Prefab Sprout: I Remember That

I början hade jag fasligt svårt för Prefab Sprout. Jag kunde ICKE höra storheten. Tyckte mest att det var smörigt och fruktansvärt plastigt producerat. I remember that. Nuförtiden kommer det i vågor: begäret att få höra lite Prefab då och då. Att få känna den innerliga lyxen och den oefterhärmliga elegansen. Att få susa med i de stora känslorna och leva mig in i de intrikata låtarrangemangen.

Lyssna på den här oantastliga låten till exempel. De rent mekaniska delarna vers, brygga, refräng har liksom spelat ut sin roll. Skrivs det överhuvudtaget sådana här låtar längre? Musiken sitter ihop efter egna regler, låten är sig själv och inget annat. Visst är det oerhört genomkomponerat, men mer som en evergreen. Och det känns jäkligt skönt att (tematiskt) bada i ännu mer nostalgi.