I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.
And the leaves that are green turn to brown, and they wither with the wind, and they crumble in your hand.
Spengo må, precis som en del av musiken vi älskar, föra en tynande tillvaro för stunden men ibland blixtrar det till. Jag vet ingenting om bandet nedan mer än att de spelar sån där oförfalskat glädjande powerpop som gnuggar rygg med new wave och om du tycker att de gör det ungefär 25 år för sent så är det faktiskt bara ditt problem. Själv är jag oerhört nöjd över att jag snubblade över dem för en kvart sedan.
På lördag vänder jag och den här bloggens skapare SpengoMagnus skivor på Pet Sounds Bar i Stockholm. Kom gärna dit mellan 20.00 och 01.00, ta något att dricka, önska en låt, spisa bra musik och träffa trevliga människor.
Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.
Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.
I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.
Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.
Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.
Richard X. Heyman - Home Again (1991)
Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.
Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.
Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.
UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.
--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.
I ljuset (eller kanske mörkret) av de senaste 2-3 årens alla medvetna, kontrollerade, duktiga och ofta pretentiösa soloartister framstår den där pojkfjuniga, men också spralliga hatt- och trumpetpopen som alltmer sympatisk; du vet den där subgenren som Håkan Hellström uppfann för drygt tio år sedan här i Sverige. Eller var det han som gjorde det?
Wilmer X - Rätt flicka, fel pojke (1981)
Den här låten har förföljt mig hela sommaren, men också hållt mig på gott humör när jag, på väg till stormarknaden eller vid jobbdatorn, sjungit rader som:
Å jag gjorde allt för att komma lite närmre
Å jag gjorde allt för att känna lite värme
Rätt flicka, fel pojke...
Den unge Nisse Hellberg hade ännu inte hittat sin pondus i sången, som vinglar rätt mycket på första fullängdaren. Men går det att exempelvis stå emot hur killarna bakom Nisse körar, den där speciella poptango-takten eller demonproducenten Pål Spektrums småskaliga eko? Tidiga Wilmer X var otroligt charmerande och väldigt mycket pop (dock utan hattar och trumpeter)!
Få riktigt bra popband har väl blivit misshandlade av sin samtid som The Bangles blev i mitten av åttiotalet. Inte så att de gick lottlösa ur decenniet, de hade flera riktigt stora hitlåtar t ex Walk like an egyptian och kanske framförallt Eternal flame. Men med en uppsjö av egna låtar och mycket välvalda covers skulle de naturligtvis vara ett band man vill slänga in på vilken välkomponerad bland-CD som helst. Nu är tyvärr musiken så nedkletad av den trista åttiotals-ljudbilden att man, de få gånger man trots allt gör det, vid lyssning snabbt hoppar mellan spåren och letar vidare i sin samling för att hitta mindre daterad musik.
The Bangles - The Real world
Undantaget är debut EP från 1982 The Real world. De gravt 60-tals-inspirerade låtarna vårdas här ömt av ett geni, Craig Leon. Har man producerat bland annat Suicides och Ramones debutalster och dessutom den bortglömda(?) 80-tals klassikern Jeffrey Lee Pierces soloalbum Wildweed, så förtjänar man alla hyllningar man kan få. Craigs storhet enligt mig ligger i att han möter artisterna i deras bekvämlighetszon och lyfter på så sätt fram det allra mest väsentliga, som alltid skall vara bra låtar. För öron vana vid pompiga och storslagna produktioner är hans verk säkert alldeles för torra och odynamiska. Men ingen av de tidigare nämnda plattorna skulle vinna på någon uppblåst ljudbild med mer luft och dynamik, han vet alltså vad som krävs och låter artisten och musiken vara det som lyfts fram. Istället kopplar han exempelvis Suicides moderna elektroniska punk med ett krispigt 50-talssound, och resutatet är svåröverträffat. För The Bangles del innebär det att han silar in lagom doser av The Byrds, The Kinks och en rejäl dos The Mamas & The Papas i produktionen.
St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.
Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.
Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.
Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.
Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.
Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?
--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.
Det här inlägget kommer inte följa någon djupare linje. Jag kommer inte relatera till någon tonårsupplevelse, dra artistens historik eller utveckla hur jag fann detta, vad det betyder etc. Det överlämnar jag åt lyssnaren/läsaren. Jag vill bara lägga ut fyra klockrena sommarhits. Samtliga av dessa har nått mig via min vän i Malmö, DJ:n och numera också skivaffärsägaren Sebastian Fonzeus. Han är en av plattvändarna på soulklubben Function i Malmö, som helgresiderar på Babel vid Folkets park. Passande nog har han för några månader sedan öppnat en perfekt liten skivaffär alldeles i närheten med den lämpliga titeln Rytm (svenskt/skånskt uttal). Vi delar en förkärlek för svängig musik som blir ännu bättre av poppiga förtoner. Någon direkt genre för detta kan jag inte komma på. Det närmaste är väl Blue-eyed soul. Men jag gillar inte etiketter. Efter ett livslångt musiklyssnande känns det märkligt och onödigt. Jag citerar Sam Phillips som svarade följande på vad för musik han spelade in i Memphis: Just music, man, music.
En sådan låt är den forne sångaren i engelska Marmalade, Junior Campbells Sweet Illusion. Jag kan inte säga annat än att den är sinnessjukt bra. Det är uppåtmusik, med sväng och grymma melodier. Många sådana här låtar har gjorts och fallit mellan raderna för att de inte varit den rådande trenden, och för att de varit just svårdefinierade. Men kanske var det här en stor hit? Det låter ju så i mina öron. Jag har inte forskat om den för jag vill leverera den i själva upptäckarglädjens stund.
Junior Campbell- Sweet Illusion (1973)
Mer av samma vara är västkustpopparen Ned Dohenys If you should fall. Det är en artist Zebbe tycker mycket om som jag hört väldigt lite av. Från skivan Hard Candy var det denna jag tyckte var klart bäst, en otroligt catchy och dansant poplåt med soulundertoner. Dra er egen slutsats. Men lyssna. Och dansa. För jag kan inte sitta still när jag hör den. Och jag får oftast ett stort leende på läpparna.
Ned Doheny- If you should fall (1976)
För att väga upp solskensmelodierna får det bli mörkare, men ännu svängigare tongångar. Den multientiska gruppen Equals är i princip obekanta för mig musikaliskt. Jag vet bara att Eddy Grant var med här och vad han är känd för sen är jag inte heller riktigt klar över. Måste man veta allt? Man kan väl dra paralleller till Sly & The Family Stone som Magnus så passande gjorde på Oliver Twist igår, när vi pratade om den här gruppen. Fast de sistnämnda hade även könsblandning. Black skinned blue eyed boys ansluter till tidens mindre naiva samhällssyn, och påminner om Norman Whitfields arbeten med The Temptations. Framför allt bör den avnjutas högt, och utgör ännu bättre underlag för dans än Doheny!
The Equals- Black skinned blue eyed boys (1971)
Avslutningsvis en popdänga som bara är en skön melodi spelad rakt upp och ner utan större krusiduller. Jag vet inte mycket heller om Brian Hyland, men jag har för mig att han representerade mindre upphetsande musik i början på 60-talet. Rätta mig om jag har fel och skriv en specialare med hans främsta låtar. Could you dig it kom bara på singel och andas tidigt 70-tal. Enligt Zebbe är hela lp:n på Uni av hög kvalité, men jag har inte lyssnat till fullo och kan inte skriva under. Jag slänger bara ut tråden. Låten har väl lite bubbelgumanstrykning, men också lite mer tyngd och mognad. Nästan lite attityd.
Brian Hyland- Could you dig it? (1971)
Dessa låtar har kommit till mig på bland-cd:s, mailtips eller köpts i Zebbes högst rekommenderbara affär på Almbacksgatan i Malmö. Utrymmet är litet, men ytan är fullspäckad av kvalitativ soul/funk och pop/rock. Dessutom är han synnerligen trevlig. Jag beklagar bara att jag inte bor kvar i min lya porten bredvid. Då hade det säkert kommit en andra del på den här artikeln. Ni får se den som ett tips på lite sommarhits och en push för ett nytt musikaliskt vattenhåll. Drick djupt.
I åtta års tid har jag gått med dagdrömmar om en ny popklubb och äntligen blir de verklighet. I månadsskiftet augusti/september blir det premiär för klubben Shake Some Action i källaren på Pet Sounds Bar (på Skånegatan i Stockholm). Där serverar jag och gästande plattvändare vällagrad årgångspop 1963-1983 tillsammans med nördservice, "instant feedback" och en del tokiga infall. En torsdag i månaden är det tänkt. Jag håller dig som Spengo-läsare uppdaterad.
Det blir pop på längden och bredden - beat pop, barockpop, amerikansk folkrock, sunshine pop, psychpop, powerpop, new wave och annat svårkategoriserat men melodiskt. Detta är den mest fantastiska musik som man alldeles för sällan får njuta av ute på krogen. Visst kan vi göra undantag, men jag sätter gränsen vid The Smiths debutsingel Hand In Glove från 1983 för jag tycker att Stockholm haft tillräckligt med indiepop-klubbar.
Här är en tänkbar sekvens med tre fina poplåtar som jag skulle kunna tänka mig att spela något klubbkväll i höst:
Nick Lowe - Marie Provost (1977)
Tommy James & The Shondells - Out Of The Blue (1967)
Nej, varför skulle du göra det. Jag får naturligtvis skylla mig själv att det skulle behöva ta nästan 25 år av aktivt musiklyssnande innan jag fattade att du är en melodihantverkare av högsta klass. Härom veckan lyckades jag få tag i en cd med Malmöbandet The Moderns tre första plattor och några outgivna låtar. En cd endast släppt i Japan, och för mig det enda sättet att komma åt denna låtskatt, då vinylutgåvorna är lika sällsynta som bra låtar med Sting. Nåväl, The Moderns bildades i Malmö i slutet av 1978 av just Janne Borgh, Tony Manieri och Pär Attack. The Moderns måste, med sin 60-tals inspirerande modpop, varit ett originellt inslag i rock'n' roll-staden Malmös musikscen vid denna tid.
The Moderns The year of today 1979
Första 4-spårs EPn Got to have pop är mer pop än mod (läs mådd) och är kanske delvis lite för retro för att kännas helt fräsch idag. Men om man släpper den detaljen så rymmer den fyra ljuvliga poplåtar. Som stort Eggstone-fan associerar jag, vid upprepade tillfällen, till den moderniserade 60-tals popen från deras första plattor och jag är övertygad om att någon av medlemmarna lyssnat mer än en gång på The Moderns.
The Moderns Tell me where the action is 1979
På nästa tänkta singel har man hämtat in lite influenser från samtiden och gör tidstypisk modpop. Låtarna från 1979 Tell me where the action is och She said go är inte bara möjligen de bästa svenska poplåtarna från 70-talet, utan kanske också från alla senare decennier. Tredje singeln är mer av samma vara med vidunderliga popmelodier som får mig att spontandansa framför stereon. Men här hör man också lite av det som Janne Borgh skall syssla med under några år på 80-talet, mer om det nedan. Harmonierna är lite mer utvecklade och basspelet en gnutta mer avancerat. Ready for the 80´s verkar ha återutgivits och går att få tag på åtminstone via Ebay.
The Moderns Ready for the 80´s 1980
Bandet gjorde efter denna singel en turné i England och fick spela med så vitt skilda grupper som Echo & The Bunnymen och Screwdriver. Tyvärr var detta också slutet för gruppen. Tony och Janne som var gruppledare och huvudsakliga låtskrivare flyttade båda till Stockholm, ja se vad den staden kan förstöra. Janne fortsatte under samma namn men med nya medlemmar och släppte 1981 en svenskspråkig LP: Tro,hopp & fruktan. Jag har tyvärr inte hört den och inte heller läst några fina ord om den så vi lämnar och går vidare till Jannes nästa projekt.
Janne och Johan
I Stockholm sammanstrålar Janne med Johan Johansson, då fd trummis från KSMB, enligt Johan p g a att deras respektive flickvänner var kompisar. Det ledde till det lyckade projektet Strindbergs. Där Jannes känsla för klassiska popmelodier smälte väl samman med Johans punkiga attityd och energirika texter och musik, men det är en annan historia.
Jag lade märke till den för en vecka sedan och just nu tror jag att det är den vackraste låt jag någonsin hört. Den rör vid alla mina känsliga punkter.
Än en gång vill jag tacka poporaklet Jörgen Johansson, mannen bakom Fading Yellow-serien, som lade låten på en samling i ytterst begränsad upplaga som kallas Son of Fading Yellow. Också tacksamhet till Chrille, som köpte och skickade skivan till mig!
Michael Konstan - Long Before (1973)
Herregud, Long Before är nästan perfekt i sin skepnad, men det är ytterst sällan jag tycker att en låt är för kort, och i det här fallet hade jag önskat att Michael Konstan hade tagit refrängen ett varv till, för den vecklar ut sig som den mest praktfulla blomma om morgonen då solens första strålar når den.
Ibland när jag lyssnar på musik kan jag få en tanke att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen annan genre än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tråkig och lite meningslös. Vilket är en härlig känsla för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frustrerande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger samma känsla. Ögonblicket går dock snabbt över och jag är igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.
Denna gång är det Prefab Sprout som framkallar dessa känslor då jag ser videon till Don't Sing. Vilket låtskriveri, vilket arrangemang och vilken stadga i blicken Paddy McAloon har!
Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.
En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.
Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.
The Hollies - To Do With Love (1971)
En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.
Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...
Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.
McGuinness Flint - Klondike (1971)
Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.
Ett par år i åldersskillnad kan utgöra en avgörande skillnad. Min käre gamle svåger är tre år äldre än mig. Han förknippar sina sena tonår hemma i Lindesberg starkt med kultiga engelska band som The Jesus & Mary Chain, Echo & The Bunnymen, The Smiths, Killing Joke och The Sisters Of Mercy. Han verkar ha stenkoll på åren 1983-87, då jag fortfarande gick i högstadiet och diggade mindre creddiga band som till exempel Twisted Sister, Queen, Def Leppard, Trance Dance och A-ha. Han tog körkort ungefär samtidigt som jag precis hade köpt min moped, i och för sig en Zündapp KS 50 Sport.
Modern English - I Melt With You (1982)
Sist vi träffades över par flaskor vin presenterade svågern den härligt poppiga I Melt With You, som jag på något sätt helt har missat. Han var övertygad att jag skulle känna igen den. Det var ju en kulthit från början 1980-talet!
Tiderna förändras och öronen följer med. Plötsligt är Queens gamla hit Don't Stop Me Now det mest uppfriskande och fräscha jag kan tänka mig att höra. Queen är ett band som jag länge gått omvägar runt som musiksnobb. Lustig nog hade jag inte hört låten alls förrän den slog ner som en granat för en månad sedan. Den lämnade kvar en liten krater i mitt medvetande och på dess botten låg en hopknycklad lapp där det stod supersonic. Don't Stop Me Now är så lättfotad och smidig med sin melodiska popkänsla. Freddie Mercurys röst är så otroligt levande, och inte bara hans stämma förresten. Kära Queen - fläska på bara - håll inte igen!
Dra på trissor, jag blev väldigt överraskad över att finna den här ovanliga videon på YouTube och den har bara visats 300 gånger hittills.
Pop Art Toasters var en kortlivad supergrupp med Nya Zeelands popelit och de gav bara ut en femspårs-EP med covers av relativt obskyr sextiotalspop. En sångarna i den här konstellationen var Martin Phillipps från den högt skattade gruppen The Chills (se en video med dem).
Kanske var Pop Art Toasters version av What Am I Going To Do världens finaste poplåt då, kanske är den det fortfarande? Jag älskade det faktum att det lät som en stor Phil Spector-produktion för ett litet popband med trängtande stämsång, Farfisaorgel, akustiska gitarrer och ekobemängda trummor. Det var oerhört fluffigt och helt befriat från kanter.
Jag hade då inte hört låten i sin originalversion med The Dovers. Men den tiden skulle snart komma. Vi kör en annan fullständigt övernaturlig garagepoplåt med The Dovers.
