Året då popen tynade bort, del 3

I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.

Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.

Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.

I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.

I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.

Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.

Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.

Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:

Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay

Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend

Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander

Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics

Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 2

Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.

Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.

Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.


Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)

Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.



Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.

I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.


Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)

Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.


Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.

Tell me how come everything appears to be hazy,
there's nothing left to see
Tell me how come everyone appears to be crazy too

Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.


Ian Matthews - Home (1974)

Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.


Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)

Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!

Mer Nils Lofgren!

Även om Nils Lofgren odlade en rocktuff image, med Keith Richards som tydlig förebild, rymdes ett stort pophjärta i denne lille man. Lofgren gillade visserligen att rocka och han var en virtuos gitarrist, men Nils klena ljusa röst kom till sin rätt först när han blottlade sin romantiska mjukare sida. Det första soloalbumet från 1975 är till hälften fyllt av charmiga poppiga spår. Ibland låter han gitarren ligga och sätter sig vid pianot istället. Visste du förresten att det är en blott 18-årig Nils Lofgren som står för pianospelet på Neil Youngs fulländade album After The Goldrush?

boomp3.com

Har jag väckt din nyfikenhet? Gå då också bakåt och lyssna på hans grupp Grin från början av 70-talet. Bland deras fyra ojämna skivor, som spretar åt flera olika håll, glimmar det då och då till. Tursamt nog finns det en riktigt trevlig samling, The Very Best of Grin. Försök stå emot dragspelet i denna bitterljuva melodi! Själv har jag inte ens prövat att göra motstånd.

boomp3.com