Allt är solsken

The Hollies har på något sätt aldrig varit mitt band, trots att jag är oerhört lättcharmad vad det gäller popmusik från sextiotalet. Men av en slump blev jag uppmärksammad på denna lilla b-sida från 1967 via en Spotifylista fylld med lättfotad pop från decenniet som nu ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Det går ju inte att motstå den nästan tillbakadragna stämsången som mässar ut vårens budskap Everything is sunshine.


The Hollies - Everything Is Sunshine (1967)

Sådana här låtar älskar jag ju gränslöst när The Beach Boys gör dem. För att inte tala om hur många gånger jag stått och sjungit med i Eggstones låtvarianter på konserter i början av Nittiotalet, ja se där fick jag referera till dem i två inlägg i rad. I alla fall, det är kanske dags att lyssna lite mer noggrant på Evolution, Butterfly och allt vad nu ett Hollies-album kan heta, och vara glad över att allt inte kommer till en med en gång utan portioneras ut under livets gång.

Det vackraste jag vet...

Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter.

Än en gång vill jag tacka poporaklet Jörgen Johansson, mannen bakom Fading Yellow-serien, som lade låten på en samling i ytterst begränsad upplaga som kallas Son of Fading Yellow. Också tacksamhet till Chrille, som köpte och skickade skivan till mig!

Michael Konstan - Long Before (1973)

Herregud, Long Before är nästan perfekt i sin skepnad, men det är ytterst sällan jag tycker att en låt är för kort, och i det här fallet hade jag önskat att Michael Konstan hade tagit refrängen ett varv till, för den vecklar ut sig som den mest praktfulla blomma om morgonen då solens första strålar når den.

Strandpojkarna i tre och fyra fjärdedelstakt?

The Beach Boys första inspelningssession efter de hade lämnat Capitol 1969, benäms The Landlocked sessions. Inspelningarna ansågs, enligt mig helt felaktigt, inte bra nog för att ges ut. Dennis Wilsons Lady, även känd som Fallin´in love, hade prytt varenda platta släppt under 70-talets första hälft, oavsett artist. Några av låtarna hittar ni här. Istället spelade de i början av 1970, i en annan session, in vad som är en av deras bästa plattor Sunflower som släpptes på Warner/Reprise senare samma år. På Sunflower finns inte med några av de låtar som spelats in i samband med The Landlocked sessions. En del kan man istället höra utspridda på senare 70-tals album som Surf´s up och Holland, medan andra kan hittas på otaliga bootlegs, väl värda att leta efter.

Big Sur från The landlocked sessions 1970

Något som faschinerar mig mycket med The Landlocked sessions, förutom kvaliteten på låtmaterialet, är låten Big Sur. En lågmäld pärla med en av de ljuvaste melodier man kan tänka sig. Låten som mycket väl skulle kunna platsa på någon av pojkarnas sena 60-tals plattor är soft rock av högsta klass. Varje gång jag lyssnar på Beach Boys låtar från perioden 66-73, ställer jag mig frågan varför jag fortsätter leta efter len och harmonisk pop från 60- och 70-talet, allt är ju fulländat här. Därför känns det märkligt att man väntade med att släppa denna Jardine/Love låt offentligt till 1973 där den är en del av Hollands triologi California saga.

Carlifornia saga (Big Sur) från Holland 1973

Versionen på Holland är nu inte densamma som den från 1969, utan man har nu spelat in den i 3/4 takt. Möjligen en anpassning till gängse tidsanda. Man förlorar därför orginalets slick och spädhet men vinner en mustighet och låten är nu avsevärt mer robust. Istället för på stranden så ligger man på ett höloft på landet och drömmer sig bort. Den senare versionen känns onekligen mer orginell och möjligen också fräschare. Men det kan också vara ett tecken på att man är svältfödd på musik som ej går i 4/4 takt. Vilken av versionerna man föredrar kan väl kvitta det är i vilket fall som helst två helt underbara låtar, eller en?

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 4: Sagittarius - Another Time

Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.


Sagittarius - Another Time

Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.


Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.

I drömmars land

Det mörknade redan för ett par timmar sedan. Jag bär en tung ICA-kasse med bland annat två liter mellanmjölk, en vaniljyoghurt, Polarkaka och tvättmedel. Har snabbt stannat till i affären på väg hem från tunnelbanan, som tagit mig tvärs genom stan från jobbet. Låser upp dörren till lägenheten. Det luktar stekta fiskpinnar hemma. Min sambo ligger utslagen i soffan och ger med största ansträngning ifrån sig ett kraftlöst hej. Bolibompa har nyss börjat, ungarna sitter förstenade nära TVn och bevärdigar mig därför inte med att hälsa. Jag övermannas av en plötsligt trötthet, tar Dagens Nyheters kultur- och nöjesdel med mig och släntrar in i sovrummet för att ta tio minuters vila. Ögonen sluts bara några rader in i en essä om de så förtryckta och bortglömda finsk-ugriska ingermanländarna i kommunistdiktaturens Sovjetunionen.

Genast griper det undermedvetna in och tar över. Resliga träd omgärdar sängen liksom den lummiga markvegetationen mellan dem. Sovrummets väggar och tak tonar bort ungefär som i Till vildingarnas land (engelsk originaltitel Where the Wild Things Are), en barnbok som gjorde intryck på mig när jag växte upp och som jag haft nöjet att läsa igen för mina ungar. Det är är skymning i den strandnära tropiska djungeln, fjärran från vardagen och vuxenhetens krav och konventioner.


We All Together - Bluebird

We All Together var en popgrupp som var fullständigt besatt av det sena The Beatles lättare poppiga sida och särskilt av Paul McCartneys melodiositet. Bluebird är en fullständigt magisk cover av en låt från Pauls grupp Wings oerhört framgångsrika album Band On The Run från 1973. Det spektakulära med We All Together var att de kom från huvudstaden Lima i det sydamerikanska Peru.


Frontfiguren Carlos Guerrero sjöng på en engelska närmast fri från brytning. Bandets egenkomponerade låtar gick heller inte att härleda till någon speciell beatleslåt, trots att de var omisskännligt influerade av The Fab Four. Det fanns något ganska avspänt över We All Together trots allt. Men de var minst fem år efter sin tid och kom från ett avlägset ställe långt bortom popvärldens horisont, dömda till total obskyritet, åtminstone till några popentusiaster grävde upp deras två skivor för tio år sedan.


We All Together - Children

Carole King på svenska

Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.


Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)

Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.

Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.

En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.

Skivhyllan: Carole King - Rhymes And Reasons (1972)

Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.


Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.

Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.


Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone

Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.


Carole King - Feeling Sad Tonight

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 1

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet och precis hade upptäckt dåtidens independentmusik (det var innan förkortningen indie börjat användas) och det sena sjuttiotalets punk och new wave, fanns det särskilt en epok i pop- och rockhistorien som var förbjuden mark. Sedan punkens glansdagar hade det funnits en doktrin som sade att i princip all musik från 1970-76 var slapp, intetsägande och dominerad av hemskheter som symfonirock och jazzfusion. Själv uppfattade jag musiken från det tidiga sjuttiotalet som obegripligt dov och murrig i kontrast till det digitala kristallklara soundet på åttiotalet och i motsats även till den evigt ungdomliga, snärtiga och diskanta popmusiken från sextiotalet.

De följande åren var det nog bara kultband som The Flamin' Groovies och Big Star som var okej för mig att lyssna på från den här delen av sjuttiotalet, förutom rockinstitutioner som Neil Young och David Bowie förstås. Det var först senare då jag började få upp öronen för singer/songwriters och countryrock som min rädsla för det årtiondet gradvis började lägga sig. Samtidigt vid mitten av nittiotalet fick det tidiga sjuttiotalets mode och popmusik en renässans.

Min vän Johan från Uppsala skickade ett blandband, som innehöll en väl avvägd varm kompott av country, singer/songwriters, soul och mogenpop. Det var rätt igenom behagligt. Det jag fastnade mest för var inslaget av mjuk och melodisk sjuttiotalspop. Jag insåg direkt att detta var min musik.


America - Sister Golden Hair (1975)



Ahh, dessa akustiska gitarrer som alltid utgör den mjuka bottnen, den höga syrehalten i soundet och melankolin som bara blir starkare i solskenet. Jag bara älskar det!


Colin Blunstone - Andorra (1972)

Kanske påminde dessa låtar om något som strömmade ut ur radion i köket när mor lagade stekt salt sill med löksås. Möjligen gav låtarna mig en vackert softad bild av den tiden, den värld jag föddes in i. Det är i regel så att pop- och rockmusik får en revival cirka 20 år efteråt, då unga människor omfamnar sin barndoms musik. Men det softa sjuttiotalet blev inte populärt igen, kanske inte förrän nu.


Bread - Sweet Surrender (1972)

Guilty pleasures del 8: Bob Welch - Sentimental Lady

I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?

Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.


Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.

boomp3.com

Sentimental Lady från 1977 var amerikanen Bob Welchs första hit och ytterligare tre skulle följa de närmaste åren. Låten är romantisk så det förslår, fräsch som timotejschampoo och mättad av harmoni. Melodin känns som en varm öm tungkyss. Detta var musik som var skräddarsydd för radion, en måltavla för den gryende punken (som i och för sig inte utgjorde något hot i USA).


Bob Welch var medlem i Fleetwood Mac i början av 70-talet under gruppens övergångsfas från bluesrock till radiovänlig softrock. På de fem plattor som Welch medverkade prövade Fleetwood Mac en rad musikaliska stilgrepp. Bland annat spelade gruppen in en ypperlig och mindre slick originalversion av Sentimental Lady på albumet Bare Trees år 1972. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks hoppade på båten, då tyckte Welch att han gjort sitt i gruppen, även om de andra bad honom att stanna. Däremot fortsatte han att då och då samarbeta med medlemmar från Fleetwood Mac, bland annat på den första soloskivan French Kiss.

Jag vill slutligen tacka Spengo-medarbetaren Mattias som har gjort ett grundligt detektivarbete när det gäller det softa sena 70-talet och som häromåret gav mig en hänförande bland-CD där bland annat Sentimental Lady fanns med.

Högsommarpop

Blågul sextiotalspop har oförtjänt dåligt rykte. Visserligen är kvaliteten skiftande bland de svenska grupperna och deras inspelningar, men vissa lyckades göra poplåtar försedda med ett förtrollande skimmer som knappast är av denna värld.

boomp3.com
[Ursäkta ljudkvaliteten, men låten är rippad från en sliten vinylskiva.]

Stockholmsbandet The Hounds gjorde en av jordklotets finaste låtar i genren sunshine pop eller soft rock. Den ligger undanskymd på deras andra ganska ojämna album From The Hounds With Love från 1967. Gruppen satsade oftast på covers under sin korta och framgångsrika karriär (till exempel den outhärdliga The Lion Sleeps Tonight), men The Office Girl var förgrundsfiguren Henrik Salanders egen komposition. Detta är vek och högsvansad pop som jag inte kan värja mig emot. Harmonierna i den fyrstämmiga sången på The Office Girl är lika kompakta som luften var i den dallrande högsommarvärmen på kontoret idag. Hela anrättningen är krönt med ett utsökt soloparti för oboe, vilket är fullständigt oemotståndligt.

Faller detta dig på läppen så kika på den samtida engelska gruppen Nirvana, som gjorde späd men melodistinn och ibland pastoral orkestrerad pop.

Och varför inte låna ett öra åt göteborgarna The Jackpots. Även de rörde sig graciöst i dessa marker med raffinerad stämsång som specialitet. Möjligen är det så att de som hävdar att svensk sextiotalspop är kass egentligen inte gillar pop. Detta är banne mig världsklass!

boomp3.com

Skivhyllan: The High Llamas - Gideon Gaye (1995)

Du kanske är en av dessa moderna stressade människor som behöver hjälp att slappna av för att inte bryta ihop så småningom. Men du känner dig inte bekväm med exempelvis ayurveda, transcendental meditation, aromaterapi, självhypnos, magiska stenar och skivor med valläten. Pröva då istället The High Llamas fina platta Gideon Gaye!


Hjärnan bakom detta engelska band (som fortfarande gör skivor och ger konserter) är irländaren, multiinstrumentalisten och sångaren Sean O'Hagan. Utgångspunkten för The High Llamas var vid starten att göra solig melodisk popmusik som en motvikt till all trist och deppig grungemusik som dominerade det tidiga 90-talet.

boomp3.com

På gruppens andra platta Gideon Gaye kom en mängd av klaviaturer och stråkar in i ljudbilden. Trots de fylliga arrangemangen var albumet faktiskt en lågbudgetproduktion. Kvintetten spelade in alla instrument själva. Plattan är ungefär till hälften instrumental. Musiken lunkar på och fastnar ofta i ett slags melodiskt eller harmoniskt groove. Jämförelserna med Brian Wilson och hans musik med The Beach Boys från pärlbandet av plattor från senare halvan av 60-talet är helt ofrånkomliga med Gideon Gayes återklanger av melodier, harmonier, stämsång och instrumentala arrangemang. Men man kan också spåra annan filmisk musik på albumet, till exempel de typiska stilgrepp som den engelske soundtrack-kompositören John Barry använde sig av (mannen bakom bl a ledmotivet till James Bond-filmerna och Snobbar som jobbar).

Just 1995 var en musikalisk brytningstid när jag började röra mig bort från allt vad indiepop och alternative rock hette för att i stället bli retrospektivt nyfiken på all möjlig sextiotalsmusik, singer/songwriters och countryrock. Trots att jag för tretton år sedan lyssnade allra mest på Teenage Fanclubs mästerliga Grand Prix och The Jayhawks ljuvliga Tomorrow The Green Grass bland de färska plattorna, är Gideon Gaye den enda skivan från det året som jag fortfarande tar fram med jämna mellanrum. Annars står nittiotalsskivorna i regel inte så högt i kurs hemma hos mig nuförtiden.

boomp3.com

Jag såg The High Llamas live en gång som förband till Pavement på KB i Malmö. Det var som att tjuvkika in i studion. Sean O'Hagan lufsade runt på scenen i en stor kofta bland arsenalen av instrument. Det fanns ingen nerv, laddning eller ens ett möte med publiken. Det fanns bara musik. Jag var nog den ende som var entusiastisk.

Ankungen blev en svan

"With A Little Help From My Friends" är en ganska hemsk låt. Jag har aldrig gillat den. Till att börja med Beatles-versionen: en Ringo-låt som knappast når några höga höjder, lite tramsig och uttjatad. Joe Cockers version: förskräcklig som jag minns den. Enligt uppgift har också Wet Wet Wet gjort en version, men den har jag lyckligtvis inte hört.

Nej, det var inte med några höga förväntningar som jag första gången lyssnade på versionen med Roger Nichols och hans "Small Circle Of Friends". Deras milda album från 1967 är ett av de softaste inom softrocken och att den här låten var med såg jag inte som något direkt styrkebesked. Vid första lyssningen kändes det också som att det var en rätt trist standardversion av en trist låt.

Men så upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Om och om igen lyssnade jag på låten för att försöka lista ut vad det var som förbryllade mig. Hur ska jag beskriva det? Något var skevt, något fick marken under mig att gunga, något gjorde att låten trots allt fick en särprägel. Jag lyssnade och lyssnade och till slut kom jag på det.

Lyssna noga på verserna i låten. Jag är inte musikteoretiker, men sångerskan Melinda MacLeod sjunger ju i verspartierna ANDRASTÄMMAN som leadsång. Att det tog sådan tid innan jag kom på det! Det låter helt galet och schizofrent. Och helt genialiskt. Tredje versen låter faktiskt helt stenad. Även om jag sällan eller aldrig använder ordet: det låter sexigt.

boomp3.com

Tänk så lite som avgör! En så liten arrangemangsdetalj och låten växer från medioker till alldeles, alldeles underbar. Låttexten bygger ju också på en dialogform, nån slags call and response. Nu måste jag lyssna på denna GENIALA lilla detalj varje gång jag hör låten.

Guldkorn från 70-talet, del 1

I en förhoppningsvis återkommande serie kommer jag under denna vinjett att göra små anspråkslösa nedslag i 1970-talets både bisarra och magnifika musikvärld. Först ut är - återigen - Cliff Richard som med "Needing A Friend" definitivt slår sig in i softrockens finrum. Denna pärla från 1978 utmanar faktiskt storheter som America, Bee Gees och Carpenters. Ja, du läste rätt, så bra är den! Stämsången, elpianot, låtarrangemanget, den snirkliga, underbara elgitarren, hela låten... Lyssna både en och två gånger och du kommer att bli hooked.

boomp3.com

Om popmusik: en riktig Cliff-hanger

Popmusik är i mångt och mycket gjord för nördar, alltså folk som är döförtjusta i detaljer. Och är det inte i detaljerna som allting avgörs? Jag brukar ibland jämföra musikrelaterade nördfaktorer med det inom fotografin intressanta begreppet The Decisive Moment (copyright Henri Cartier-Bresson), det vill säga det avgörande ögonblicket i ett skeende – den exakta millisekund när det avgörs som en sak/fotografi/låt har betydelse eller inte.

Popmusik har också kraften att ta med lyssnaren bort från vardagen. ”Travel With Your Mind” sjöng psykedeliska The Seeds på sextiotalet. Men att resa i sinnet behöver ingalunda handla om något ansvarslöst flummeri. Nej, egentligen handlar det om konstens möjlighet att i samklang med ens egen fantasi skapa något för stunden som tar en bort från vardagsångesten. Eller om man inte har någon vardagsångest, så kanske bort från vardagsstressen. Eller om man inte har någon vardagsstress, så kanske bort från vardagstristessen. Det viktiga är sinnets resa till okänd ort.

Popmusik kan också rädda musiknörden ur dess insnöade svårmod av besvikelser och ej uppfyllda förväntningar. Jag tror att många känner igen sig i en viss period av livet. Hey, jag har lyssnat på och letat musik i mer än tjugofem år nu, jag har avverkat synth och hårdrock och indie och punk och soul och jazz och country och reggae och klassiskt och folkmusik och singer-songwriters och nu-metal (nja, kanske inte) och hip-hop och världsmusik och tango och marschmusik och… ändå är det ingenting som berör mig i djupet längre och jag får ju plötsligt inga kickar av det jag som förut tyckte var så bra. (Och får man inte ut mer av att läsa en god bok, göra en god omelett och baka sitt eget morgonbröd om söndagarna?)

Som tur är kan popmusik också överraska. Personligen har jag (nuförtiden) knappast roligare än när jag kan hitta bra grejer hos artister som egentligen inte borde vara bra. Det kan också göra mig förundrad och lite – ursäkta uttrycket – pissed off; hur kommer det sig att ingen, under alla dessa år, berättat för mig (i muntlig eller skriftlig form) att en så ”medioker” artist som Cliff Richard faktiskt gjort en hel del lysande pop också? Eller är det mina egna skygglappar som stört det vidöppna seendet? Cliff Richard, en ganska töntig figur, med ett tidigt rocknroll-förflutet i skuggan av Elvis, med en kristen schlager-/smörsångarkarriär och en ständigt smilande tandrad. Kan han ha gjort nåt bra?

När jag tänker på Cliff Richard då tänker jag på tunnhåriga, 57-åriga gubbar som samlar Elvis-stenkakor och inte tycker att det gjorts någon värdig musik efter det att Beatles blev långhåriga. Vadå, typ våren 1963? Nä, tacka veta jag det goda omdömet hos tjugo år yngre, skäggiga (och avsevärt mindre konservativa) 37-åriga gubbar som inte tycker att det gjorts någon värdig musik efter typ våren 1983! Sådana snubbar har nämligen upptäckt att Cliff Richard bland all bråte också gjorde en hel del fin pop mellan 1965 och 1970. Visst handlar det om mainstream-pop, men oj så välarrangerat och ljuvligt det är. Här fanns tydligen budget för både stråkorkestrar, blåsarrangemang och eminenta studiomusiker. I sina bästa stunder pekar Cliffs sena sextiotal dels mot engelsk beat som The Hollies eller The Searchers, dels mot den stämningsfulla vuxenpop som The Walker Brothers och Scott Walker själv gjorde i slutet av sextiotalet.

En av mina (nyligen upptäckta) favoritlåtar med Cliff heter ”In The Country”. Det är en snabb, energisk poplåt som man verkligen vill knäppa i fingrarna till. Baa-Ba-Pa-Pa-Baa-körer, en flink trummis, bra sång och ett utsökt arrangemang. Och tamburinen är den skall vara, extremt långt fram i ljudbilden. Jag har testat att lyssna på den (tamburinen alltså) i bilstereo, det låter enastående. Man känner vinddraget och den nuddar nästan ansiktet. Och så: the decisive moment! Ett stick som stannar upp det höga tempot, som snärtar till vid 1:59 med en klockrent tillslag. Jag svimmar varje gång jag hör detta. Måste erkänna att jag ibland spolar tillbaka till exakt detta ställe bara för att få känna samma extas igen. Hey, där har vi nörden igen, rikligt belönad. Som kuriosa kan jag nämna att Belle & Sebastian tydligen fått lämna ifrån sig tjugo procent av alla royalties för deras låt ”Wrapped Up In Books” (som lånat mer än lovligt av ”In The Country”).

Nyfiken? Lyssna här och leta särskilt upp passagen vid 1 minut och 59 sekunder och lyssna just där på hög volym och känn dig som en lycklig nörd:

Cliff Richard - In The Country

Ruthann Friedmann - Carry on (Glittering dancer)

Ruthann blev jag intresserad av när jag på en annan musiksite läste att hon skrivit The Associations låt "Windy", en nr 1 hit för bandet 67. Bandet var ett av många lite ojämna softa popband som frodades på USAs västkust på 60-talet. Hon kom i kontakt med bandet via Van Dyke Parks en av de stora softpopproducenterna. Van Dyke Parks jobbade bla med Brian Wilson, men spelade också Hammond på Byrds LP "5th Dimension", se vad man lär sig när man bloggar.


För mig är egentligen deras största stund "Never my love" från 67. En låt som, enligt mig, kubbas om epitetet världens bästa låt. Men den kan vi kanske återkomma till, den är värd ett eget inlägg.

Men nu är det ju inte låten "Windy" det skulle handla om, även om jag tycker ni skall ge även Ruthanns version en chans.




Utan det är ju följande låt som jag bara var tvungen att förmedla vidare.




Den ligger som ett extra spår på CD återutgivningen av albumet "Constant companion". Ett ojämt och ofokuserat album som enligt mig lider av stor låtbrist. Jag får väl nämna att "Windy" inte är med på plattan. Och låten upptäcktes inte av mig förrän datorn spottade fram den när jag körde itunes, mitt emellan 2 st soullåtar stack den ut. Den känns som en systerlåt till "Along comes mary", med sina dova trummor och ganska djupa blås. Men till skillnad från "Along comes Mary" så har den en precis lika bra vers som refräng. Finns det en genre som heter softjazzrock, så sorterar vi in låten där.

Pop on.