The Hollies har på något sätt aldrig varit mitt band, trots att jag är oerhört lättcharmad vad det gäller popmusik från sextiotalet. Men av en slump blev jag uppmärksammad på denna lilla b-sida från 1967 via en Spotifylista fylld med lättfotad pop från decenniet som nu ligger mer än 40 år tillbaka i tiden. Det går ju inte att motstå den nästan tillbakadragna stämsången som mässar ut vårens budskap Everything is sunshine.
The Hollies - Everything Is Sunshine (1967)
Sådana här låtar älskar jag ju gränslöst när The Beach Boys gör dem. För att inte tala om hur många gånger jag stått och sjungit med i Eggstones låtvarianter på konserter i början av Nittiotalet, ja se där fick jag referera till dem i två inlägg i rad. I alla fall, det är kanske dags att lyssna lite mer noggrant på Evolution, Butterfly och allt vad nu ett Hollies-album kan heta, och vara glad över att allt inte kommer till en med en gång utan portioneras ut under livets gång.
Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.
En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.
Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.
The Hollies - To Do With Love (1971)
En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.
Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...
Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.
McGuinness Flint - Klondike (1971)
Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.
