I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.
Det finns jubileer man inte riktigt vill påminnas om men just idag är det tio år sedan Kirsty MacColls liv tog slut. Alldeles för tidigt och så vansinnigt onödigt. Här nedan en personlig favoritlista som jeg skrev på maillistan Hi-Five precis efter Kirstys död i december 2000 och som tidigare även har funnits att läsa här.
Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.
Kirsty MacColl topp tio
1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.
2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.
3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".
4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.
5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.
6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.
7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.
8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.
9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.
10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.
Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång hittar ni dem här istället.
Kirsty är inte direkt heltäckande representerad på Spotify men hon finns åtminstone: Kirsty MacColl.
När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.
--------------------
Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.
Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.
-------------------
Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.
En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.
Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.
Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.
Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".
För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.
Ibland sammanfaller saker. Magnus post här nedan till exempel och att några vänner den senaste veckan med hjälp av Spotify har presenterat egna 90-minuterssamlingar på Facebook för den där öde ön som det hamnas på titt som tätt. Bra låtar alltihop så jag tänkte att jag skulle göra en egen. Jag orkade inte komponera a- och b-sidor på 45 minuter så allt kommer i ett svep istället. Det blir snabbt uppenbart hur begränsat utbudet på Spotify trots allt är och hur begränsande blott 90 minuter är men håll till godo.
Martins C-90 för en öde ö
Ibland finns det inget annat som duger. Jag fastnar i en skiva. Jag lyssnar om och om igen, tar mig tid att hitta nya vinklar och vrår i texterna och melodierna. Det händer tyvärr alltför sällan i dessa dagar av snabbkonsumtion à la Spotify. Där är jakten på något sätt viktigare än bytet för min del. Nya erövringar, nya och åter nya.
Men i några veckor nu har jag (nästan) uteslutande fastnat i en nästintill okänd skiva från början av det skälvande 1990-talet. Gruppen heter It´s Immaterial och skivan heter Song.
Bandet It´s Immaterial kan väl närmast betecknas som ett one-hit-wonder. De hade en massiv hit med låten Driving Away From Home 1986. Det var en snack-sjunga låt i shuffletakt om en biltur på landet. Låten följdes av fullängdaren Life Is Hard And Then You Die som, vad jag vet, inte riktigt fick samma genomslag som singeln. Personligen tyckte jag den var riktigt bra när det begav sig. Den kastar sig mellan olika genrer och stilar men lyckas ändå få fatt pålyssnaren med riktigt bra pop-hooks.
Men mästerverket kom först fyra år senare, 1990. It´s Immaterials svanesång och största stund, i mitt tycke. Då brydde sig om möjligt ännu färre, om ens någon, om gruppen. Song är, för att knyta an till inledningen, en skiva som tjänar på ett antal lyssningar. Det är en skiva, som man säger, växer för varje lyssning.
De första gångerna är ganska krävande. Melodierna är dämpade och försiktiga. Det är ett jämngrått och jämntjockt musikaliskt språk som sipprar ut genom högtalarna. Efter ett par lyssningar, när texterna och melodierna sakta nötts in, växer ett alldeles eget musikaliskt universum fram. Melodi- och soundmässigt är det ifs inte helt väsenskilt från tidiga Pet Shop Boys eller Blue Nile, vilket kanske inte är en slump. Blue Nile-producenten Calum Malcom sitter bakom rattarna för Song.
Men till skillnad från Blue Nile är det en mycket grå värld som John Campbell (tidigare i Yachts) och Jarvis Whitehead i It´s Immaterial målar upp. I ett annat forum beskrev jag musiken som ett soundtrack till en Ken Loach-film och i mina öron är skivan tonsatt diskbänksrealism It´s Immaterial försöker sig på. Den enda referens jag kan komma på som är närheten av det John Campbell gör textmässigt är Ray Davies. (Inga jämförelser i övrigt dock.)
Men inte ens Rau Davies lyckas vara riktigt lika svart och cynisk. I låten Endless Holiday beskrivs den hopplösa vardagen hos en arbetslös som lever på sin frus inkomst. Han vaknar på morgonen, lagar frukost, vinkar adjö till frugan och sätter sig att vänta på att timmarna ska gå. En tröstlös tillvaro utan något ljus i sikte.
Men även om cashen skulle rulla in, lättar inte trycket. I låten Life on The Hill mässar Campbell; "Is that what money amounts to?/A house on the hill, ugly and new.../"
Inledande New Brighton skildrar en dead-end town där affärerna är stängda, hoppet är ute och där drömmen om ett nytt Brighton inte är annat än just en dröm.
Song hade ju kunnat bli fullständigt outhärdlig om inte melodierna i kombination med Campbells väna stämma hade varit så bra. På något konstigt sätt känns det också skönt att höra att någon annan jävel har det lite värre, när min egen vardag känns grå och trist. Den effekten har den här skivan på mig.
I den knapphändiga information som finns om It´s Immaterial på webben kan man läsa att det finns ett tredje fullbordat album med arbetsnamnet House For Sale som ännu inte är outgivet. Enligt John Campbell ville inget skivbolag ge ut det när det begav sig. Skivan uppfattades som "too dark". Det låter ju nästan för bra för att vara sant och jag hoppas att någon inom en snar framtid ger ut den skivan.
Jag tycker att Cherry Red gjorde en kulturgärning när de återutgav den här skivan i våras. På skivan finns ett par extraspår, som t.ex den underbara versionen av singeln Heaven Knows, som med ny melodi här kallas Faith. Den var f ö b-sida på singeln Heaven Knows. Jag hoppas att fler tar sig tid (för tiden är viktig i detta sammanhang) att upptäcka It´s Immaterial och Song. Det är den värd.
(OBS! Song har av någon outgrundlig anledning fått fel låtordning på Spotify. Den korrekta låtordningen finns här.)
