Skivhyllan: The High Llamas - Gideon Gaye (1995)

Du kanske är en av dessa moderna stressade människor som behöver hjälp att slappna av för att inte bryta ihop så småningom. Men du känner dig inte bekväm med exempelvis ayurveda, transcendental meditation, aromaterapi, självhypnos, magiska stenar och skivor med valläten. Pröva då istället The High Llamas fina platta Gideon Gaye!


Hjärnan bakom detta engelska band (som fortfarande gör skivor och ger konserter) är irländaren, multiinstrumentalisten och sångaren Sean O'Hagan. Utgångspunkten för The High Llamas var vid starten att göra solig melodisk popmusik som en motvikt till all trist och deppig grungemusik som dominerade det tidiga 90-talet.

boomp3.com

På gruppens andra platta Gideon Gaye kom en mängd av klaviaturer och stråkar in i ljudbilden. Trots de fylliga arrangemangen var albumet faktiskt en lågbudgetproduktion. Kvintetten spelade in alla instrument själva. Plattan är ungefär till hälften instrumental. Musiken lunkar på och fastnar ofta i ett slags melodiskt eller harmoniskt groove. Jämförelserna med Brian Wilson och hans musik med The Beach Boys från pärlbandet av plattor från senare halvan av 60-talet är helt ofrånkomliga med Gideon Gayes återklanger av melodier, harmonier, stämsång och instrumentala arrangemang. Men man kan också spåra annan filmisk musik på albumet, till exempel de typiska stilgrepp som den engelske soundtrack-kompositören John Barry använde sig av (mannen bakom bl a ledmotivet till James Bond-filmerna och Snobbar som jobbar).

Just 1995 var en musikalisk brytningstid när jag började röra mig bort från allt vad indiepop och alternative rock hette för att i stället bli retrospektivt nyfiken på all möjlig sextiotalsmusik, singer/songwriters och countryrock. Trots att jag för tretton år sedan lyssnade allra mest på Teenage Fanclubs mästerliga Grand Prix och The Jayhawks ljuvliga Tomorrow The Green Grass bland de färska plattorna, är Gideon Gaye den enda skivan från det året som jag fortfarande tar fram med jämna mellanrum. Annars står nittiotalsskivorna i regel inte så högt i kurs hemma hos mig nuförtiden.

boomp3.com

Jag såg The High Llamas live en gång som förband till Pavement på KB i Malmö. Det var som att tjuvkika in i studion. Sean O'Hagan lufsade runt på scenen i en stor kofta bland arsenalen av instrument. Det fanns ingen nerv, laddning eller ens ett möte med publiken. Det fanns bara musik. Jag var nog den ende som var entusiastisk.

Skivhyllan 1995 Jonathan Richman - You must ask the heart

Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.

Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).

När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.

En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.

Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet

Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.

Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.

Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.