Rock 'n' roll för mig är när gitarristen är så övertänd på scenen att han mitt i solot kastar sig baklänges ut i publiken med gitarr och allt. Franska bandet Dogs river av Chocolate Watchbands gamla garagerockdänga Don't Need Your Lovin' på någon teater i hemlandet i slutet av 70-talet. Klippet är kort, men varje sekund är fullständigt hänförande! Och gitarristen heter Paul Peschenaert - hjälte!
För ganska precis tjugo år sedan var jag och Chrille på väg till Göteborg för att under några dagar gå i stans skivbutiker och second hand-affärer. Då var Götet rikets otvivelaktigt främsta rockstad med skivbolaget Radium 226.05 som allt utgick från. Sedan skulle vi fara vidare till 1989 års upplaga av Hultsfredsfestivalen - vår första. Vi var två artonåringar och körkorten låg färska i våra plånböcker. Med bilen brände vi upp genom Halland på E6:an, berusade av friheten och äventyret i att själva köra dit vi ville. Chrille petade in en kassett någonstans norr om Varberg.
The Godfathers - Birth School Work Death (1988)
"Riktig rock 'n' roll", ropade jag euforiskt och högerfoten vilade allt tyngre på gaspedalen. I slutet av 1980-talet var det annars ont om den varan. Det var ett fett sound som stod i kontrast till allt som lät lamt, kliniskt och fluffigt då. Först häromdagen förstod jag att producenten var Vic Maile. Albumet Birth School Work Death skulle bli en av hans sista produktioner innan han dog vid 45 års ålder.
"Vic's strength was that he understood rock and roll. He wasn't like a lot of producers who simply rely on the readings from the meters on the desk - he was instinctive and he had the same sense of humour as me. Basically he was a c**t!!". Alltid kärnfull och med glimten i ögat denne Lemmy om mannen bakom Motorheads mest framgångsrika plattor, Ace Of Spades och No Sleep 'Til Hammersmith.
Lyssna exempelvis på låten Ace Of Spades och lägg märke till hur påträngande intensiv produktionen är, det känns som att allt ligger längst fram. Men fokuset växlar hela tiden från basintrot, gitarriffet, Lemmys spruckna stämband, gitarrsolot och så vidare. Vic arbetade här mycket med att markera och belysa. Ljudbilden kan upplevas som väldigt hopträngd, koncentrerad framåt, mot dig. Det känns som om ett rovdjur är på väg ut ur en alldeles för liten bur för att ta dig. Lika många som kom att digga Motörhead blev skrämda för resten av 80-talet, många upplevde dem som ett extremt band.
Men Ace Of Spades fungerar såväl i en liten radioapparat som ur stereohögtalarna. Så jobbade en producent som fick sin skolning på 60-talet som studiotekniker i Pye Studio där många rocklegender vid den tiden spelade in. När Vic Maile kom dit som tjugoåring i början av 60-talet var klassisk musik det enda som gällde bland de andra som arbetade i studion i vita rockar med slips och skjorta under. Vic lyssnade nattetid på Joe Meek-producerade instrumentalband som The Tornados med hiten Telstar i smyg när alla de andra åkt hem.
Jag noterade Vic Mailes namn först för sex år sedan när jag köpte min första skiva med Dr. Feelgood. Jag undrade vem som hjälpt dem att skapa ett sound som är så snustorrt och brutalt ärligt, där Wilkos Johnsons rakbladsvassa gitarriff står i självklart centrum.
Dr. Feelgood - I Can Tell (1975)
Helt nyligen förstod jag att Vic spelat in halva vågen av pubrock på 70-talet (se hans meritförteckning). Hans namn har blivit en kvalitetsgarant för mig. Någon frågade mig vilka som skulle tänkas anlita honom om han fortsatt leva och verka in i vår tid. Låt oss gissa på The Hives. Här följer några andra av mina favoritlåtar med Vic Maile bakom reglagen.
På 80-talet hade franska Dogs en självklar plats hos den skånska rockpubliken, tack vare bejublade liveframträdanden i Malmö (vilket medlemmarna faktiskt själv vittnade om i en intervju i fanzinet The Eye) och entusiastisk marknadsföring av eldsjälen Lennart Perssons tongivande skivaffär, Musik & Konst. Ja, det fanns till och med ett rockband i Klippan som var döpt efter det fantastiska album jag tänker skriva om. Jag och de flesta musikpolarna från Österlen hade minst en platta var av Dogs, detta till trots att vi var för unga för att ha sett dem live och köpt de bästa plattorna när de kom i början av 80-talet.
Som tjugoåringar förvaltade vi faktiskt rock- och poparvet från punken och framåt och något senare även det från sextiotalet, samtidigt som vi i början av 90-talet storkonsumerade sprillans färsk indiepop och alternativrock. Det berodde på att en av oss hade en garagerockälskande storebrorsa som faktiskt var basist i Legendary Lovers, men även mycket därför att vi läste skribenter som Lennart Persson (Larm, Feber och Pop), Hans Olofsson (Now & Then och Pop) och John L Byström (Sound Affects).
Jag tar fram Dogs Legendary Lovers ungefär vartannat år. Då sträckspelas skivan i en vecka och jag konstaterar att det är tidlöst magnifik. Egentligen är det en sån platta som sätter fart på förfester när man spontandansar vid stereon och råkar spilla ut lite öl på mattan (vilket tyvärr är ytterst sällsynt numera). Här möts det bästa av pubrock, garagerock och powerpop. Det är jävligt snärtigt och avspänt på en och samma gång. Sångaren Dominique Laboubée är skön med sin loja engelska med gallisk brytning. Och den store pubrockproducenten Vic Maile har rattat ljudet, vilket är en självklar kvalitetsgarant. Legendary Lovers känns mer som en samlingsplatta med singlar än ett album. Varje låt är försedd med hullingar, så att de definitivt ska fastna i hjärnans melodicentrum.
Dogs - I'm Just Losing That Girl (1983)
På min utbyggda CD-version av plattan finns en vidunderlig version på modersmålet av höjdarlåten Secrets.
