Cover lover pt. 10 - Nagasaki

Låt mig ta dig tillbaka till en tid som är populär igen, till swingjazzens 1930-tal.


Django Reinhardt - Nagasaki (1936)

Redan introt i Nagasaki berättar mycket om vilken fräck gitarrist Django Reinhardt var - yvig, tempramentsfull och tekniskt briljant. Sedan kommer den småhese sångaren Freddy Taylor in. Coolt och lättsinnigt glider han genom den sköna nonsenstexten.

The way they entertain,
hurry, hurry, hurricane

Även om inspelningen är 73 år gammal finns det mycket attityd. Bandet hottar för fullt. På något vis ligger inte Nagasaki med Django Reinhardt, violinisten Stéphane Grappelli och deras band Quintette du Hot Club de France långt från den rockmusik jag är van vid. Hör - drygt en minut in låten - hur skevt början av Djangos solo är.

Nagasaki skrevs redan 1928 av kompositören Harry Warren (en gigant inom musikaler och soundtracks till filmer) och textförfattaren Mort Dixon. Texten är en exotiserande amerikansk fantasibild av den japanska hamnstaden Nagasaki. Låten blev ett omåttligt populärt nummer för otaliga artister inom jazzen från slutet av 20-talet till början av 40-talet. Det kom massvis av låtar under den här eran på temat exotism, en skön omväxling till den grå vardagen. Nagasaki var något man tog till när dansgolvet skulle fyllas. Här följer ett urval av dem som gav sig i kast med låten: Henry ”Red” Allen, Albert Ammons, Chet Atkins, Charlie Barnet, Count Basie, Acker Bilk, Cab Calloway, Benny Carter, Doris Day, Benny Goodman, Fletcher Henderson, Freddy Johnson, The Mills Brothers, Don Redman, Bobby Short, Zoot Sims, Willie “The Lion” Smith och Fats Waller.


The Mills Brothers - Nagasaki (1937)

Men denna låt förlorade mycket av sin charm på morgonen den 9 augusti 1945 när amerikanerna fällde en fullständigt förödande atombomb över staden för att tvinga japanerna till kapitulation. Trots att låten varit så poppis blev den ett tidsdokument snarare än en jazzklassiker.

Cover lover pt. 5 – Summertime

Jag har valt att skriva om den kanske mest tolkade låten under de senaste hundrade åren. Detta är en riktigt evergreen som George Gershwin skrev till sitt verk ”Porgy & Bess” år 1934 – en vital sjuttiotreåring utan jämförelse. Varenda jazzmusiker och varannan crooner eller sångare har varit frestade att ge sig på denna vackra korsning mellan jazz och blues någon gång.

Av alla hundratals versioner ska jag mest uppehålla mig vid en som jag inte riktigt gillar. Jag kan inte komma på några andra låtar än ”Summertime”, som först varit populära i jazzkretsar och sedan korsat gränsen för att nå hjärtat av pop- och rockvärlden. I hippierörelsens epicentrum tog den sig in år 1968 via Janis Joplin tillsammans med Big Brother & The Holding Company. Jag tycker att ”storebröderna” skapar något alldeles fantastiskt vackert av låten; det är rentav barockpop de gör här.

Janis Joplin - Summertime på Gröna Lund 1969:


Men sedan börjar Janis Joplin sjunga… eller rättare sagt yla och skräna på sitt patenterat enerverande vis. Hon river ned den vackra sidentapet som bandet omsorgsfullt satt upp. Jag blir alltid lite misstänksam mot människor med Janis Joplin-plattor i sina samlingar.

Tacka vet jag Colin Blunstones varma och smidiga röst, som faktiskt ligger ganska nära Dusty Springfields. Engelska rockjournalister brukar också använda ordet ”breathy” för att beskriva deras röster. The Zombies gjorde den här låten ganska tidigt i karriären, troligen för att organisten och bandledaren Rod Argent var ganska jazzinfluerad. Det är framför allt Blunstones sång som bär den här versionen.

Tänk om han kunde sjunga den låten med Big Brother & The Holding Company istället för Janis Joplin – ett gästframträdande tidigt 1968 direkt efter ”Odessey And Oracle” och The Zombies upplösning. Den tanken kittlar mig!

Här är ett litet axplock av den mängd artister och band som fäst “Summertime” på stenkaka, vinyl eller CD: Louis Armstrong, Chet Atkins, Albert Ayler, Anita Baker, Chet Baker, Count Basie, Sidney Bechet, George Benson, Big Brother & the Holding Company feat. Janis Joplin, Big Country, Art Blakey, Michael Bolton, Booker T. & the MG's, The Buckinghams, Cab Calloway, The Chambers Brothers, Ray Charles, Richard Clayderman, Bill Clinton (!?), Nat King Cole, John Coltrane, Perry Como, Sam Cooke, Bing Crosby, Miles Davis, Dion, Tommy Dorsey, Nick Drake, The Drifters, Dave Edmunds, Duke Ellington, Bill Evans, Adam Faith, Chris Farlowe, Ella Fitzgerald, Free Design, Fun Boy Three, Kenny G., Peter Gabriel, Erroll Garner, Gerry & the Pacemakers, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Al Green, Lars Gullin, Bengt Hallberg, Lionel Hampton, Herbie Hancock, Ronnie Hawkins, Billie Holiday, Lena Horne, Al Jarreau, Angelique Kidjo, Rahsaan Rolan Kirk, Lee Konitz, Gene Krupa, James Last, Peggy Lee, Barry Manilow, Glenn Miller, Charles Mingus, Modern Jazz Quartet, Wes Montgomery, Rick Nelson, Willie Nelson, Aaron Neville, The Ohio Players, Johnny Otis, Charlie Parker, Oscar Peterson, The Platters, Lou Rawls, Sonny Rollins, Sam & Dave, Pharoah Sanders, Artie Shaw, Nina Simone, Jimmy Smith, Billy Stewart, Kiri Te Kanawa, Big Mama Thornton, The Trashmen, Big Joe Turner, Sarah Vaughan, The Ventures, Gene Vincent, The Wailers (garagerockarna alltså), The Walker Brothers, Dionne Warwick, Dinah Washington, Doc Watson, Roger Whittaker och The Zombies.