Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 4

Ett nyckelord är eskapism när jag ska förklara varför jag älskar det mjuka 70-talet. Musiken tar mig till en vackrare värld, så där softad i kanterna som bilder kunde vara då, oskuldsfull och vän. Melankolin var ett skönt tillstånd att vila i och hade ännu inte slagit över i svartsyn. Harmonierna tar mig till en drömvärld. Ibland kan det vara en gammalmodig pastoral engelsk landsbygd eller kanske djupa svenska urskogar.

Men det ultimata sagolandet måste ändå vara södra Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet, en svunnen högkultur i ett behagligt klimat.

Efter att ha botat bakfyllan med en burrito på Yuca's åker vi runt i en cabriolet halva dagen med armbågen vilande över bildörren, längs Pacific Coast Highway och upp i Topanga Canyon med sitt torra chaparallgräs och sen vidare på Mulholland Drive med sin betagande utsikt och genom Laurel Canyon i kvällningen. Vägarna, som man har hört i filmer och låtar, svischar förbi likt fartvinden genom det solblekta håret, som är på utväxt. Senare när natten närmar sig vaknar jag upp ur soldvalan och sticker ut på stan för att hänga med polarna på Troubadour vid Santa Monica Boulevard och dricka färdigblandad Tequila Sunrise ur kannan, medan någon gudasänd singer-songwriter sjunger så bländande vackert att en ung pumig Linda Ronstadt spontant hoppar upp på scen och körar. Sedan tar ett nybildat hungrigt countryrockband över estraden och fyrar av ett set med honky tonk-musik som rundas av med ett set med smäktande lägereldsballader fram på småtimmarna.



Eagles - Most Of Us Are Sad (1972)

Här talar vi västkustharmonier i sångstämmorna som inte står The Beach Boys långt efter. Glenn Frey och de andra killarna kunde odla ett vemod och samtidigt vara slanka, solbrända och fräscha. Den introspektiva modfälldheten går märkligt nog som en röd tråd genom singer/songwriter- och countryrockscenen i Los Angeles vid den här tiden.


Buckingham Nicks - Crystal (1973)

Ett romantiskt par med ambitioner som fortfarande inte nått några framgångar, två år före att de blev superstjärnor i Fleetwood Mac. Sensuella och sofistikerade Crystal är full kalifornisk natursymbolik som reflekterar det inre tillståndet, skriven av Stevie Nicks spelades den in igen och hamnade på deras första platta med Fleetwood Mac.


Rick Nelson & The Stone Canyon Band - Legacy (1974)

Rick Nelson var en Hollywood kid som växte upp i show business och blev rock 'n' roll-stjärna som sjuttonåring i slutet av 50-talet. Vid tjugosex var han en föredetting som slog in på country (och barockpop och singer/writer-stil). Med The Stone Canyon Band var han en av skaparna av countryrock-soundet i Los Angeles. Med pärlan Legacy är vi kvar på stranden invid Stilla Havet.

Go down to the sea
put your ears to the ground
and open your heart to the waves
and the sounds that they make
as they break along the shore
never more to pass this way again


- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag vill också passa på att meddela att hela serien Därför gillar jag det mjuka 70-talet nu är restaurerad. Det går att lyssna på alla låtar genom DivShare. Ha det mysigt!

Soundalikes pt. 2

Jag frångick mina principer och köpte tidskriften Mojo i början av sommaren. Tidigare under ett par års tid prenumererade jag på detta retrorockmagasin och fick då massor av härlig läsning och inspiration, för mycket faktiskt, det kändes till slut som om de varje månad skrev om samma saker. Jag hade aldrig något emot att de gjorde en artikel om The Beatles för tvåhundrade gången med anledning av att man funnit ett aldrig tidigare publicerat foto på någon av medlemmarna eller att man lyckats kartlägga ytterligare en dag under deras karriär. Däremot tröttnade jag rejält när de började sätta band som U2, Oasis, Radiohead och Coldplay på omslaget (att dessa outsägligt tråkiga bands namn överhuvudtaget behöver nämnas på Spengo) i ett desperat försök att vidga läsekretsen och bli som Q, en hemskt trist tidskrift som har samma ägare som Mojo.

Men i början av juni, när jag såg att Mojo gjorde en stor special om skivbolaget Island Records, köpte jag blaskan bums, som genom en reflex. Många favoritskivor kommer från detta mycket speciella skivbolag [läs listan på band och artister som bolaget har hyst]. Den medföljande CD-skivan var trevlig och dominerades av engelsk folkrock från Island Records.


God strike me dead, tack vare CD-samlingen hamnade en låt med Jethro Tull för första gången högst upp på min egen favoritlista för tillfället. Som många andra i min generation har jag ju fostrats att sky Jethro Tull. På 80-talet och 90-talet fanns inget band som ansågs vara mer passé, inte minst för att frontfiguren Ian Anderson framhärdade med att stå på ett ben och spela tvärflöjt, så urbota hippie-aktigt. Rockkritiker tävlade i sina recensioner att göra den mest eleganta slakten av skivorna som Andersons band fortsatte att ge ut. Till och med i indiepoptidningen Sound Affects klämde de in sadistiska recensioner på Jethro Tull mellan senaste släppen av Boo Radleys, Echobelly och Slowdive. Det gick slentrian i sågningarna, men de höll mig bort från detta bespottade band i decennier.


Min polare Jeppe hade långt rakt hår och runda glasögon och han älskade grabbig gammal rock, typ AC/DC, Status Quo, Led Zeppelin och The Who. Jeppe brukade alltid ha med ett gäng med hans egna LP-skivor i en väska till fester vi gick på vid 90-talets början. Han var också djupt inne på Jethro Tulls tidiga plattor också och försökte bryta in med dem när vi spelade Pixies eller Sonic Youth. Det blev brottning på golvet för att hindra Jeppe att komma fram till skivspelaren.


Jethro Tull - We Used To Know (1969)

Han nådde aldrig fram för att spela låtar som We Used To Know från andra albumet Stand Up för oss andra trångsynta ungdomar. Det är en rak låt, lätt att greppa, inte alls knixig som man föreställer sig Jethro Tulls låtar. Ian Anderson sjunger här vackert och känsligt med högburet huvud. Man bjuds på ett rafflande tvärflöjtsolo av Ian, som avlöses av nyförvärvet Martin Barre - en sann gitarrhjälte. Han kunde rocka hårt, släppa ner håret och ställa sig på wah wah-pedalen. Det hela svänger, glöm inte det!

Den vackra sekvensen av mollackord i versen känner jag igen.


Eagles - Hotel California (1976)

Jodå, den ackordföljden är nästan identisk med versen i Hotel California. Och visst måste det vara så att Eagles inspirerats av Jethro Tull. Banden hade faktiskt en gång turnerat tillsammans. Se liveupptagningen från Houston år 1977 och njut av hantverket!

Poco - Just For Me And You

Hur kunde den här självklara låten gå mig förbi? Jag har en gång ägt plattan som Just For Me And You ligger på, gruppens tredje studioalbum From The Inside från 1971, och dessutom hade jag Poco från föregående år. Men jag lyssnade igenom skivorna otåligt och slarvigt. Raskt avfärdade jag Poco som ett slätstruket band och bytte bort plattorna.

Det har gått åtta år sedan dess. Nu är tiden mogen för den mjukare, mer tillbakalutade och solkyssta sidan av countryrocken, i vilken relationen till countrytraditionen är lösare och ledigare. Jag är helt enkelt redo för mitt första inköp av Eagles, som många hyser fruktan inför. För er som också är det vill jag även rekommendera Pure Prairie Leagues tidiga plattor, som jag nyligen upptäckt och fallit för.

Njut förresten av resan som strängvirtuosen Rusty Young tar med er på mot slutet av Just For Me And You med sin dobro.