Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 4: Sagittarius - Another Time

Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.


Sagittarius - Another Time

Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.


Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.

Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)