Strindbergs

Jag var på konsert två kvällar i rad på Kulturhusets tak i veckan. Det var åter-återförenade Strindbergs som spelade. Första kvällen var de riktigt bra och andra kvällen var de fullständigt magiska. Strindbergs var helt enkelt rödglödgade på scenen. Så är det med återförenade band, de repar samtidigt som de står på scen. Men Strindbergs slår nog det mesta just nu, och det känns väldigt lite nostalgi om dom.

De få år i början av 80-talet när Strindbergs brann så intensivt på sina skivor och konserter var jag för ung för att vara med. Under senare delen av decenniet, när jag började besöka skivaffärer, brukade jag ofta begrunda omslaget till första LPn Bibeln och undra varför de satt insvepta i skånska flaggan framför statyn över Strindberg, nationalskalden och den främste av alla stockholmsförfattare. Däremot diggade jag singlar som Steg och Vi kommer aldrig fram till fred med John Lenin, som var Johan Johanssons nästa grupp i slutet av decenniet. Jag är nästan tacksam att jag missade Strindbergs då, för deras låtar, som var så laddade med sturm und drang, hade sprängt mitt tonårshjärta, tror jag.

Det rann tårar när jag andra kvällen övermannades av den poetiska texten i Din gyllene regel (läs texten här). Vi kör en fin upptagning från en annan fantastisk konsert som min polare Roger ordnade med Strindbergs nere i Malmö förra hösten.


Strindbergs - Din gyllene regel (live på Bodoni 2009)

Jag vill va' hos dig när bomben faller
Jag vill va' hos dig när bomben faller ner

Hmm, jag minns dom åren på 80-talet, samtidigt som Strindbergs var verksamma. Ovanpå den vanliga tonårsångesten låg den konkreta rädslan att världen när som helst kunde förgöras i ett tredje världskrig. Det kalla kriget nådde nya köldrekord, osäkerheten i världen var stor efter Brezhnevs död med en snabb följd svaga åldrade ledare, vilket gav krigshökarna i Sovjet större makt, detta när krigshetsarna Reagan och Thatcher satt vid makten på andra sidan. När som helst kunde någon trycka på den röda knappen och utlösa undergången med kärnvapenraketer och bombplan. Det var osäkert vilken sida som skulle vinna, om de inte bara skulle förgöra varandra och alla andra. Jag var rädd som fan, ville inte dö då livet knappt hade börjat. Strindbergs fångade verkligen just den rädslan i Din gyllene regel och den desperata viljan att leva, kämpa och älska som varje dag var den sista.

Jag grät på konserten för att jag mindes och kände samtidigt en oerhörd lättnad över att vi överlevt - jag, de andra i publiken och Strindbergs.

Musik vid vägs ände

Det känns som om dödsfallen i musikvärlden duggar tätt i år. Och återväxten av legender är samtidigt gles. Nu är också Bo Hansson borta. Han verkade vara en jordnära enkel man, men hade samtidigt en förmåga att göra en musik som befann sig vid världens ände, vid portalen där knappast någon människa tidigare satt sin fot, i gränslandet till den parallella sagovärlden. Bortom. Hans uttrycksfulla och stämningsskapande instrumentala musik fick sång att framstå som överflödig.


Bo Hansson - Vandringslåt (1972)

På något sätt känns mitt favoritspår med honom, från andra soloalbumet Ur trollkarlens hatt, särskilt passande vid hans frånfälle. Det finns en ovanligt varm harmoni i Vandringslåt.

Antingen är han själv där i denna stund vandrande i den magiska värld han byggt upp med egna händer. Eller så befinner han sig i en evig sommarkväll, sittandes vid sin hammondorgel i en vildvuxen trädgård med prunkande cannabisplantor vid fötterna.

Be Myself Again

Union Carbide Productions - Be Myself Again (1991)

Nej, det stora inlägget låter vänta på sig. Så länge kör vi en svensk rockfavorit till. Be Myself Again är underbar på många sätt. Dels glider den långsamt in i rätt takt. Dessutom förstod Union Carbide Productions att receptet för att få det att rocka och rulla var att lägga akustiska gitarrer i botten i mixen. Lyssna på gamla Stones-låtar från tiden 1968-72 så förstår ni bättre. Ser ni att Ebbot hade kaftan redan då? Det skulle ta några år innan han växte i den.

Don't Go Away

Nej, Spengo har inte självdött! Sluta inte besöka bloggen! Jag har ett saftigt inlägg på gång, men jag har inte möjlighet att fullborda det förrän efter påsk. Tills dess kanske mina medskribenter kan hålla grytan kokande eller åtminstone småputtrande?

Först lite ledtrådar om vad som komma skall. Här är några fina gamla låtar. Vad har de gemensamt förutom att de är framförda av svenska band med uteslutande grabbar?


The Sinners - When She Lies


Sator - What You Are Is What You Get


The Creeps - Don't Go Away [ursäkta det halvtaskiga ljudet]

Glad påsk, kära läsare!

Min första konsert

Jag kunde knappt tro att det var sant. Gyllene Tider skulle komma och spela i vår avsides belägna del av Skåne, på danspalatset Tingvalla utanför Tomelilla. Jag skulle snart fylla tio år. När vi två blir en hade slagit ner som en blixt i mitt barnasinne. Minderårig som jag var ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur jag skulle ta mig in på konserten. Längtan var så stark att jag inbillade mig att jag hade en fullt realistisk chans att se dem. I vilket fall skulle jag få åka med min far, som körde byns ungdomar i buss till sådana tillställningar [läs mer om hur det kunde gå till på dessa resor]. Jag skulle i alla fall ta del av förväntningarna och hysterin kring Gyllene Tider-spelningen i bussen och på parkeringsplatsen utanför Tingvalla. Åtminstone skulle jag få se Gyllene Tiders turnébuss där.


Ljudet av ett annat hjärta, Folkets park i Mjölby den 31 juli 1981

På den här tiden kunde fortfarande en riktig poplåt med stämsång, melodi och allt gå upp högst upp på topplistorna. Gyllene Tider var Sveriges främsta powerpopband.

Men så kom nyheten om tragedin där tre ungdomar trampats ihjäl i trängseln vid ingångarna till en Gyllene Tider-spelning på en festplats i Kristianopel (som ligger i nordöstra Blekinge) på valborgsmässoaftonen 1981 [läs mer om händelsen]. Tre unga liv släcktes för att varken de lokala arrangörerna eller polisen hade koll på hur populärt bandet hade blivit och därmed inte satt in någon slags säkerhetsåtgärd. Jag var skakad av nyheten. Naturligtvis ställdes den påföljande spelningen på Tingvalla in.

Jag fick trösta mig med att senare på försommaren se Kal P. Dal istället på dansbanan Alunbruket. Denne rock 'n' roller från Arlöv var otroligt stor i Skåne då. Tusentals stod på de röda slagghögarna kring den gamla dansbanan. Kal P. Dal skrev också en autograf åt mig efteråt. Den hängde länge på anslagstavlan i pojkrummet. Men jag slarvade senare bort autografen.

Hjälte

En låt som påminner mig om hur det var att vara ung...


Reeperbahn - Hjälte

Jag var 18-19 år när jag hörde Reeperbahn för första gången. Bandet hade visserligen upplösts fem år tidigare. Men ungefär lika gammal som jag var då, hade Olle Ljungström varit när han skrev texten till Hjälte. Den blev omedelbart min favoritlåt på Venuspassagen, en oundviklig platta för oss popälskare. Jag sög girigt upp varje ord ur den poetiska texten, som är så underbart ungdomligt pretentiös på det där utdöda åttiotalsviset. Men det är samtidigt charmerande i all sin ljuvliga lätthet. Med sitt struttiga blås påminde låten om pop från sextiotalet.

Kom att tänka på Hjälte i morse när jag såg Åhléns reklam för Olle Ljungströms återkomst, Sju. Jag har aldrig lyssnat på hans soloskivor, även om jag såg hans första bejublade spelning som soloartist på Hultsfredsfestivalen 1992 i Teaterladan. Men jag kände redan då att min musiksmak hade dragit åt ett annat håll. Ändå är jag hjärtinnerligt glad att han lever och gör musik ännu.

Före ABBA

Agnetha Fältskog - Många Gånger Än

Här sjöng en sprillans nygift Agnetha förhoppningsfullt om en livslång lycklig tvåsamhet som vanlig medelsvensson, där man slöar framför TVn på kvällarna, lagar middag på rester och åker till Mallorca på industrisemestern tillsammans i fullständig harmoni.


Om det var det hon egentligen själv drömde om, så skulle det senare visa sig den drömmen krossades i en miljon bitar. Varken hon eller någon annan kunde veta vad som stod för dörren. År 1972 kunde man – för 4500 kronor – fortfarande hyra ABBA som musikunderhållning och dansband till bröllopsfesten eller trettioårspartajet. Men det blev ingen okomplicerad tillvaro som medelsvensson, ingen varaktig familjelycka och inte ens ett frejdat privatliv.

Trots allt som hänt tycker hon fortfarande mycket om Många gånger än. Få vet idag att den unga Agnetha Fältskog skrev en hel del musik till sina soloplattor. Eftersom hon tyckte att det var svårt att göra texter på svenska som inte var fåniga, samarbetade hon oftast med andra textförfattare, som till exempel Peter Himmelstrand på Många gånger än. Hans specialitet var ett vardagsnära tilltal som dock aldrig lät banalt (några Himmelstrand-klassiker är Håll dig till höger, Svensson, Det börjar verka kärlek banne mej och Det blir alltid värre framåt natten). Det här är schlager för mig!

Carole King på svenska

Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.


Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)

Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.

Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.

En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.

Skivhyllan 1972 Bernt Staf - Vingslag

Den svenska visskatten har ännu inte lyckat hålla kvar mig i sitt grepp speciellt länge. Fred Åkerström är väl den som varit närmast att golva mig, framförallt med platta Dagsedlar åt kapitalismen, ännu en skiva som jag måste tacka Malmö stadsbibliotek för att jag upptäckte. Cornelis har väl sina stunder men få är de gånger jag riktigt längtat efter att få höra något av honom. Det kan väl därför verka märkligt att jag fick för mig att Bernt Staf skulle vara något för mig. Ett införskaffande av hans två första LPs När dimman lättar(1970) och Vingslag(1972)blev det i alla fall i slutet av sommaren.

Några helt igenom bra plattor är det inte, men topparna är skyhöga och tillräckligt många för att motivera en plats i skivhyllan. Som sämst är det när det blir för progressivt och politiskt. Allra bäst är det när den nedtonade naturlyriken eller stadsskildringen har en politisk botten och en uppfräschande syrlighet.

En udda fågel är låten Anita Transisto. Den smittande visslingen med en på gränsen till tramsig text gör den svår att få ur huvudet. Men till skillnad från Familjelycka från debuten, som nog är hans mest kända låt, och en lika potentiell ljudmask, så har den faktiskt sitt berättigande ännu idag. Och om den inte spelats på klubb sunkigt så tycker jag att den absolut har en plats i de sammanhangen.

Jag har valt att ljudillustrera posten med låten Färg, ton och ord vars höststämning gjort den till den mest spelade låten i mitt hem de senaste veckorna. Ett ypperligt exempel på att politiska texter inte tvunget måste vara enkelt agiterande utan blir så mycket starkare om man överraskas av dess närvaro. Texten får väl tyvärr också sägas vara lika aktuell idag som för 36 år sen. Melodin ringlar fram och är oerhört vacker på sina ställen, den tyngs tyvärr ner av lite 70-tals rock här och var men det kan till och med jag ha överinseende med i detta fall.

Nu när hösten fasas ut och kylan börjar fånga oss i sitt grepp kommer jag att fortsätta lyssna på Bernt och framförallt Vingslag. Pickupen kommer då att släppas på B sidans spår två En vintervisa, "Knirre knarr, knirre knarr,snökristaller och julgransbarr". Vingslag är en platta för de mindre ljusa årstiderna.