Supreme again

Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.

Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.

Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen.


The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)

The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.

Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.


När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.


The Supremes - It's All Been Said Before (1975)

En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.

Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love?


The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)

The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.

De undanskymda albumspårens tjusning

Vissa låtar har ingen anekdot knuten till sig. Inget speciellt minne uppenbarar sig när jag hör en sån låt. Men den har ändå följt med länge. Visserligen har låten inte gjort något större väsen av sig. Ibland har den glidit in i glömskans dunkel, men har emellertid dykt upp igen när jag lyssnat på nån blandkassett som jag spelat in för längesen. Den har från början hamnat på blandbandet mest som musikaliskt lim, för att foga samman två andra höjdarlåtar. Men denna obemärkta låt är av den typen som bara blir bättre för varje gång den återkommer.


En sådan låt är I Need Your Lovin', ett albumspår med The Temptations som låg undangömt på baksidan på Cloud Nine, en av de första soulplattor jag köpte för 20 år sedan. Titelspåret Cloud Nine var en milstolpe, en ny inrikting för vokalgruppen med sin tuffa, psykedeliska produktion av Norman Whitfield och Runaway Child, Running Wild fortsatte på den inslagna vägen. Men resten av skivan är tillbakablickande på den musik The Temptations hade gjort tidigare.

The Temptations - I Need Your Lovin' (1969)

Jag är svag för det tillbakalutade hänget i låten och den romantiska, mjuka falsettsången av Eddie Kendricks i förgrunden. Och vilket njutbart vokalarrangemang! Det här påminner förstås om Smokey Robinson & The Miracles. Det sägs att Kendricks inte var bekväm med det nya Whitfield-producerade soundet och han gled ifrån de andra i gruppen för att slutligen lämna The Temptations i maj 1971.

Mmmm, dessa härliga undanskymda albumspår som endast gnistrar för den som har öronen på skaft, för den uppmärksamme.

Om att klä sig i Teddy ibland

Jag har aldrig lyssnat på musik på grund av att den tekniska kvaliteten eller kompetensen varit hög. Det har inte heller varit något hinder, men annat har varit viktigare. Framförallt är det melodierna som fäst mig vid högtalaren eller hörlurarna, men också uttryck, attityd och säregenhet har varit suveränt själva framförandet eller inspelningens kvalitet. Därför har jag inte heller berörts nämnvärt av de stora rösterna inom soulmusiken. Tre undantag bör nämnas Al Green, Curtis Mayfield och Levi Stubbs, men de rösterna har också haft ett oerhört låtmaterial att arbeta med, och ingången till lyssnande har snarare varit dessa. Det är väl så att jag föredragit de röster som likt kardborrens fröställningar hänger kvar trots att de inte är naturens, i traditionell mening, vackraste skapelse.


Harold Melvin and the Blue notes - Nobody could take your place

En röst som varje soulkonnässör verkar gå upp i brygga till är Teddy Pendergrass. En artist som under 70-talet förgyllde den slicka soulen först genom att ha ingått i Harold Melvin and the Blue Notes och sedan med en framgångsrik solokaririär. För mig glider karln förbi som en pulka i en nyfryst backe. Det innebär inte att jag inte uppskattar hans röst, men för mig är hans solokarriär uppbyggd på att hans röst är det som skall dominera och han får arbeta med låtar som framhäver densamma. Jag tappar snabbt intresset och även om det säkert finns guldkorn även här så orkar jag inte vaska tillräckligt intensivt för att finna dem.

Nej för mig var Teddy som störst tillsammans med Harold Melvin och producenterna Gamble och Huff. De skapade en musik första halvan av 70-talet som får en att tappa andan både av hänförelse och av danstegen som den frammanar. Symbiosen mellan melodi, arrangemang, stråkar, blås, röster och tystnad är här fulländad och Teddy bidrar här i mycket större grad till att stor konst skapas då han är en bit i ett stort soulpussel. Nobody could take your place är hämtat från Harold Melvins album To be true, 1975, deras i mitt tycke bästa platta välbalanserad mellan ballader och dansgolvsgodis.

Only General I'd Follow

När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.

--------------------

Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.



Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.

-------------------

The King and the High Priestess of Soul

Otis Redding är oftast förbisedd av soulkonnässörer, troligen för att han blev populär hos en stor vit publik och ganska exploaterad efter sin förtidiga död. Möjligen anses han vara för mjuk och slätstruken av de som bara hört (Sittin' On) The Dock Of The Bay, Try A Little Tenderness och andra av hans ballader.

Sommaren 1967 - ett halvår före flygkraschen i en sjö i Wisconsin - fick Otis ett hejdundrande genombrott hos den hippa publiken på tongivande festivalen i Monterey. Han hade också gjort bejublade turnéer i Europa med bland andra Sam & Dave, backad av Booker T & The MGs. Han hade några hits i ryggen då han plötsligt rycktes bort från jordelivet vid 26 års ålder. En månad senare, i januari 1968 släpptes (Sittin' On) The Dock Of The Bay och blev den första listettan i populärmusikens historia som släppts postumt. (Sittin' On) The Dock Of The Bay är faktiskt en av de få soullåtarna som man förknippar med hippieeran. Det hade varit intressant att se i vilken riktning Otis (som själv skrev mycket av sitt material) hade gått musikaliskt om han inte hade dött i den där flygkraschen.

Men alla skeptiker, lyssna på den här låten:


Otis Redding - You Made A Man Out Of Me (1967/1969)

You Made A Man Out Of Me kom som B-sida till en av de mindre kända singlar som släpptes under åren efter hans död, men den finns gudskelov också på några av de senare årens samlingar. Det låter som en Otis som sjunger som försatt i ett transtillstånd som gör att han inte hör kompet bakom honom. Det är skevt och avigt, det glappar på ett härligt sätt. Det är väldigt svart musik, som inte kan anklagas för att vara anpassad för en vit publik, och det gjorde aldrig Otis. I rösten finns det så mycket grit, som är ett svåröversatt uttryck, men som bokstavligen betyder grovkornigt grus eller slipkorn.

En annan artist som också är förknippad med det sena 60-talet är Nina Simone, men inte så mycket för hennes musik vid den tiden, utan hennes engagemang i medborgarrättsrörelsen och senare även black power-rörelsen.

Även om hon har rörde sig fritt mellan musikgenrerna jazz, blues, folk, musikal och pop kallas hon High Priestess of Soul, inte så mycket i egenskap av soulartist, utan för hennes känslomässiga intensitet, uttrycksfullheten i hennes omisskännliga androgyna röst, som kunde nå en barytons djup ibland.


Nina Simone - It Be's That Way Sometime (1967)

På albumet Silk & Soul från 1967 närmade hon sig dock soulgenren och plattan inleddes med It Be's That Way Sometime. Pow! Med stenhårda funky trummor någonstans under henne i ljudbilden, driver hon låten framför sig med en kraft som kan böja stål. Nina gör här en helt egen tappning av soul. En låt med en cynisk betraktelse av kärlek, skriven av hennes bror, Sam Waymon. Här finns ingen vilja att sjunga vackert. Hon kunde till och med sjunga falskt ibland om hon ville det. Det högaktar jag henne för.

I think I'll take a holiday

Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.

En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.

Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.

Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.

Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".



För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.

Låtar jag glömt att jag har i min skivsamling.

Drack en god kopp Zoégas presskaffe igår i mitt kök. Där finns en bergsprängare med ett kassettdäck. Ungarna hade sprungit in till grannens barn. Och den jobbiga rethostan hade tillfälligt stillat sig. Jag lyssnade på ett av de fjorton blandband jag en gång spelat in till ex-sambon i början av vårt förhållande. Jag lånade tillbaka kassetterna förra veckan. De kärleksfullt inspelade och dekorerade blandbanden ger mig en bra bild av vad jag diggade under senare halvan av 90-talet, samtidigt som jag återupptäcker många underbara låtar jag glömt att jag har i skivsamlingen.


Ike & Tina Turner - Unlucky Creature (1970)

Först slås man av Tinas omvittnade sång med sitt klös och sin råstyrka, en röst som alltid bättre kommer till sin rätt när tempot dras ner. Men lyssna på det sköna hänget i kompet: Ikes ljuvliga gitarrplockande, de stadiga trummorna och orgeln som ekar från inspelningarna av Dylans Highway 61 Revisited. Det här är i paritet med The Rolling Stones, The Band eller varför inte Creedence Clearwater Revival. Vi pratar rock av bästa märke från 1970. Visst var det väl Ike Turner som en gång uppfann rocken förresten?


Det verkar alltid finnas något mördarspår på Ike & Tina Turners oftast ihophafsade album. Här kommer kanske det bästa exemplet, You Got What You Wanted (Now You Don't Want What You Got), ett totalt skoningslöst stycke hårt svängande soulrock. Ännu ett bevis på att Tina är bäst när hon är återhållsam.


Ike & Tina Turner - You Got What You Wanted (Now You Don't Want What You Got) (1967)

Dags att gräva fram guldet igen där hemma!

Film och musik

Hittade två Youtube-klipp där man redigerat ihop låtar med filmklipp, och det är inte vilka låtar eller filmer som helst. Njut!


Aaron Neville - Hercules (1973) / Mean Streets (1973)

En viktig inkörsport för mig till sjuttiotalssoul var den sensationellt smakfulla dubbel-CDn 35 Soulklassiker 1970-75. Den släpptes 1993 och var ambitiöst genomarbetad exklusivt för den svenska marknaden. Mr. Soul Corner, Mats Nileskär, var med och valde låtar samt skrev i häftet. Samtidigt skrevs det mycket i tidningen Pop om svart musik. Det tidiga 90-talet var soulmissionens era i vårt dittills kritvita land. På 35 Soulklassiker föll jag omedelbart för Aaron Nevilles mindre kända ghettoberättelse, Hercules. Låtens fullständigt betvingande groove måste vara det mest samplingsvänliga som någonsin gjorts för en hiphop-DJ. I låtordningen på 35 Soulklassiker valde man pedagogiskt nog att följa upp Hercules med den uppenbara förlagan Freddie's Dead av Curtis Mayfield.

Någon har haft den goda smaken gifta ihop Hercules med scener ur Martin Scorseses Mean Streets, som kom samma år som låten.


Sonic Youth - Sugar Kane (1992) / I hetaste laget (1959)

Men det kanske finaste exemplet på en låt som är ackompanjerad av filmklipp måste vara Sonic Youths Sugar Kane. En ung begåvad tysk kille vid namn Matthias Heuermann gjorde den här och många andra videor (och blev avstängd av YouTube). Detta slår den officiella videon med hästlängder. Ahh, Marilyn Monroe i slow motion till Sonic Youths gitarrer som reser sig likt höga katedraler med torn som når molnen.


På Roskildefestivalen 1993 stod jag inför ett av mitt livs svåraste val - skulle jag se Sonic Youth eller Lemonheads eller Uncle Tupelo? Alla hade bokats ungefär samtidigt. Jag valde Sonic Youth, vilka gjorde en gjorde en avig och inte direkt publikfriande festivalspelning, utan en enda låt från senaste succéalbumet Dirty och inte heller stagediving-favoriter som Kool Thing och Tunic (Song For Karen) från föregående albumet Goo. Nej. Men det känns ändå rätt schysst att ha sett dessa übercoola artrockers då, även om jag förmodligen hade varit uppe i Sjunde himlen till Lemonheads om jag hade passat på att se dem.

Hits i strikt ordning!

Jag har berättat om min vän Sextiotals-Jonas tidigare (läs här) och hur han började ösa blandkassetter över mig direkt efter att vi träffats i Uppsala för femton år sedan. Jag lyssnar på dem i princip dagligen på bandaren i köket när jag lagar mat, äter, läser dagstidningen och diskar upp. Och jag njuter av det primitiva soundet på de åldrande kassettbanden.

Ett av de första blandbanden hade temat amerikanska småhits med mest soul i mixen. Det lustiga var att låtarna var sorterade i ordning efter högstaplacering på Billboardlistan (#40 till #85). Det var sådant Jonas hade böcker på, förde egna listor över och dessutom hade i huvudet. Detta grepp var det mest nördiga jag bevittnat. När jag frågade varför han gick till väga på detta udda sätt konstaterade Jonas att han hade flera tusen skivor och ännu fler låtar och visste inte hur och var han skulle börja. När jag tänker efter umgås jag nästan bara med människor som är besatta av något. Men blandbandet flyter faktiskt fint och hänger ihop. Tre kanonlåtar:


The Contours - First I Look At The Purse (#57, 1965)


Brenda Holloway - Just Look What You've Done (#69, 1967)


Jackie Wilson - I've Lost You (#82, 1967)

Jodå, sen kom ytterligare ett blandband med stora men bortglömda amerikanska hits (#1 till #45).

Cover Lover pt. 11 - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right

Luther Ingram - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right, live på endagsfestivalen Wattstax på Los Angeles Coliseum den 20 augusti 1972

Att det var en fullständigt magisk kväll - ett minne för livet för alla inblandande - är bortom tvivel. Åhh, vilka vackra kvinnor i publiken! Wattstax hölls för den svarta befolkningen i Los Angeles till minne av de blodiga och dramatiska upploppen i Watts sju år tidigare. Uppbådet av artister inom soul och funk var oöverträffat och för att göra festivalen till en gigantisk manifestation för den afro-amerikanska minoriteten såldes biljetter för 1 dollar styck.

Och vilken bitterljuv deep soul-ballad om otrohet av Luther Ingram! Denna sommar var hans version av låten en enorm hit, toppade soul/R&B-listan och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboard-listan. Ja, man förlåter Luther för hans äktenskapsbrott och sympatiserar med honom, för han förklarar det så fint. Men kolla in det här...


Millie Jackson - (If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right, live i Manchester 1982

I Millie Jacksons tappning är låten mer ett försvarstal för att hon äntligen får kanonsex. Låten öppnade hennes grymma album Caught Up från 1974. För er som blir förbryllade måste jag berätta att Millie verkligen är en kvinna. Här ser hon dock ut och för sig som en äkta transvestit, likt den som Arsenio Hall gör i komedin En prins i New York med Eddie Murphy. Hennes röst kunde nå orkanstyrka och den var mörk, hes och raspig.

Men utseendet och rösten åsido vände hon upp och ner på könsrollerna genom att bete sig som riktig karl. Millie bad aldrig om ursäkt för sig själv, väjde aldrig för den smutsiga sanningen, var grov i munnen, hon skröt om sitt omättliga sexbegär och stod för några härliga skivomslag.



Tänk att få sitta med en drink i handen vid ett bord nedanför scenkanten och få känna Millie Jacksons urkraft.

(If Loving You Is Wrong) I Don't Want To Be Right har också spelats in av The Bar-Kays, Bobby "Blue" Bland, Isaac Hayes, Tom Jones, Ramsey Lewis, Barbara Mandrell, David Ruffin, Percy Sledge och Rod Stewart.

Sweet soul harmonies

Om du frågar mig så kan min favoritlåt ur soulen mycket väl vara den här:


Just Brothers - You've Got The Love To Make Me Over (1972)

Jag älskar You've Got The Love To Make Me Over för att bröderna Bryant sjunger så ömt, som om de var betagna av förälskelse, så djupt mänskligt. Dessutom faller jag för den sköna tamburinen i refrängen och det väna pianot. Du hittar låten på den ypperliga samlingen The Music Merchant Story, ett dokument över Holland-Dozier-Hollands kortlivade tredje skivbolag som de startade i början av 70-talet efter att de lämnat Motown år 1967.

Just Brothers gjorde också den instrumentala northern soul-klassikern Sliced Tomatoes, som Fatboy Slim till stor del byggde sin stora hit från 1998 på, The Rockafeller Skank.

Mer soul som är betuttad upp över öronen!


The Continental IV - The Way I Love You (1970)

En mindre känd vokalgrupp från Philadelphia som kunde skapa hissnande harmonier, helt i klass med den samtida framgångsrika philly-gruppen The Delfonics. Denna självlysande melodi sällar sig till den stora skaran should-be classics, men som kom bort redan från början. Och därför blev den en northern soul-dänga.

Men om vi talar manliga vokala soulgrupper som lyfter fram de kärlekskranka harmonierna går det inte att förbise föregångarna The Four Tops.


The Four Tops - Right Before My Eyes (1970)

Right Before My Eyes är en mindre känd pärla av världens bästa soulgrupp i mitt tycke. Låten är hämtad från albumet Changing Times från 1970. Här omger de sig med ett tuffare sound än tidigare. Men det är en stark melodi som vanligt. Låten är driven av pumpande fuzzbas, Motowntrummor, tamburin och framför allt Levi Stubbs sedvanligt kraftfulla röst. Arrangemanget är raffinerat, lekfullt och luftigt för man brassar inte på med alla instrument samtidigt. Right Before My Eyes borde kunna fylla vilket dansgolv som helst i den bästa av världar.

En överväldigande kraft

Alright, dags för kvinnoröster. Dags för soul. Här finns så mycket dramatik, värdighet och överväldigande kraft att jag inte kan lyssna med ett halvt öra.


Linda Jones - Fugitive From Love (1966)

Det går inte att vara cool inför Fugitive From Love. Få har sjungit med en så vulkanisk intensitet som Linda Jones. Givetvis skiner hennes gospelbakgrund igenom. Den fullständiga känsloeruptionen är dock förenad med en majestätisk elegans. Sorgligt nog dog Linda Jones av sin diabetes redan vid 27 års ålder 1972 efter en show på The Apollo i Harlem, New York.


Mary Love - Baby I'll Come (1967)

Belysningen är dämpad och det är sent på natten. Mary Love ångrar sig och allt är förlåtet. Ring henne för Guds skull! Förutom Marys vädjande sång, spetsa öronen och lyssna också på de snygga kantslagen. En sofistikerad låt.


Rozetta Johnson - Who Are You Gonna Love (Your Woman Or Your Wife) (1971)

Detta är en av de mest fascinerande soullåtar jag har hört, med melodier och rytmer som hela tiden slingrar fram, vrider sig, glider in i varandra och nästan vränger sig ut och in. Rozetta Johnson sjunger dock med pondus och släpper inte för en sekund taget om den vindlande låten. Med låtskrivaren och producenten Sam Dees nådde hon sublima höjder.

Always Something There

Fick en CD-samling i inflyttningspresent med mindre kända inspelningar av Burt Bacharchs låtar, särskilt från åren innan han blev ett stort namn, Always Something There: A Burt Bacharach Collectors' Anthology 1952-1969. Vilken härlig lyssning! Framför allt belyser den Bacharach som en låtskrivare i den gryende soulgenren i början av 60-talet eller kallades det fortfarande rhythm & blues? Smaka på den här Sam Cooke-doftande anrättningen:


The Hammond Brothers - Thirty Miles Of Railroad Track (1961)

Japp, det är dagens låt, dock i skarp konkurrens med Paul Williams Let Me Be The One. En bra dag med andra ord.

Discosoul för helgen

Igår morse fick jag skjuts av en arbetskamrat i hans Volvo 245 till en konferens vi skulle delta i. Trött tänkte jag på att helgledigheten var kortad med en dag och lördagsmorgonen var obeskrivligt grå, regnig och ödslig. Min arbetskamrat tryckte in en CD i spelaren och sa att jag måste lyssna på en låt som han upptäckt nyligen.


The Real Thing - You To Me Are Everything (1976)

Det var som om en stor fet regnbåge välvde sig över stan. Tack gode Gud för såna kollegor som han!


The Real Thing var tydligen ett gäng killar från Liverpools fattigare delar. De var influerade av samtida soul av The Temptations och Barry White. Det är uppenbart att soundet i You To Me Are Everything är hämtat från Barry White och hans The Love Unlimited Orchestra. Låten är egentligen varken unik eller märkvärdig, men dock solid discosoul från en era jag älskar. You To Me Are Everything nådde topplistans högst punkt i hemma i England 1976, den första i en rad inhemska hits.

Kom att tänka på att många stora musikupplevelser har jag haft i bilar.

Love Don't Come No Stronger

Ett tag försvann inspelningar från klasssika Soul Train ganska snabbt från YouTube. Hur det är just nu vet jag inte riktigt men det känns som att det kan vara idé att passa på att titta medan de här låtarna och artisterna finns där. Jeff Perry med Love Don't Come No Stronger (Than Yours And Mine), Gladys Knight and The Pips med Friendship Train, Martha & The Vandellas med Bless You, First Choice med Smarty Pants och Eddie Kendricks med I Did It All For You. Och sen är det bara att gräva sig djupare och djupare...

Cover lover pt. 9 - Don't Leave Me This Way

Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.


The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)

När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.

Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.

Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.




Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)

När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!


Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)

Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.


Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!

Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.

George Harrisons jukebox

Det roligaste som finns att läsa om musikartister är när man får ta del av vilken musik de själva helst lyssnar på och diggar, vilka idoler och förebilder de har eller har haft tidigare. Då man förstår att rockidolerna själva är hängivna fans, blir de också mer mänskliga och går att relatera till. Det är faktiskt mer intressant än att läsa om deras livs historia. Det tråkigaste som finns är att höra de musiker (som tar sig själv och sitt skapande på för stort allvar) säga att de inte orkar lyssna på musik när de är "lediga".

I tidningen Record Mirror skrev Tony Hall i januari 1966 en kort artikel om den jukebox som stod i George Harrisons hem i Esher, en liten stad strax utanför London i sydvästlig riktning. I jukeboxen hade George sina favoritsinglar för ögonblicket, som han generöst nog gjorde en aktuell topp 40-lista på för tidningen. Övervägande var det rykande färsk soul, såväl skitig som smäktande, men också några amerikanska popgrupper som ännu inte slagit igenom i England, nämligen The Young Rascals och The Lovin' Spoonful. Vilken dröm att hänga hemma hos George, hinka öl och botanisera bland singlarna. Detta är förstås mumma för en nörd som mig.

Bob and Earl - Harlem Shuffle
Chuck Jackson - Good Things Come To Those Who Wait
Booker T & The MGs - Be My Lady / Red Beans And Rice
Bob Dylan - Can You Please Crawl Out Of Your Window
Little Jerry Williams - Baby, You're My Everything
Edwin Starr - Back Street
Lee Dorsey - Work, Work, Work
The Beach Boys - The Little Girl I Once Knew
The Miracles - My Girl Has Gone
Little Richard - I Don't Know What You've Got, But It's Got Me
Otis Redding - I Can't Turn You Loose
Otis Redding - My Girl
Jackie Wilson - I Believe I'll Love On
Booker T & The MGs - Plum Nellie
Willie Mitchell - Everything Is Gonna Be Alright
Joe Tex - A Sweet Woman Like You
The Four Tops - Something About You
James Brown - I Got You (I Feel Good)
Marvin Gaye - Ain't That Peculiar
The Byrds - Turn! Turn! Turn!
Don Covay - See Saw
Sounds Incorporated - I'm Comin' Through
Wilson Pickett - Don't Fight It
Booker T & The MGs - Boot-Leg
The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore
Otis Redding - Respect
James Brown - Try Me / Papa's Got A Brand New Bag (Instrumental versions)
Otis Redding - I've Been Loving You Too Long
Patti LaBelle & Her Belles - All Or Nothing
Marvin Gaye - Pretty Little Baby
Fred Hughes - Oo Wee Baby, I Love You
The Miracles - The Tracks Of My Tears
Joe Tex - Yum Yum
Edwin Starr - Agent Double-0 Soul
Barrett Strong - Money
Richie Barrett - Some Other Guy
Chuck Berry - It Wasn't Me
Charlie Rich - Mohair Sam
The Beach Boys - Let Him Run Wild
The Lovin' Spoonful - Do You Believe In Magic

Provsmaka tre av dem redan nu!


Little Richard - I Don't Know What You've Got, But It's Got Me


Bob & Earl - Harlem Shuffle


Fred Hughes - Oo Wee Baby, I Love You

A Dance, A Kiss And A Song

Dags att öppna för vädring. Hög tid att byta växel här. Det är helt enkelt läge för något sorglöst, skitigt och svettigt. En låt som svänger så att grundvalarna blir omskakade. Vad sägs om ett stycke tidig funk med skoningslösa The Watts 103rd Street Rhythm Band?


The Watts 103rd Street Rhythm Band - A Dance, A Kiss And A Song

Årets upptäckt - Hall & Oates

Hall & Oates - Had I Known You Better Then

Sedan i måndags är jag hopplöst nyförälskad i den här ljuvliga akustiska soulpop-pärlan och har sedan dess lyssnat på den åtskilliga gånger om dagen, både från vinylskivan på stereon därhemma och i iPoden till och från jobbet. Jag måste dela med mig av Had I Known You Better Then. När John Oates och Daryl Hall sjunger tillsammans är det så harmoniskt att kolibrierna ligger i lä, ni vet, de som dyker upp i Kalle Ankas fotografiska djungelexpedition på julaftnarna.

Jag har visserligen hyllat Hall & Oates tidigare [läs och lyssna], men för en vecka sen köpte jag deras andra album Abandoned Luncheonette - ett mästerverk! Musiken är ungdomligt ivrig men samtidigt avspänd. Den rör sig smidigt i gränslandet mellan soul, pop och rock. Den ofta akustiska inramningen på skivan knyter an till guldåldern för lågmäld singer/songwriter-musik. För mig kan upptäckten av Hall & Oates 70-tal mycket väl vara årets musikaliska händelse.

Skivhyllan: Masqueraders - Everybody Wanna Live On (1975)

Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.

Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).

Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.

Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!


The Masqueraders- Everybody Wanna Live On