Mannen bakom "The Rocker"

Sedan mitt lilla inlägg om Thin Lizzy för två veckor sedan, har jag uteslutande lyssnat på gruppen. Framför allt har jag gått igenom de fem första albumen, som kom före mästerverket Jailbreak, en skiva jag diggat sedan tonåren. Jag har sökt efter de känsliga och mer melodiska låtarna, som jag länge anat skulle finnas där någonstans.

Åtminstone sedan Thin Lizzys sena karriär i slutet av 70-talet och början av 80-talet har bandet tillhört sfären för hårdrock och heavy metal. Thin Lizzy blev förknippade med fingerfärdiga dubbla leadgitarrister som spelade i stämmor och framför allt den karismatiske Phil Lynott med sin besjälade röst. Han upprätthöll en image som en hårding - rockrebell, slagskämpe, stordrinkare och hjärtekrossare. Han och bandet var ett gäng grabbar som var tillbaka i stan för att röja. Phil knarkade och söp sig till en förtidig död vid 35 års ålder.


Men Phil Lynott var en dubbelnatur. Samtidigt var han en bildad man, rent av intellektuell, bland annat besatt av irisk mytologi och irländsk historia och litteratur. Han hade en romantisk och sentimental läggning. På ett album med hårda rocklåtar kunde han klämma en ömsint hyllning till sin mor eller nyfödda dotter, eller en låt om att dansa nyförälskad i månskenet, och därmed sätta sin tuffa image på spel.

Lynott var också i sina låttexter en driven berättare med förebilder som Van Morrison och jämlikar som Bruce Springsteen.


Thin Lizzy - Frankie Carroll (1974)

Ta den intima och vackra melodin Frankie Carroll, nästan som ett kammarstycke från det ovanligt softa albumet Nightlife, som ett lysande exempel på Phil Lynotts knivskarpa skildringar av arbetarklass. Kärnfullt och med enkla ord målar Lynott upp ett psykologiskt porträtt av frustrerade Frankie Carroll och hans familj som drabbas av hans lynne. På två minuter har Phil tecknat de grova konturerna för något som skulle kunna vara en teaterpjäs eller en roman. Med sin känslosamma röst är han inte bara berättaren, utan går också in i rollerna av såväl mannen som hans fru. När Frankie ryter åt sina barn efter att ha slagit dem och frun försöker lugna ner honom, då förvandlas benen i min kropp till glas. Frankie Carroll går under skinnet, inte minst på den som själv växt upp i skuggan av en man som varit omväxlande buttert inbunden och våldsamt aggressiv.

Som en gammal vän...

Emellanåt måste jag bara lyssna på Thin Lizzy igen. Inget annat duger då. Jag vill att Phil Lynott ska sjunga som bara han kunde. Det är ungefär som att längta efter att höra rösten av en saknad gammal vän på nytt.


Thin Lizzy - Romeo And The Lonely Girl (1976)

Let's rock out!

Jag tycker att det är lite visset att sitta ensam och lyssna på rock på en dator. Men jag kan inte låta bli att känna att den behövs ändå här på Spengo, annars blir det alldeles för gråtmilt i längden. Äsch, jag bränner av tre rökare nu med en gång, det är fortfarande lördagskväll.


The Raspberries - Tonight

Här i Sverige är det vattentäta skott mellan till exempel powerpop och hårdrock. Ofta har man i efterhand sorterat in band och artister i olika genrer och låst in dem där. Jag tror att många rocktyper (särskilt de trångsynta) har missat banden som vi får njuta av här, eftersom de oftast kategoriseras som powerpop. I gengäld bör alla popälskare låna ett öra till hårdrocksstämplade Thin Lizzy. Om du gillar en viss sorts musik, nöj dig aldrig med att bara leta i den givna genren, för den musiken kan dyka upp både här och var.

Tonight, The Raspberries låt från 1973, var faktiskt en av de första som Mötley Crüe repade ihop sig på innan de samlat ihop eget material, enligt den underhållande självbiografin The Dirt. Mötley Crüe var efter Shout At The Devil ett helrätt hårdrocksband för killarna i högstadiet som jobbade hårt på att vara tuffa, ingen grupp man direkt förknippar med The Raspberries.

boomp3.com

Sångaren Vince Neil var sist in i Mötley Crüe. Hans snygga käkben, blonda hårsvall och ljusa rakbladsvassa röst påminde mycket om Robin Zander, sångaren i Cheap Trick. Och det var biljetten in i bandet.

När Kurt Cobain intervjuades då Nevermind släpptes 1991, hävdade han stolt att detta var hans bands Cheap Trick-skiva. Han syftade på plattans feta glassiga rocksound, som Nirvana inte varit i närheten av tidigare.

Eftersom alla goda ting är tre, slänger jag in favoritlåten Honor Among Thieves av det mindre kända amerikanska bandet Artful Dodger. De låg nära såväl The Raspberries som Cheap Trick, men Artful Dodger avvek dock nästan aldrig från rockandet för att göra ballader.

boomp3.com