Den eftersträvansvärda gåshuden

The Byrds är antagligen Grundkurs 1 för den genomsnittlige Spengo-läsaren. Eller kanske snarare uppropet vid det allra första introduktionstillfället för Grundkurs 1. Det finns liksom ingen att övertyga. Men detta faktum hindrar mig inte från att än en gång detaljlyssna på en Byrds-låt och se vilka nyanser som man eventuellt kan vaska fram.

I bilstereon häromdagen dök nämligen Gene Clarks fina If You’re Gone plötsligt upp, en låt som återfinns på det i Byrds-sammanhang något svaga (läs: i mitt tycke något för traditionella) albumet Turn! Turn! Turn! från 1965. Pass på, låten börjar på en gång, utan förvarning:



If You’re Gone berör mig verkligen på djupet. Textraderna förbryllar mig och ändå känner jag på något vis igen mig i dem. Den oerhörda känsligheten i Gene Clarks röst bidrar såklart till låtens starka dragningskraft.

If the daylight can be hidden by the sun

Man kan undra vad som menas med detta. Kan dagsljuset skymmas av solen? Samtidigt känns det som något mer än en paradox eller simpel ordlek.

If I know you I may never know your name

Det känns som att jag känner dig men jag vet inte vad du heter. Eller: jag vet vem du är och vad du heter men jag känner dig inte, egentligen. Någon som känner igen sig?

If you’re gone then there is nothing that remains

Om du är borta så finns ingenting kvar. Eller: om du är borta så återstår ingenting? Så rakt på sak, så självklart och ändå så hjärtskärande dubbeltydigt.

Wikipedia kallar If You’re Gone för “a poetic confession of emotional insecurity” och det är väldigt fint beskrivet tycker jag. Och så här står det om det där märkliga ljudet som hela tiden ligger och hotar i bakgrunden, som sänder kalla kårar längs ryggraden på mig: ”To highlight the wistful melancholy of If You're Gone, [Roger] McGuinn and [producenten Terry] Melcher devised a droning, Gregorian harmony part that sounds uncannily like another instrument and foreshadowed the raga rock experimentation that the band would undertake on their next album.”

Ja, det känns verkligen som att den här gåtfulla, spöklika stämningen inte borde ha kunnat skapas så tidigt som sommaren/hösten 1965. Vid varje lyssning ger den här låten mig den där så eftersträvansvärda gåshuden.

Roten till det goda

Valet av motiv när man bloggar kan som bekant variera. Man kan älska eller hata något, eller bara vilja missionera eller debattera. Men det kan ibland vara riktigt givande att blogga om saker som kanske inte ligger en så varmt om hjärtat. Något som inte passar in i ens profil, något som man kanske inte ens vill stå för.

Jag talar här inte om guilty pleasures – en på alla sätt trevlig företeelse – utan snarare handlar det om… ja, vadå?

Jag måste kanske bli mer konkret: i flera veckor har jag nämligen funderat på att skriva några rader om låten Fisherman’s Blues med The Waterboys. Men varför i hela friden ska jag ägna tid och energi och formuleringar och spaltcentimetrar åt just The Waterboys?

Det finns åtminstone, säg, hundrafemtio-tvåhundra artister som jag är mer intresserad av, som jag hellre skulle skriva ett inlägg om. För The Waterboys är inte viktiga i min värld. Jag har inte den minsta lust att lyssna på dem eller ens äga någon av deras skivor. Har de inte till och med saxofon i en massa låtar? Usch och tvi!


The Waterboys - Fisherman's Blues (1988)

Närmar man sig sedan beståndsdelarna i just den här låten så blir det än mer förvånande. Mike Scotts röst är alldeles för raspig för min smak. Hans texter är jag fullkomligt likgiltig inför. Arrangemanget är rakt igenom odynamiskt och ospännande. Trumspelet är stelt och närmast irriterande stabbigt. Inspiration från irländsk folkmusik... Nä, det här är faktiskt precis sådan musik som jag inte borde gilla.

Trots allt detta så får jag gåshud varje gång jag hör den här låten. Den där fiolen är bara så himla vacker. Och de där gudomliga mandolinerna fullständigt knockar mig. Jag ryser och blir glad på samma gång. Kan det vara detta ogripbara som är själva roten i rotmusik?

Ronnie Lane-special!

Jag upptäckte Ronnie Lanes solokarriär för drygt tio år sedan när jag bytte till mig singelsamlingen Kuschty Rye: The Singles 1973-1980 mot överskattade The Flaming Lips upphaussade album The Soft Bulletin, som för mig var ett sista misslyckat försök att hänga med i samtiden. Jag fann direkt att Ronnies musik passade min smak och mitt kynne perfekt.

Ingen gjorde musik som är så löst och ledigt som Ronnie Lane. Han skapade sin helt egna blandning av engelsk och irländsk folkton, music hall, gammal rock 'n' roll och countrymusik (man kan göra en jämförelse med The Band som ändå är något annat). Soundet var mjukt, vänligt och gammaldags med övervägande akustiska instrument och Ronnies något bräckliga röst. Han och kompbandet Slim Chance fick allt att låta glädjerusigt och lite sentimentalt, som om det var dagen före julafton.

Efter de fantastiska äventyren i The Small Faces och The Faces fortsatte Ronnie, själv i förgrunden, eskapaderna med sitt föränderliga band Slim Chance under åren i mitten av 70-talet. Han började leva som en vagabond och turnerade med bandet som en del i en kringresande cirkus med tält och vagnar, clowner, djurkonster och utropare - någon som gav Ronnie Lane skulder som förföljde honom livet ut. Det gjorde även den fruktansvärda sjukdomen multipel skleros (MS) i nästan 20 år, som långsamt bröt ner honom. Kvar finns hans organiska, anspråkslösa och muntra musik på några mycket fina album, singlar och ett par klipp på YouTube.


Ronnie Lane & Slim Chance - The Poacher (live i TV-programmet Supersonic 1976)


Ronnie Lane & Slim Chance - Done This One Before (live för BBC 1974)


Ronnie Lane & Slim Chance - What Went Down That Night With You (live på TV-programmet "45" 1974)

Ljuvliga toner i vårsolen

Gary Jules fick ett litet genombrott med sin version av Tears For Fears gamla hit "Mad World". Låten var med i filmen Donnie Darko som kom för några år sedan. Hans Trading Snakeoil For Wolftickets från 2001 är en skiva som jag inte spelar särskilt ofta... förutom en speciell liten låt som jag kan lyssna på hur många gånger som helst. Inledande "Broke Window" fladdrar fram så lätt och ledigt - låten skulle lika gärna kunna vara inspelad 1971, trettio år tidigare (vilket naturligtvis skall tolkas som ett gott betyg). En mjuk akustisk ljudbild, med smakfull och flyhänt elgitarr, tassande trummor, följsamt komp och vidunderlig stämsång. Now dig this:

boomp3.com

Bland rönnbär smakar även en mulen jordgubbe sött

Ni vet hur det kan vara. Man spelar ett album som inte berör, men plötsligt är den där, låten med stor L. En gnistrande melodi som räddar skivan och gör att man ändå bestämmer sig för att inte sälja den vidare utan sorterar in den i skivhyllan. Är det då så att även en egentligen medelmåttig låt kan upphöjas till att vara omistlig på grund av en medioker omgivningen? Om man jämför med fotbollen så kan ju faktiskt en inte speciellt teknisk spelare se ut som en världsstjärna om bara motståndarna är tillräckligt långsamma i vändningarna.

Idén till texten fick jag när jag lyssnade på John Cales och Terry Rileys samarbete på Church of Anthrax från 1971. John Cale är för mig välbekant både via The velvet underground och en del av hans soloplattor från början och mitten av 70-talet. Terry Riley är bara ett namn som förknippas med experimentell musik och jag har aldrig haft några intentioner på att söka närmare kontakt med hans verk. Plattan är till 4/5 delar instrumental och i mina öron experimentell. Den är absolut inte dålig, det flyter på bra och en viss suggestiv känsla kan infinna sig vid lyssnande. Det är bara så att jag inte föredrar att lyssna på den sortens musik när jag väl får möjligheten att sätta mig ner och inta detta livselixir som musiken är.

The soul of Patrick Lee

Den sista femtedelen då. Jo det är ett litet stycke folkrock, lagt som första spår på B-sidan. Kompet är sparsmakat men ibland sticker en orgel fram och en elgitarr upprepar en jingel under mitten av The soul of Patrick Lee. Den lätt återhållsamma sånginsatsen av Adam Miller känns helt rätt. The allmusic guide har en uppfattning om låten ” The low point is Cale's solo writing credit, "The Soul of Patrick Lee," a slight vocal interlude by Adam Miller that feels out of place in these surroundings.". Men jag älskar just nu låten och tycker den är fantastisk i all sin oansenlighet.

Frågan är hur jag uppfattat låten om den inte presenterats i omgivning av de andra fyra . Hade jag tyckt det var en bra singellåt? Hade jag tyckt den var lika bra som Gideon´s bible, om den legat på Cales debut Vintage Violence? Platsar den ens, bland alla fantastiska låtar, på mästerverket Paris 1919.

Det finns inga fullständiga svar på dessa frågor och det viktigaste är väl att fylla livet med saker som man tycker om. Därför fortsätter jag att spela The soul of Patrick Lee, och kommer framöver att sortera in Church of Anthrax i skivhyllan.