Nu är det dags för rockabilly!

Är det åt något håll min musiksmak kommer att expandera, så är det mot 1950-talets rock 'n' roll och särskilt rockabilly. Det känns verkligen som att jag är mogen för den musiken nu. Men det har tagit tid...

När jag var yngre upplevde jag att 1950-talet och dess rockmusik var alltför gammaldags, enformig och främmande. Jag ville bara stänga av om jag utsattes brylkrämsrock. Aldrig tidigare har jag uppskattat Elvis, mycket för att han var det enda i rockväg som min föräldrageneration fortfarande gillade under min uppväxt hemma i byn. I övrigt var det bara dansbandsmusik som gällde för dem. Då var det mycket mer spännande för mig att lyssna på The Beatles psykedeliska period som omfamnade LSD och hippieideal (min faster hade kvar de skivorna från sina tonår). Men nu är min revolt mot byn och föräldrarna över.

Jag och min jobbkompis väntade vid Systembolaget på Folkungagatan en fredag efter jobbet härförleden. Det var beckmörkt redan vid halvfem och det spöregnade utanför. Vi satt och lyssnade på en CD-skiva i hans stora dubbelparkerade pickup medan en annan kollega var inne och köpte bag-in-box för helgen.


Gene Summers - Hot Rod Baby

God damn it! Inte visste jag att jag älskade rockabillylåtar späckade med sexuella metaforer som utgick från starka motorer i snabba fordon. Inte visste jag då att sångaren hette Gene Summers, en rockabillyveteran från Texas, som spelade in låten med svenska musiker i en studio i dalabyn Enviken år 2002(!). Det låter ju som genuint 50-tal! Låten finns att avnjuta tillsammans med de andra inspelningarna från besöket i Sverige på albumet Do Right Daddy.


Vid närmare efterforskning visade sig att Hot Rod Baby ursprungligen dök upp på stenkaka 1948, framförd av western swing-artisten Dick Reinhart (som dog senare samma år). Redan för sextio år gjordes det låtar som osade så mycket av sex så man nästan fick öppna för vädring.

Även om stil och kläder ibland är lika viktigt som bland modsen, så känns rockbillykulturen ändå välkomnande både för den som är ung eller gammal, kvinna eller man, tjock eller smal, lantis eller storstadsbo (den lilla byn Enviken är "the Rock 'n' Roll Capital of Sweden").

Min jobbkompis, som spelade Gene Summers för mig, var mer än 50 år när han insåg att 1950-tals rock 'n' roll och rockabilly var hans musik. Han berättade att han på 1970-talet lyssnat på proggmusik, liksom många i hans bekantskapskrets, för att sedan bli ganska ointresserad av musik. Precis som mig hade han inte alls diggat Elvis tidigare. Idag lever min jobbkompis till större delen som en raggarvariant av gubben Pettson med sin katt i en träkåk som ligger uppe i mörkaste Uppland, en bra bits grusvägskörning in i skogen. Där bygger han med liv och lust uthus och garage utan bygglov, mekar med sin Harley Davidson och gamla militärjeep, svetsar och hamrar ihop sina metallskulpturer och lyssnar oavbrutet på rock 'n' roll. Jag har övertalat honom att skaffa sydstatsflagga, vilket vi haft mycket roligt åt. Dessutom går han ofta på rockbillykonserter och -festivaler och motorträffar förstås tillsammans med frugan (som bor i stan). Han är en fri man.

Slutligen vill jag bjuda på ett smakprov av brittisk rockabilly. Dave Phillips & The Hot Rod Gangs version av Tainted Love från 1981 är en cover på en cover, och alltså ut samma år som Soft Cell hade en megahit med låten. Tack Martin, för att jag fick höra den pärlan!


Dave Phillips & The Hot Rod Gang - Tainted Love

At my age – true love travels on a gravel road

I dag är det, om någon mot förmodan missat det, 30 år sedan Elvis dog. Ett faktum som på något sätt bör högtidlighållas. Även om nu Sex Pistols betydde betydligt mer för mig än Elvis 1977 … Till exempel genom att genom att lägga ut ett klipp med en låt som numera förknippas med jubilaren, True love travels on gravel road – fast den här gången med Nick Lowe vid mikrofonen.

True love travels on a gravel road är en av höjdpunkterna på The impossible bird från 1994; plattan som var starten för en ny musikalisk era för Nick Lowe. En grusig väg han oförtrutet fortsatt ända fram till sommarens lp At my age. Plattan där man kan hitta Long limbed girl, här i en inspelning från BBC för några månader sen.

Ja, just det, Elvis Presley. True love travels on a gravel road finns på den lysande plattan From Elvis in Memphis från 1969, kanske hans allra bästa lp, som spelades in i American Studio hemma i Memphis. Mer soul än under de här inspelningarna var han aldrig, Elvis.

Producent för From Elvis in Memphis och den efterföljande From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis från samma inspelningstillfälle var den i dag semilegendariske Chips Moman. Under tre år spelade han och Americans suveräna studiomusiker på 122 soul-, pop-, rock- och countryhits. I sanning inte illa pinkat.

Tyvärr finns inte någon inspelning med True love travels on a gravel road med Elvis på You Tube, men väl hans jättehit Suspicious minds som också spelades in i American i början av 1969. Fast det var på håret att Elvis spelade in den. Hans manager Colonel Tom Parker krävde som vanligt sin del av förlagskakan, 25-50 procent, för att Elvis skulle spela in låten, vilket fick Moman som ägde förlaget att surna till rejält: ”I’ll tell you what, boys, you can consider this as a very expensive demo session – as a matter of fact I’ll do it for free. No charge. But don’t you ever come back in this studio again”.

Nåväl, allt löste sig med Suspicious minds, vilket fick Elvis att toppa hitlistorna i USA för första gången på sju år. Här i en lång version från 1970 med en vilt rockande Elvis i vit sparkdräkt.

Frid över Elvis minne. Om han nu verkligen är död, vill säga.