Ett tag försvann inspelningar från klasssika Soul Train ganska snabbt från YouTube. Hur det är just nu vet jag inte riktigt men det känns som att det kan vara idé att passa på att titta medan de här låtarna och artisterna finns där. Jeff Perry med Love Don't Come No Stronger (Than Yours And Mine), Gladys Knight and The Pips med Friendship Train, Martha & The Vandellas med Bless You, First Choice med Smarty Pants och Eddie Kendricks med I Did It All For You. Och sen är det bara att gräva sig djupare och djupare...
Gladys Knight är kanske den främsta soulsångerskan för mig. Det är lätt att glömma bort henne i dessa sammanhang. Kanske är det för att hon verkar vara så trevlig, redig och förståndig. Ordet som jag söker är värdighet. På gamla skivomslag ser man henne ofta med ett bländande varmt leende. Inte så spännande för mytologiserande musikjournalister som en uppriven Aretha Franklin med andra ord [titta förresten på när en hotad Queen of Soul parodierar sina konkurrenter].
Men det går inte att komma ifrån Gladys röst som hade pondus med sin mörka djupa klangfärg (och har det säkert fortfarande). Hon kunde med rösten gå över en låt som ett grovkornigt sandpapper. I balladerna, som för varje skiva på 70-talet blev talrikare, kunde hon å andra sidan lyfta fram det ömma och spröda. Som sångerska är hon komplett och funkar i alla stämningslägen. Här kan man kan göra en jämförelse med en manlig like som Marvin Gaye.
Gladys Knight & The Pips - It's All Over But The Shoutin'
Hon hade starka gospelrötter vilket inte minst märks i It's All Over But The Shoutin'. Gladys Knight & The Pips låg på Motown i sju år utan att få detta stora genombrottet. Så fort de bytt bolag till Buddah Records 1973 slog de igenom med dunder och brak med Midnight Train To Georgia [titta och lyssna] och sedan följde ett par år uppe på toppen. It's All Over But The Shoutin' finns på plattan Knight Time (utgiven 1974 på Motown-underetiketten Soul Records) som bestod av inspelningar från de sista Motownåren.
Anledningen till varför jag upptäckte henne var att det alltid är ganska lätt att hitta Gladys Knight & The Pips-skivor på begagnad vinyl för en spottstyver. Deras mogensoul står inte högt i kurs.
Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.
Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.
Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.
The Rascals feat. Molly Holt - Echoes
Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.
Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.
Odessey - Native New Yorker
Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.
