Dipper på väg upp!

Det är en vintrig och bitande kall lördagskväll i huvudstaden. Gatorna är nästan tomma. Klockan är tio och blott en liten skara har hunnit ta sig till Debaser Slussen.

"Är ni redo? Nä? Ok, vi ska bara ställa in vinklarna."

- - -

I Malmö vid mitten och slutet av 90-talet fanns en hel drös popgrupper och något enstaka rockband som man återkommande såg på konserter, klubbar och festivaler. Dipper var ett av dessa band. De var enormt spelsugna, dök upp i alla möjliga sammanhang och de levererade alltid spänning och förlösning. Dipper måste vara den liveakt som jag sett i särklass flest gånger (vid mer än tio tillfällen) bland band jag inte ägt en enda skiva av eller ens en demokassett med. Befann de sig inte på scenen så stod killarna ofta i publiken och stöttade andra band som spelade. Dessutom jobbade sångaren och scenpersonligheten Joachim Leksell på vattenhålet Tempo nära Möllevångstorget, pop- och rockscenens självklara centrum. Kort sagt, de var överallt!

Egentligen har jag aldrig haft någon relation till Dippers musik. Bara ett par låtar satte sig, främst Shaping Up och Attention Span (som de också framförde en gång i Sen kväll med Luuk). Det var egentligen deras totala hängivenhet till musiken som jag uppskattade, ett fullständigt engagemang, idealism och integritet.

- - -

Senast jag såg Dipper för åtta år sedan uppträdde de på samma scen. Debaser var nyöppnat. Då fick förgrundsgestalten Joachim Leksell den psykiska kollapsen att verka bubbla under den städade ytan.

Nu iscensätter han det nervösa sammanbrottet som om det redan har inträffat. Han dyker upp i en tredelad kostym, men är sjavig. Kostymen är fläckig, skjortan skrynklig, byxfickorna vrängda ut och in och livremmen saknas. Det är som om resten av bandet de två föregående dygnen har letat runt i Stockholm efter den försvunne Leksell, som haft en "lost weekend". Men han har hämtats ur en fyllecell och sedan fått dricka en kanna kaffe i logen före spelningen.


Dipper - Around The Block (live på Debaser Slussen 4 december 2010)
Skitbra upptagning, bgrrrlie! Tack!

Samtidigt är musiken mer avig, kantig, primitiv och rå än tidigare. Postpunkrötterna ligger nu fullständigt blottade. Emellanåt hårdnar det till och influenserna av amerikansk punk skiner igenom. Dipper är ett tajt band på sitt bakvända vis. Hur mycket jag än tjatar om Leksell är varje medlem i Dipper en unik, oumbärlig musiker.

De kör nästan uteslutande låtar som inte getts ut på skiva eller har spelats live, som knappt någon förutom bandet har hört tidigare. Detta gör de trots att de har ett relativt nytt album ute, It Will All End In Tears. Och varför inte, de har inget att förlora? De vann publiken i denna smällkalla stad i lördags.

Band jag minns med värme del 1 - Unsound

Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.

Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.


Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)

En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.

Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.



Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!


Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)

Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.

Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!


Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)

Javisst, ös loss!

I måndags var det lite dagen efter på konst- och designskolan jag jobbar på. Vi hade haft vårutställning i tre dagar under helgen och tagit emot ca 5000 besökare. Jag var trött som en gnu och lämnade skrivbordet för att gå ut i köksregionerna. Vi hade också förvandlat skolans kök till restaurang och café och kundtrycket hade varit hårt. Nu hade kökschefen stängt dörrarna för att städa upp och förbereda den kommande veckan. Också han var upplöst i konturerna och hans tokrolige bäste vän sedan mer än 30 år (tillika gammal kockkollega) var också där och gav handräckning.

Kökschefen ville visa mig lite YouTube-klipp med gamla idoler på sin vita Mac. Numera är han 50. Då i slutet av 70-talet när punken kom var han i perfekt ålder, sedan blev han knockad av punkfunk eller postpunk och no wave. Kökschefen satte fram gryta mustig fond med musslor i och körde ett härligt klipp med avantgarde-hjälten Glenn Branca för att återställa balansen.



Sedan berättade vår kökschef att han och hans gamle polare sett en annan gammal lirare från no wave-eran på en skum klubb i Västberlin 1981, nämligen James Chance och hans band The Contortions. Tydligen hade självaste Elvis Costello stått framför dem i kön till klubben, men hade inte blivit insläppt av någon anledning.


James Chance & The Contortions - I Can't Stand Myself

James Chance och bandet körde en extatisk show med deras blandning av urfunk och punksleaze. Den övertände Mr. Chance hade varit ute i publiken och muckat bråk. De unga svenska kockarna älskade det och bevarade minnet av spelningen i sina hjärtan.

Howard Devoto - The Most Important Man Alive

Jag har aldrig känt mig intresserad av punken, i varje fall inte sett ur en strikt musikalisk synvinkel. Kort sagt har musiken låtit alltför dålig i mina öron; och inte minst slarvig, dum, gapig och larvig. Men pratar vi postpunk då är jag på mammas gata.

Boomp3.com

Häromveckan lämnade jag hemmet och vardagssysslorna och småbarnsskötandet för en liten tur till matvarubutiken. I bilen spelade jag Magazine och deras debutsingel "Shot By Both Sides". Jag kände mig under några minuter ganska tuff och cool och lite punkig, trots att jag hade mjukisbyxor på mig och välling och blöjor på inköpslistan. Låten återfinns på Magazines debutplatta Real Life som kom 1978 och fullkomligt definierade termen postpunk.

Boomp3.com

Andra plattan, Secondhand Daylight (1979), fortsatte i samma spår. Man hör ekon av Roxy Music, David Bowie och kanske lite Cockney Rebel. Howards Devotos texter rörde sig kring litterära referenser och musiken var närmast progressiv. Momus har senare kallat Devoto för The Most Important Man Alive, i sin tribute-sång med samma namn. Eller var det NME-journalisten Paul Morley som gav Devoto detta epitet redan när det begav sig? På senare tid har jag hursomhelst inte tyckt att det varit någon överdrift.

Boomp3.com

Från tredje plattan The Correct Use Of Soap (1980) lyssnar vi på ett lite bortglömt spår. "Sweetheart Contract" är verkligen tidstypisk new wave. Lyssna på stråkmaskinen och den malande basen. Jag kan också se framför mig hur bob hund sitter i sina söderlägenheter och diggar den här låten.

Eno tvåo

Vet inte om det finns något intresse för att följa mitt fortsatta lyssnande på Brian Eno, men jag ger mig inte. Av två anledningar, dels kanske det kan ge lite insyn i vilka processer som är igång när man ”lär känna” en artist, dels ges man möjlighet till fyndig och oändlig rubriksättning.

Album två är alltså även Enos andra soloalbum, Taking tiger mountain (by strategy) . Det är naturligtvis inte helt rättvist att jämför denna platta med Here come the warm jets som jag haft möjlighet att lyssna på i åtmionstone fem år. Men jag har de senaste veckorna, efter inköp på den utmärkta skivbörsen på Lilla torg i Malmö, lyssnat på den minst en gång per dag och tycker nog att jag börjat komma den ganska nära.

Som helhet upplever jag Taking tiger mountain (by strategy) som en något mer homogen skiva. När man är sugen på att lyssna så början man på A1 och spelar till det sista spåret på B sidan. Inget spår är enormt mycket bättre än något annat och inget känns heller som överflödigt eller värt att hoppa över under spelningen. Det innebär ju också att de, säg fyra, bästa spåren på Here come the warm jets som låtar betraktat faktiskt känns lite starkare. Men jag upplevde det ändå som lättare att komma in i Taking tiger mountain (by strategy) jämfört med debuten, vilket förbryllar. Ofta är det ju några riktigt starka låtar som gör att plattan får ligga kvar och spelas och upprepningen gör att även de mindre direkta låtarna sjunker in och upptäcks. Men svaret är kanske så enkelt att lyssnandet på Here come the warm jets gett mig de nycklar som behövdes för att kunna ta till mig Taking tiger mountain (by strategy), låtuppbyggnad och sound är ju snarlika. Ljudbilden är dunkel och generellt något mer brötig men också uppluckrad och mindre atmosfärisk. Lite mer postpunk än shoegaze om man får jämföra med senare genrer, och ännu har mitt Eno lyssnande inte gett mig några farligt höga doser ambient.

Texterna är i stort sett obegripliga, i mitt exemplar fanns inte heller något texthäfte. Redan första meningen ledde till en felhörning. Jag hörde "….sweet vagina gone to China crosslegged on the floor". Jag hävdar att bra musik skall bestå av hjärta, hjärna och kön, men detta var väl att ta i. Vagina skall vara Reggina och med den vetskapen blir texten åtminstone något mer gripbar. Jag tackar skaparna av Enoweb som här har en diger genomgång av hans texter.

Put a straw under baby

Plattan är som sagt mycket jämn och det var svårt att välja ut någon låt som ljudillustration. Men jag har fastnat för den vaggviseliknande Put a straw under baby. Troligtvis för den uppenbara Velvet underground likheten. Men egentligen för att jag älskar de naiva violinerna som låter som om de är spelade av skolans fiolspelande mellanstadieelever.