Tysk indian

Det är inte mycket som smakat musikmässigt på sistone. Det har varit för mycket runt omkring som tagit energi från musiken. Tänk, att det kan bli så. Tidigare var det inte på det sättet. Då hämtade jag all energi från musiken. Nu måste jag ha energi för att orka lyssna på musik. Kallas detta att bli äldre? Kanske.

Hur som helst. Den här artikeln skulle ju egentligen handla om en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva jag inte lyssnar på så väldigt ofta men när jag gör det fångar den mig varje gång. Men det är också en artikel som handlar om fördomar. (Min gode vän Mattiaz har varit inne på det här spåret flera gånger i det här forumet.) Som popnörd är jag ju en av de mest fördomsfulla lyssnare som finns. Brittiskt, amerikanskt och svenskt är bra och förstås jamaikanskt men sen... sen tar det slut. Om jag ska vara hård mot mig själv.

Min tydligaste krock med mina egna musikaliska fördomar hade jag våren 2003 (hösten 2002). Jag släntrade in på Burmans musik, sugen på något men visste inte vad. Stefan stod på sin vanliga plats bakom disken och ur högtalarna strömmade den ljuvligaste skeva men ändå söta musik jag hört på länge. Hjärnan bläddrade igång och hittade referenser som New Order och ett antal andra indiegrupper som blandar electronica och klassisk pop. Jag bad Stefan om att få lyssna på skivan i ett par lurar och fick omslaget i min hand. Det lät bra, det lät väldigt bra till och med men... va fan? Tyska namn på innerkonvolutet? Tysk musik? Det är ju Can och Kraftwerk i bästa fall och Scorpions i sämsta, men tysk indie? Fanns det överhuvudtaget?

Jag blev nervös. Var det här musik för mig? Det lät ju bra men... Lät det tilräckligt bra? Inte svenskt, inte anglo-saxiskt. Jag brottades med mig själv men slängde till slut upp slantarna och tog skivan med mig hem. Jag ångrade det inte en sekund. Jag levde i symbios med den där skivan hela det året. Den var en filt av trygghet i en kall värld och den var en partypepp en fredagkväll.

Kärleken har hållt i sig. Jag kan fortfarande sätta på Pick Up The Phone eller Off The Rails och känna mig hemma var än jag är för stunden. Smeksamma stråkar går hand i hand med elektroniskt knaster utan att slutresultatet blir sökt, ansträngt elelr att det känsn daterat. Och det är förstås tack vare melodierna som ligger som en trygg och säker grund i alla The Notwist låtar. Det sprudlar av hooks i deras låtar.

The Notwist - Off The Rails

Min fördom mot The Notwist var jag tydligen inte ensam om. Något senare samma år eller kanske ett år efter Neon Golden släppte Postal Service sin debutskiva Give Up. De körde samma kombination av electronica och indie och blev genast ihjälkramade av popmaffian världen över. The Notwist blev som bäst en tyst notis på Pitchforkmedias hemsida.

Kanske är jag onödigt hård mot mig själv när det gäller mina fördomar. Samtidigt som jag vet att jag är fördomsfull och extremt selektiv i mitt lyssnande, är det ju också nyfikenheten för musik som gjort att jag upptäckt ny musik, musik jag aldrig trodde jag skulle lyssna på. Om den nyfikenheten inte funnits hade jag förmodligen fortfarande lyssnat på mina föräldras skivor med Vikingarna och Schytts. Det gör jag som tur är inte. Eller vänta? Är jag fördomsfull mot dansband nu?

Anledningen till att jag var tvungen att skriva den här artikeln är att The Notwist på gång med en ny skiva. Det första smakprovet låter inte illa men det påminner mig personligen mest om hur fruktansvärt bra Neon Golden är.

Spänn fast skygglapparna!

När musik är större livet. Ja, så lyder den smått uppfordrande underrubriken till denna sida. Och alla har vi kanske gjort samma resa, om än vindlande åt olika håll såklart. Tonårens uppvaknande, med storögd nyfikenhet och svampliknande uppsugningsförmåga av ny information. Självklart har de "musikaliska" uppväxtåren format den man är idag, konstigt vore det annars. Det var ju trots allt grunden till ens världsbild som byggdes då - och som det i sanningens namn kanske inte ruckats så mycket på.

Det är på många sätt roligt att iaktta musiknördar när de pratar och agerar, mig själv inkluderad naturligtvis. Men samtidigt lite tragiskt. Handen på hjärtat - har ni träffat personer som är mer ängsliga, lättstötta, egotrippade, "självsäkra", konservativa, konflikträdda, trendkänsliga, "allvetande" och självgoda än musiknörden next door? Musiksmak och identitet är så otroligt nära sammankopplat. Tur att de/vi ofta är rätt trevliga också!

Inom musikområdet ska allting definieras och redas ut. Genrestämplar ska ristas in, kategorier ska skapas och regler skrivas. Skygglapparna ska på och de ska sanningen vara rejält fastspända. För hur ska man kunna orientera sig i en oändlig musikalisk värld utan karta och kompass? Hur ska jag kunna avgöra vad jag gillar och inte gillar om jag inte får vara lite fördomsfull emellanåt? Annars skulle man riskera att bli "allätare" och det vill ju ingen vara. (Om folk frågar om min musiksmak så brukar jag ibland svara att jag är en "kräsen allätare" och sen brukar de inte fråga mer.)

För att komma till den eventuella saken. Jag har en teori om att allt handlar om RÄDSLA respektive TRYGGHET. Rädslan tar sig många uttryck: man är rädd för nya genrer, man är rädd för det okända, man är rädd att man ska ha "fel", man är rädd att någon ska tro något om en som man inte vill att de ska tro om en. Och så vidare. Tryggheten är en annan stor kraft som dock rör sig på en helt annan sida. Här är det igenkänning som gäller: säkra marker, säkra kort, hemmaplan, "mammas gata", gamla (lugna) favoriter som sitter i ryggmärgen och som ingen kan ta ifrån en. Nu menar jag inte att innebörden av dessa två ord egentligen är något negativt, bara att det på många sätt är centrala begrepp.

När jag gick i mellanstadiet, kanske i femman eller sexan (alltså 1981 eller 1982), så började plötsligt en del av killarna på skolan att ha fransiga jeansjackor med stora tygemblem på ryggen. IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST, BLACK SABBATH stod det på dem med snirklig stil. Hårdrock. Bara ordet fick mig att tro att det var helt olyssningsbar musik. Jag var rädd för denna okända musik, för djävulsfigurerna och helvetessymbolerna, för snuset, fjunmustascherna och machostilen. Sen fick jag ju höra mer och började uppskatta en del av musiken, även om jag aldrig anammade hela konceptetet (tvärtom: jag blev ju syntare). Idag skulle jag nog säga att jag kommit fram till att Maiden kanske är lite larviga men helt OK, att Judas Priest saknar riktigt bra låtar och att tidiga Black Sabbath är bland det bästa som finns.

En rejäl sopa fick jag hursomhelst av mina egna fördomar när jag för några år sedan sålde skivor på en skivmässa. En trevlig, rolig och mycket social syssla. Man står där som säljare, smygtittar på eventuella köpare, dömer hunden efter håren. En gång kom det framlufsande en ganska (i mitt tycke) sliten kille. Långhårig med hästsvans, korpulent, finnig, ringar i öron och näsa, jeansväst, tatueringar och typ en Eddie Meduza-t-shirt (fast nu överdriver jag). Han bläddrade med knubbiga fingrar bland mina synt-vax och jag hann tänka att han nog måste vara lite svagbegåvad som inte hittar till de för honom rätta skivbackarna.


Så lyfter han upp NEW ORDERS tolva True Faith och vänder och vrider på den. Jag baxnar, tänker argt: "lämna New Order ifred, det är ju MIN grupp!" och hinner tänka att nu har han helt spårat ur. Sen vänder han sig mot sin polare och ser genuint lycklig ut. "Fan, det här är ju världens bästa låt, jäklar vad grym den är, den här ska jag ha!". Sen handlade han av mig och jag fick stå där med skammen som kommer av att ha dömt en människa helt ogrundat.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här med mina inledande lösa tankar, men jag tänkte att det kanske säger en del om musiklyssnare, musiklyssnande och hur det kan vara när musik är större än livet.

Jag har gillat New Order i snart 25 år och därför kan det vara på sin plats att bjuda på just True Faith. Det är inte alls någon jättestor favorit hos mig, men jag vet många som tycker att det är deras bästa låt. Och jag minns särskilt en.