Gladys Knight & The Pips

Gladys Knight är kanske den främsta soulsångerskan för mig. Det är lätt att glömma bort henne i dessa sammanhang. Kanske är det för att hon verkar vara så trevlig, redig och förståndig. Ordet som jag söker är värdighet. På gamla skivomslag ser man henne ofta med ett bländande varmt leende. Inte så spännande för mytologiserande musikjournalister som en uppriven Aretha Franklin med andra ord [titta förresten på när en hotad Queen of Soul parodierar sina konkurrenter].

Men det går inte att komma ifrån Gladys röst som hade pondus med sin mörka djupa klangfärg (och har det säkert fortfarande). Hon kunde med rösten gå över en låt som ett grovkornigt sandpapper. I balladerna, som för varje skiva på 70-talet blev talrikare, kunde hon å andra sidan lyfta fram det ömma och spröda. Som sångerska är hon komplett och funkar i alla stämningslägen. Här kan man kan göra en jämförelse med en manlig like som Marvin Gaye.


Gladys Knight & The Pips - It's All Over But The Shoutin'

Hon hade starka gospelrötter vilket inte minst märks i It's All Over But The Shoutin'. Gladys Knight & The Pips låg på Motown i sju år utan att få detta stora genombrottet. Så fort de bytt bolag till Buddah Records 1973 slog de igenom med dunder och brak med Midnight Train To Georgia [titta och lyssna] och sedan följde ett par år uppe på toppen. It's All Over But The Shoutin' finns på plattan Knight Time (utgiven 1974 på Motown-underetiketten Soul Records) som bestod av inspelningar från de sista Motownåren.

Anledningen till varför jag upptäckte henne var att det alltid är ganska lätt att hitta Gladys Knight & The Pips-skivor på begagnad vinyl för en spottstyver. Deras mogensoul står inte högt i kurs.


Gladys Knight & The Pips - The Makings Of You