Som en försmak till en liten längre text om den excentriske Paul Roland tänkte jag bjuda på hans debutalster från 1979, utgiven under gruppnamnet Weird Strings. Oscar automobile är en charmig liten poplåt med skönt nedtonat glamgung, om ni inte tänker på T-rex har ni aldrig hört dem, Paul har också i intervjuer förklarat sin förkärlek till både glamrock och bubbelgumpop. Senare produktion innehåller dock allt mellan ödesmättade mördarhistorier och struttig vaudeville, en svindlande och fascinerande resa men mer om den senare. Låt nu lite glampop och wacka wacka gitarrer förgylla er torsdags kväll.
För tjugo år sedan var världen ny, spännande och cool på ett sätt som den aldrig kan bli igen för mig. Soundtracket till den världen hade fått ett groove.
Happy Mondays - Step On (1990)
Sommaren 1990 drabbades jag av den nya Manchester-musiken eller Madchester (som det kallades hemma i England). Även om jag drogs till de mer poporienterade banden i genren, The Stone Roses och The Charlatans, så gick det inte att komma undan brottarhitsen Kinky Afro och Step On med Happy Mondays. Det var omöjligt att sitta kvar oberörd med starkölen i handen, det var bara att hoppa upp och dansa så där loose och ledigt som Bez (bandets dansare/percussionist/kemist).
I somras lade jag vantarna på en skiva med John Kongos, mest för att den låg mitt favoritbolag Elektra och var från 1972. Jag lyssnade igenom den sent på kvällen med ett öra, samtidigt som en repris av Sopranos gick på TVn. En ganska halvtrist skiva konstaterade jag, ända tills jag nådde sista låten på B-sidan och gjorde en upptäckt.
John Kongos - He's Gonna Step On You Again (1971)
Jag förstod först då att Happy Mondays klassiker i själva verket var en cover. Jag måste tillstå att originalet He's Gonna Step On You Again också var fräckt på sitt glammiga vis. Man får uppenbara associationer till infödingar som frenetiskt dansar sig genom vibrerande natten kring den stora elden. Det var första gången en sampling användes i en skivinspelning enligt Guinness rekordbok, en loop av afrikanskt trumspel. Producenten var den skicklige Gus Dudgeon, som också producerat David Bowie och Elton John. Tydligen var låten en stor hit med en fjärdeplats som bäst på englandslistan försommaren 1971. Men nu är den ganska bortglömd, liksom den sydafrikanske artisten John Kongos som låg bakom den.
Jag hörde någonstans att det var Happy Mondays producent, tillika dansoraklet, Paul Oakenfield som valde låten och lade grunderna själv innan Shaun Ryder lade sin röst på låten, att säga att han sjunger är kanske inte helt korrekt.
Kuriosa: även Def Leppard gjorde sin tolkning av låten på bandets coverskiva, Yeah! från 2006.
Eftersom jag utnämnt juni till en inköpsfri månad går jag nu tillbaka i skivsamlingen för att leta rötterna till mitt musiklyssnande. Det är så lätt att glömma bort det som gav en kickar för tjugo år sen, i jakten på nya röster, band eller refränger. För varje The Nodzzz, Fergus and Geronimo eller Harlem man tror skapat den perfekta poppärlan så finns det en Julian Cope, Nick Drake eller ett Byrds. Artister och låtar som gett en kickar minst lika laddade som de man ständigt söker i det nya olyssnade. När jag, oftast av en slump, blir fångad av någon gammal favorit kan jag ibland förundras över varför jag inte gett den mer lyssningstid. Varför plockas den inte fram spontant ur skivhyllan utan att man påverkats av någon utomstående trigger.
Få låtar gör väl skäl för namnet som Top of the pops med The Rezillos. Den innehåller det gottaste ur påsen med Glam, Punk och Pubrock. Extremt spetsiga gitarrer, spretig sång, melodiös basgång och lättsmält refräng. The Rezillos representerar den sorts pop som gjorde att jag blev helt fångad av musik i de övre tonåren. Relativt lättillgängliga melodier som hade energi och rastlöshet men också en liten sårbarhet. Om ni är bekanta med The Undertones, Buzzcocks och Blondie så tänk Teenage kicks, Ever fallen in love och X offender. Triggern till att lägga plattan på skivspelaren kom förresten när jag letade efter fina Blondie videos på YouTube, vilket det finns gott om, men det får bli en annan post.
En kväll i slutet av 60-talet satt Norman Greenbaum och kollade på TV. I rutan framförde den populäre countryartisten Porter Wagoner en gospel. Norman tänkte att han nog också kunde skriva en gospel (utan att vara bevandrad i genren), och det var lätt för honom. Texten hamrade han fram på femton minuter.
Norman hade varit med i ett psykedeliskt jugband, Dr. West's Medicine Show and Junk Band, som hade haft en liten hit år 1966 med The Eggplant That Ate Chicago. Något år efter det kortlivade bandets splittring fick Norman Greenbaum ett solokontrakt på Reprise Records och producenten Erik Jacobsen, som rattat The Lovin' Spoonful och Tim Hardin.
Om det gått fort att skriva Spirit In The Sky, så tog man ordentligt med tid att spela in låten. Men eftersom låten hade en annorlunda text om tillvaron efter döden och att den var en ny slags korsning mellan gospel och psykedelisk rock var skivbolaget ovilligt att släppa den som singel. Först efter två floppsinglar gav man efter på Reprise och släppte Spirit In The Sky på sjutumsvinyl i slutet av 1969.
Norman Greenbaum - Spirit In The Sky
Nu ger videon inte alls rättvisa åt låtens sound, men det finns en väldig dynamik i produktionen, redan i det ödesmättade introt med den fullständigt överstyrda fuzzgitarren och sedan låten igenom med tunga trummor, handklapp, tamburiner och gospelkör. Mycket annat från 60-talet kan idag låta lite skraltigt och tunt, men Spirit In The Sky hoppar med full kraft upp från vinylen. Soundet och musikstilen lade grunden till den engelska glamrocken som kom i början av 70-talet. Lyssna till exempel på T.Rex och hör likheterna!
Singeln for upp på listorna som en rödglödgad raket i början av 1970 och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboardlistan och toppade listorna i Storbritannien, Australien och Kanada. Den fick en femteplats på svenska Tio-i-topp. John Lennon intervjuades i december 1970 i tidskriften Rolling Stone, ett halvår efter The Beatles splittring. Han uttalade sig kritiskt mot exempelvis musikerkollegorna Bob Dylans och Paul McCartneys nyligen släppta skivor, men pratade gillande om Spirit In The Sky med orden: "I always liked simple rock and nothing else."
Än idag används låten flitigt i soundtracket till filmer (mer än 60 stycken!), TV-serier och reklamfilmer. Även om Norman Greenbaum sedan många år inte själv äger rättigheterna till låten, får han ersättning för framförandet. Varje gång Spirit In The Sky figurerar i en storfilm eller en reklamfilm för ett stort varumärke går åtminstone 10 000 dollar till Normans konto. Han kan än idag helt och hållet livnära sig bara på den här låten.
Många lyssnare tar det kristna budskapet i låten på stort allvar. Den spelas på begravningar. Men faktum är att Norman Greenbaum alltid har bekänt sig till judendomen och växte upp i ett djupt religiöst judiskt hem i en småstad i Massachusetts.
Norman Greenbaum kunde inte följa upp framgångarna med Spirit In The Sky och frågan är om han överhuvudtaget ville det. Han flyttade i början av 70-talet till norra Kalifornien och blev mjölkbonde. Läs om vad som hände sen i en intervju på siten Sonic Boomers.
Jag tillhör egentligen den generationen som i tonåren först mötte låten i en coverversion av det engelska bandet Doctor and the Medics. När jag ser om videon idag [se den], 23 år efter deras englandsetta med Spirit In The Sky, begrundar jag stilla hur märkliga de åren i mitten av 80-talet ter sig ur populärkulturell synvinkel.
Det konstaterades i ett föregående inlägg att det var mycket nostalgi på Spengo för tillfället. Är det en tillfällighet eller beror det på att flera personer känner en svacka i upptäckandet av ny musik?
Magnus inlägg om Sweets första stapplande steg fick mig taggad att skriva om något om gruppen i allmänhet och det Sverigebesök 1976 som blev startpunkten för deras relativt snabba nedgång och fall i synnerhet. Jag är född 1963 och man ska nog, som Magnus påpekar, vara född runt det året eller möjligen yngre med ett äldre syskon för att förstå betydelsen av detta omtalade Sverigebesök.
Det är svårt att idag inse Sweets dominans på popscenen kring 1972-1975. Om jag skulle försöka att beskriva situationen för mig och mina 10-11 åriga kompisar kring 1974 såg musikuniversum ut ungefär på följande sätt:
Sweet – Solen i popuniversum som alla andra band kretsade omkring. Sweet var måttstocken och andra band försökte profilera sig så gott det gick.
Slade – Kronprinsarna som hade nästan lika många hitlåtar. Föll dock på att de var fulare och passade inte alls lika bra i smink och glitterkläder som Sweet.
David Bowie – Var enormt stor som idol men hade färre hitlåtar än både Sweet och Slade vilket nog berodde på att dessa pumpade ur sig singlar i manisk takt. Bowie gjorde sina singelsläpp från fullängdarna men då han även riktade sig mot en äldre publik satsades mycket på albumkonceptet. Jag och min bror älskade dock vårt exemplar av Pinups sönder och samman.
Gary Glitter – Singlarna var enormt coola med mycket trummor, blås och den där mjukfuzziga gitarren. Led dock av att LP:na i övrigt var kassa samt att han kändes lite gammal.
Sparks – Bisarr image och ännu bisarrare musik. De var nog egentligen för sofistikerade för en tioåring men de funkade ändå. Om inte annat var de ju ändå ett av de band som var med i varje nummer av Tiffany.
Mud – Delade Chinn och Chapman som hitmakare med Sweet och Suzi Quatro. Man hade dock alltid en känsla av att Sweet fick de bästa låtarna och Mud fick hålla till godo med andrahandssorteringen.
Suzi Quatro – Hela bandet var klädda i svart läder och inte i glitterutstyrsel vilket gjorde att de kändes lite tuffare än de andra glambanden och Can The Can kan vara den bästa låt Chinn och Chapman gjort.
Chicory Tip – Enligt dem själva det första band som använde synt och låtarna skrevs att Giorgio Moroder och Pete Bellotti. De hade 4-5 höga tio i topp-placeringar men är idag totalt glömda. De har en speciell plats i mitt hjärta i och med att båda mina två första konserter var med just dem.
1974 var ett stort år för Sweet. Ballroom Blitz hade 1973 fört bandet till den absoluta toppen och 1974 släpptes singeln Teenage Rampage, albumet Sweet Fanny Adams (som inte innehöll en endaste av den långa rad av singlar som de släppt under 1973 och 1974) och under senare delen av året singlarna The Sixteens och Turn It Down.
Även 1975 var ett bra år, Desolution Boulevard släpptes, samlingsalbumet Strung Up och singeln Action som skulle visa sig bli bandets sista stora succé. Våren 1976 släpptes den självproducerade Give Us A Wink som var tänkt ge bandet den respekt som band som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath åtnjöt. Tyvärr fanns inte mycket av de sprudlande arrangemang och de snygga popmelodier som präglat främst Sweet Fanny Adams. Publikmässigt hade bandets stjärna ännu inte dalat men det skulle snart bli ändring på det. Sommaren 1976 var bandet inbokat på Gröna Lund. Om jag minns rätt så skulle de spela två kvällar men kom överhuvudtaget inte den första kvällen och var ett par timmar sena andra kvällen.
Dagen efter spelningen var det krigsrubriker i tidningarna. De första dagarna handlade mycket om de unga tjejer som Sweet "umgåtts" med under besöket. Sedan började allt det som numera är allmängods att komma ut. Det givna samtalsämnet då man träffade en kompis är vad som killarna gjort och inte gjort. Vi fantiserade kring detta och sorterade ut de olika händelserna på bandets fyra medlemmar och så här utföll det:
Brian Connolly – Sångaren med den inåtfönade frisyren hade vi läst var svår på flaskan och enligt oss var det förmodligen han som blivit så full att de fick ställa in konserten första dagen.
Andy Scott – Gitarristen och musikaliske motorn slängde ned Gröna Lunds chef Ove Hahn i rosenrabatten nedanför scenen. Jag har hört att det var för att han stod och tittade på soundchecken. Enligt DN, som Magnus länkade till i sitt inlägg, var det några småtjejer som stod och kollade på soundchecken vilket var anledningen till nedskickandet i rabatten. Det pratades även om att ett hårt slag i bröstkorgen på Hahn föregick nedskickandet. Rykten om våldshandlingar tillskrevs efter det Andy.
Mick Tucker – Tucker hade kort innan vikt ut sig på en leopardfäll i den nystartade tidningen Poster. Detta i kombination med att en på den tiden känd chefsroadie (Bosse nånting) fick frågan vem som var den värste brudraggare han träffat på. Svaret blev just Tucker som enligt Bosse inte accepterade att tjejen var äldre än 12 (var Gary Glitter med i den tävlingen ?). Med andra ord fick Tucker stå för allt som hade med tjejer att göra.
Steve Priest – Vad blev kvar åt bandets rödlätte bassist. Ja, det var ju en hel del kroppsutstötningar (eller vad det nu heter) under Stockholmsbesöket så både kissandet i champagnehinken och bajsandet på bordsduken tillskrev vi glatt Priest utan några egentliga belägg.
Tidningen Poster hängde med Sweet under de här dagarna men rapporterade inte mycket saftigheter. De var troligen måna om att hålla sig väl med artister och skivbolag för att även i fortsättningen få ta "unika bilder med ensamrätt för Poster". En sak de skrev om som visar hur slumpartad popvärlden var då är bandets hotellbyte. Sweet är inbokade på ett mindre hotell i Vasastan som drivs av en frikyrklig organisation. En strid ström av tjejer i de yngre tonåren kombinerat med bandets arroganta attityd gör att hotellpersonalen helt sonika kastar ut bandet. Poster tar då på sig ansvaret att ringa runt bland Stockholms hotell för att se om något är villigt att ta emot killarna. Hotell Malmen vid Medborgarplatsen nappar och blir scenen för flera av de omtalade situationerna. Bland annat lär det ha varit receptionisten på hotellet som efter övernattningen fick motta en present av bandet (eller av Steve då enligt mig) som innehöll avföring inslagen i en bordsduk. Det finns en konkurrerande version på detta som går ut på att det var någon i Gröna Lunds personal som fick denna "present".
Sweets managers första förklaring var att "grabbarna hade lite otur". Sedan ändrade han sig till att bandet är närmast att jämföra med apor så man ska inte tillskriva dem något ansvar för det inträffade.
Att det var få som pratade om Sweet efter detta Sverigebesöket berodde nog inte bara på svinerierna utan även på att följande hände på samma gång:
- Kiss släppte 1975 Alive 1 och kom under 1976 att släppa Destroyer. Hur konstigt det än kan låta idag så kändes Kiss farliga på ett sätt som Sweet inte kom i närheten av. Fortfarande idag kan jag minnas vällustrysningarna när jag vände på Hotter Than Hell-plattan och tittade på bilderna. Gene sprutar eld, Pete och Paul med varsin tjej med måttlig mycket kläder och Ace som ser ut som världens (eller kanske universums eftersom det är han det gäller) ensammaste människa. Men Kiss är en annan historia.
- Sweet hade varit riktigt stora i 4 ½ år och det är en väldigt lång tid på tonårstronen.
- Sweet hade just gjort sitt första kommersiella och konstnärliga misslyckande.
Vad hände med medlemmarna efter Sverigebesöket. Det blev ett ytterligare hårdrockförsök 1977 med Off The Record. 1978 sadlade bandet om och släppte västkustpoppiga Levelheaded där de själva tyckte sig ha gjort låtar som borde jämföras med The Beatles Yesterday och Michelle. Love Is Like oxygen var dock en bra låt. Inför arbetet med nästa skiva Cut Above The Rest gjorde Connollys alkoholkonsumtion att det var omöjligt att ha kvar honom i bandet och de tre kvarvarande medlemmarna tog över sången. 1980 kom Waters Edge och 1982 den ovärdiga svanesången Identity Crisis som endast släpptes i Tyskland. Namnet Sweet fick dock inte vila länge. 1986 såg jag Brian Connellys Sweet på The Nashville i London framföra, förutom Sweet-låtar förstås, bland andra låtar av Joe Jackson och Pat Benetar. Senare på sommaren spelade Brians Sweet i Motala Folkets park och Brian tillbringade tiden efter konserten på kombinerade minigolf-/flipperhaket Lingården. Andy Scott körde vid samma tid sitt eget Sweet med Mick Tucker på trummor och nån från Michael Schenker group på sång. Den uppsättningen såg jag i Linköping i slutet av 80-talet. På en Finlandsbåt i slutet av 90-talet (vilket jag nog inte borde erkänna om jag hade någon värdighet kvar) och på Akkurat för ett par år sedan såg jag ett Sweet med bara Andy Scott av orginalmedlemmarna. Måste säga att Andys Sweet är förhållandevis OK då de inriktar sig mot Sweets hårdare material kring albumen Sweet Fanny Adams och Desolution Boulevard.
Brian dog i en av de många hjärtattacker han drabbades av (jag har hört ett rykte om att han var med i Guinness Rekordbok som den som haft flest hjärtattacker och överlevt) 1997 och Mick Tucker följde efter 2002. Andy Scott turnerar fortfarande med Sweet. Steve Priest har haft den krokiaste vägen av medlemmarna. Efter han lämnat Sweet flyttade han till New York och arbetade som förläggare av rasistisk musik. Att han ägnade sig åt detta slår egentligen det mesta som hände den där majkvällen 1976 i obehaglighet, men när jag läste en intervju med honom nu så rangordnade han ett uppträdande i nazistuniform på Top of the Pops som en av höjdpunkterna i Sweets karriär. Så åsikterna fanns där redan då. Efter förläggarkarriären flyttade han till Los Angeles och jobbade några år som bilförsäljare. Några ytliga bekanta till mig sökte upp Priest i Los Angeles för att få sig ett snack men han ville inte alls kommentera Sweet, utan "leave me alone" var ungefär allt de fick ur honom.
Varför är det närmast ett skämt att nämna Sweet idag. Spelar Sverigebesöket in? Själv tror jag att det faktum att olika bandmedlemmar oavbrutet turnerat runt med mer eller mindre undermåliga band är den enskilt viktigaste anledningen. Man har aldrig hunnit med att längta efter en bra återbildning.
Jag ska avsluta med min egen lilla Sweet historia som jag är lite stolt över eftersom den inte varit ute bland tidningarna. För drygt 10 år sen kände jag en kille i 22-23 års åldern som definitivt inte hade någon relation till Sweet. Med tanke på hans ålder så visste han inte heller mycket om skandalerna. När han hörde mig nämna Sweet drog han följande historia: Min väns farbror var vid tiden för Sweets besök vaktmästare på Grönan. Sweet hade varit där och soundcheckat. P.g.a. deras onykterhet och allmänna beteende fick vaktmästaren i uppdrag att följa med bandet till den buss som skulle föra dem tillbaka till hotellet. När bandet sitter i bussen frågar de vaktmästaren om han inte kunde gå ut och köpa glass åt dem i den glassvagn som stod parkerad utanför bussen. Vaktmästaren gör som han blir tillsagd och när han står och ska betala har Brian smugit sig fram till glassvagnen och urinerar över de olika glasslådorna med ett leende på läpparna.
Här är några tuffa låtar att lyssna och titta på med de otursföljda killarna:
Först ut är Little Willy från den tidiga bubbelgumsperioden de kämpade så att göra sig fria från. Vilken poplåt och vilken tidsmaskin till en någon klassfest i fjärde klass.
Albumspåret Solid Gold Brass från Desolution Boulevard som visar att bandet inte stod och föll om Brian skulle tappa rösten.
Av någon anledning har den här låten fastnat i mitt medvetande de senaste dagarna. Den är inte märkvärdig, den är inte speciell, den är inte unik. Den är inte lång, bara strax över två minuter. Och ändå hinner de med så mycket. Men börjar man låten direkt med en refräng, ja, då spar man ju lite tid.
Det handlar alltså om "King Of The Rumbling Spires" med Tyrannosaurus Rex. Singeln släpptes sommaren 1969 och var den sista som Steve Peregrin Took medverkade på, därefter slog sig Marc Bolan ihop med Mickey Finn.
Låten är intressant på flera sätt. Den kan ses som en gränsstation mellan duons ursprungliga hippiefolk och den sköna boogie som T. Rex senare skulle glittra med. Jag hör också en oemotståndlig popådra och en lätt touch av psykedelia.
Jag är inte tillräckligt gammal för att ha varit med om hysterin kring Sweet kring åren 1973-76. Men för de som är födda i början av 60-talet, och som trädde in i tonåren då, kan vittna om hur gigantiska Sweet var. Visst har jag hört deras fullpumpade, volymstarka och testosteronstinna glamrockhits [kolla in och lyssna]. De strävade själva efter att bli ett trovärdigt hårdrocksband, även om de aldrig kunde riktigt kunde släppa popformatet som gav dem framgång. Och jag har både hört och läst att deras dekadens och fullständigt respektlösa framfart slog till exempel en rockparodi som Spinal Tap tio gånger om [läs mer].
Döm om min förvåning när jag fick höra deras första singel Slow Motion från 1968, långt före framgångarna under glamrockeran. Tala om välartad pop med sin lite gammaldags ragtime-stämning! Det är svårt att koppla ihop med det Sweet som en ung Nikki Sixx (i Mötley Crüe) dyrkade mer än något annat band, när han fortfarande bara kunde drömma om att bli en cool och tuff rockstjärna.
Lou Reed var särskilt stor i Storbritannien under åren 1973-74 tack vare albumet Transformer, producerat av David Bowie och Mick Ronson. Reed påverkade många brittiska ynglingar djupt och de kom även i kontakt med hans gamla band The Velvet Underground för första gången. Några blev också sugna på att starta egna rockband.
Just ett sådant band var Despair med Knox (Ian Carnochan) i spetsen, senare mest känd som frontfigur för punkbandet The Vibrators. Kortlivade Despair kom aldrig längre än till demostadiet. Men häromåret hamnade den ursprungliga demoversionen av Sweet Sweet Heart från 1973 på samlingen Glitterbest: 20 Pre Punk 'n' Glam Terrace Stompers.
Jag faller för att Sweet Sweet Heart har så fantastisk stuns. Låten visar upp en ung människas stormiga känsloliv i trashig glamrockskrud, vilket också gör jämförelserna med New York Dolls oundvikliga. Visserligen piskas det emellanåt upp ett moln av vitt oljud i den primitiva inspelningen, men det spelar ingen rock 'n' roll.
Knox tog med sig låten till The Vibrators och de spelade in en mycket lamare version till deras första album Pure Mania år 1977. Bland annat hade några textrader ändrats till något tamare än följande knivskarpa formulering:
I remember when we were young, things seemed to be so pretty But now we're getting old, I feel things have become so shitty
Ett par spår längre fram på samlingen Glitterbest dyker låten City Of Fun upp (även den från 1973) av bandet England's Glory, som var The Only Ones frontfigur Peter Perretts första grupp. Framförandet av den här låten är liksom Sweet Sweet Heart djupt influerat av Lou Reed/Velvet Underground. Peter Perrett sjunger också han med en loj och mässande röst. Även genier som Perrett har tydliga förebilder. Men jag föredrar ändå The Only Ones senare brakrockiga version.
Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.
Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.
* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .
Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.
Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)
* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.
Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.
Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)
* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.
Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.
Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)
* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.
Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.
Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)
* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.
Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.
Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)
* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.
Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.
Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)
* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.
Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.
Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))
* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.
Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.
Mästerverk: Yacht - Yacht
* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.
Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.
Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance
Som en försmak till en liten längre text om den excentriske Paul Roland tänkte jag bjuda på hans debutalster från 1979, utgiven under gruppnamnet Weird Strings. Oscar automobile är en charmig liten poplåt med skönt nedtonat glamgung, om ni inte tänker på T-rex har ni aldrig hört dem, Paul har också i intervjuer förklarat sin förkärlek till både glamrock och bubbelgumpop. Senare produktion innehåller dock allt mellan ödesmättade mördarhistorier och struttig vaudeville, en svindlande och fascinerande resa men mer om den senare. Låt nu lite glampop och wacka wacka gitarrer förgylla er torsdags kväll.
