Powerpop-partaj

En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.

Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!



Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.

Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.

Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.

Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.


The dB's - Bad Reputation


Artful Dodger - Long Time Away



The Romantics - When I Look In Your Eyes


The Toms - Other Boys Do



The Knack - That's What The Little Girls Do To You


Pezband - Stop! Wait A Minute

Sweet nostalgia!

Jag fortsätter min exposé över, i mina ögon, världens bästa sångare. Den här gången har turen kommit till George Jones.

Den här texten tar sin början i nådens år 1997. Det måste varit då. Det var en varm sommar i Björkarnas stad. Solen sken med sitt allra vackraste ljus över staden. Jag var en lycklig man det året, så här i backspegeln. Jag hade ett roligt jobb, jag hade precis trasslat mig ur ett ganska meningslöst förhållande och jag hade ett, tyckte jag då, fantastiskt jobb. (Att jag hade svår ångest över mitt arbete och ett uppdrag som kassör i en förening lämnar vi därhän. Det är dolt i nostalgins dimmor).

Umeå was cooking. Ett nytt uteställe hade öppnat mitt inne i centrum. Rex Bar och Kök hade slagit upp sina portar i det gamla Rådhuset. Det var den sommarens absoluta vattenhål.

Men innan man knallade iväg till Rex hände det att man sippade lite fördrinkar hemma hos någon. Min vän Johan bodde i ett kollektiv med en kille och en tjej i centrala Umeå, på krypavstånd från Rex. Där var det perfekt att förvärma lite grann.

Den andra killen i hushållet var jag lite skraj för. Vi hade några år tidigare varit bittra rivaler om en tjej som jag sedan var ihop med ett tag. Vad jag upptäckte efter några vändor i Johans lägenhet var att killen hade grym smak (dvs. min smak), vad det gällde böcker, filmer, kläder, musik och, eh, sprit.

Det föll sig ganska naturligt att vi till slut gav oss i slang med varandra. Till slut blev det så att min fd. rival och jag spenderade förkvällarna i hans rum med en Gimlet i ena handen och ett skivfodral i den andra. (Johan hade väl hittat någon annan att fördrinka med...)

Vi lyssnade på allt; Junior Murvin, James Carr, Bobby "Blue" Bland, tidiga Bob Marley & The Wailers (producerat av Lee Perry), och så George Jones förstås. Min nyvunne vän hade en fin Geroge Jones-box som vi pluggade hårt. Jag hade dessutom ganska nyligen köpt Geroge Jones magnum opus, I Am What I Am. Fan, vilken fin kombination Gimlets och George Jones var! De passade som hand i handsken. Lite fyllefilosofi kombinerat med fyllefilosofins mästare, Mr George Jones.


Vi lyssnade mest på låtarna från I Am What I Am och då i synnerhet på If Drinkin´ Don´t Kill Me (Her Memory Will), I´ve Aged Twenty Years In Five och He Stopped Loving Her Today. På något sätt var det som George Jones hade levt allt det han sjöng om, att han hade levt allt detta, dött och återuppstått för att berätta sin egen djupt personliga historia. En historia som på något sätt blev vår historia, i ruset, när vi lyssnade på hans sång.

Nu har George Jones inte alls skrivit de låtarna som nämns här, låtar som för alltid kommer att vara förknippade med honom. Däremot har producenten för skivan, den geniale Billy Sherrill, lyckats ge de bästa verktyg han hade i sin låda till George Jones. George Jones har i sin tur förvaltat dessa verktyg väl, tagit sin egen erfarenhet som fyllskalle in i musiken och gjort ett bygge som har hela hans själ vilande över sig.

Jag återkommer ständigt till den här skivan. Den är perfekt för de där tunga dagarna när det känns som om mörkret är ens enda följeslagare. Musiken är upplyftande. Det går liksom inte att må sämre än George Jones. Eller kanske än mer precist; det finns någon som satt ord på mitt elände. Skivan passar som sagt fantastiskt fint till Gimlet-dagarna också. Då kan man, med viss ironisk distans nicka med till låtarna och fyllemuttra; "Fan, det är så sant. Så sant! Den här låten är så jävla spot-on!"

Att jag är en stor fan av George Jones musik och inte bara av I Am What I Am visade sig tydligast när jag gifte mig i somras. Som ett led i ett aldrig sinande musiknörderi hade jag givetvis ett musiktextcitat i mina löften till min blivande fru. Citatet kommer från den överjordiskt vackra balladen You Always Look You´re Best (Here In My Arms) från albumet The Battle som kom 1976:

You look good in anything you choose to wear/Even a trace of gray would look good in your hair/And you look fine in sunshine baby or the shadows of a storm/But you always look your best here in my arms.

Kan kärlek förklaras tydligare än så?