag på toaletten vid foajén. Några jämnåriga killar, som jag kände, skulle snart spela i ett rätt så nybildat band. De stod vid handfaten och pratade med varandra, dämpat men ändå märkbart exalterat. Jag märkte hur fokuserade de var. Grabbarna målade ögonen med en svart kajalpenna som de delade. Jag glodde storögt på dem. De såg inget annat än sina egna spegelbilder. För mig som vuxit upp i en by, där en machokultur rådde, var detta oerhört djärvt. Trots att killarna strax skulle uppträda i ett band som nästan uteslutande spelade spelade covers av den jordnära skånske rockidolen Kal P. Dal, missade de inte tillfället att sminka sig. En dörr öppnades plötsligt för mig - visserligen bara med en smal springa - till den skumma och djupt fascinerande rockvärlden.

Jag raglade efter dem till sporthallen för att se deras band som hette Broster Brös och jag försökte skärpa mina sinnen för att uppleva spelningen. Men ganska snart blev jag distraherad. Ett gäng bråkstakar från verkstadsteknisk linje stod runt mig och ville slåss.