Powerpop-partaj

En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.

Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!



Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.

Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.

Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.

Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.


The dB's - Bad Reputation


Artful Dodger - Long Time Away



The Romantics - When I Look In Your Eyes


The Toms - Other Boys Do



The Knack - That's What The Little Girls Do To You


Pezband - Stop! Wait A Minute

Skivhyllan: The Barracudas – Drop Out With The Barracudas och The dB’s – Stands For Decibels (1981)

Jag var så förväntansfull och bekymmersfri som en tjugoåring någonsin kunde bli. Äntligen hade dagen kommit då jag skulle flytta ut från föräldrarna och bort från hembyn. Jag skulle ligga i Lund. Tillvaron som student visste jag knappast någonting om, men sedan åttaårsåldern hade jag drömt om att bli en del av den akademiska världen. Höstterminsstarten var bara ett par dagar bort. I augustivärmen sjöd den skånska universitetsstaden plötsligt av liv och ungdom igen, efter att den varit folktom tidigare under sommaren.

Jag flyttade in i ett möblerat rum i det centralt belägna student-området Parentesen och kände en intensiv känsla av frihet. Lund var späckat till bristningsgränsen av allt jag åtrådde – bildning, studentnationer med billig bärs och kanonsnygga tjejer som dessutom oftast var smarta. Men viktigast av allt var att jag hädanefter kunde gå på spelningar flera gånger i veckan och att det fanns en rad skivaffärer som jag kunde promenera till när mitt begär behövde stillas. Det var under Lundaåren 1991-93 som skivsamlingen fick sin nuvarande grundstomme och började växa.

Två skivor som jag förknippar med den tiden, köpte jag också där, ungefär tio år efter att de hade släppts (de hade kommit ut nästan samtidigt, precis i början av 1981). Även om plattorna sinsemellan är olika, vill jag hävda att de är jämbördiga. Det går i det här sammanhanget inte att bara skriva om den ena på den andras bekostnad. Varken The Barracudas eller The dB’s blev något av mina stora favoritband, men deras respektive debutalbum är fortfarande riktmärken för hur riktigt bra pop ska låta i mina öron.


Ganska omedelbart efter flytten till Lund hittade jag Drop Out With The Barracudas. Musiken pendlade mellan sprudlande surfpop och garagerockigt jingel-jangel. Med sina fjorton låtar och skiftande tonlägen kändes albumet rikt och frikostigt. Plattan funkade perfekt både för ensamt lyssnande och vid förfester. Något som tilltalade mig var att The Barracudas lät så ivriga över att frälsa världen med musik från det gyllene popdecenniet, som utan omsvep uttalades i låten I Wish It Could Be 1965 Again. Med tanke på att min musikdiet bestod av The Barracudas och andra åttiotalsband med kraftiga sextiotalsinfluenser, var det bara en tidsfråga innan jag dök djupt ner i popmusiken som faktiskt gjordes under själva sextiotalet.


The Barracudas - Somewhere Outside

Eftersom The dB’s var länkade från R.E.M. (jag hade lyssnat väldigt mycket på deras tidiga mästerverk Reckoning) köpte jag Stands For Decibels. Detta är en skiva som är mer krävande för popdiggaren därför att den är ganska påträngande (högt mixad) och nervig. Killarna sjöng ibland som om blixten nyss slagit ned framför deras fötter. Särskilt Chris Stameys låtar var ganska skruvade, även om musiken inte vid något ögonblick miste sin knivskarpa popkänsla. Den andre frontfiguren Peter Holsapple var lite mer jordnära i sin approach. Men Stands For Decibels är verkligen ett album som håller samman fint.

Även om The dB’s också var stadigt rotade i sextiotalspopen, kändes de som ett samtida eller rent av framåtblickande band i början av åttiotalet. Mitt smakprov från skivan är dock en pärla med retroprägel, som är laddad med Pet Sounds-harmonier och en matsked psykedelia.


The dB's - She's Not Worried

I efterhand känns det som att jag betalar av mitt studielån livet ut för en fil kand i popkunskap och inte i humanioraämnena, som det aldrig blev någon examen av.