Spengo må, precis som en del av musiken vi älskar, föra en tynande tillvaro för stunden men ibland blixtrar det till. Jag vet ingenting om bandet nedan mer än att de spelar sån där oförfalskat glädjande powerpop som gnuggar rygg med new wave och om du tycker att de gör det ungefär 25 år för sent så är det faktiskt bara ditt problem. Själv är jag oerhört nöjd över att jag snubblade över dem för en kvart sedan.
I lördags kväll spelade jag och Martin plattor på Pet Sounds Bar. Vi satsade på låtar som var upplyftande och ganska lätta att ta till sig även om man inte hade hört dem tidigare. Baren fylldes på av folk och under några timmar var det fullsmockat i lokalen. Stämningen var hög och samtidigt dundrade modernare tongångar nere från klubben i källaren. Vi fick kämpa för att våra gamla analoga inspelningar skulle överhuvudtaget tränga igenom.
En låt som jag på förhand visste skulle slå an var Tom Petty & The Heartbreakers gamla dänga American Girl från debutalbumet år 1976. Det finns något förlösande med den. Man känner sig fri och odödlig när man hör låten, som alltid känns fräsch (ett ord jag ogärna använder, men jag hittar inget bättre).
Tom Petty & The Heartbreakers - American Girl (live 1980)
Jag avslutade ett set av låtar med American Girl innan Martin tog vid och jag rundade baren för att ansluta till några vänner som hade kommit för att lyssna. Bakom en pelare stod en väldig söt tjej och sjöng med inlevelsefullt med slutna ögon. Det gav mig en väldig tillfredsställelse och lust att fortsätta spela låtar som sträcker sig efter andras hjärtan.
Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.
Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.
The Poppees Jealousy 1978
Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.
Sorrows Teenage Heartbreak 1980
Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.
Richard X. Heyman - Home Again (1991)
Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.
Richard X. Heyman - Oh No Elaine (1988)
Herregud, denna blogg har funnits i nästan 4 år och inte någon gång har det skrivits om The Flamin' Groovies. Kanske är det för att jag inbillat mig att alla som är det minsta intresserade av pop- och rockmusik redan har hört bandet och gillar deras musik. Men det är möjligt att det inte är så längre.
På den tiden när paisleyskjortan var uniform och skribenter som Lennart Persson, John L Byström och Hans Olofsson dikterade vad jag som ung valp borde leta efter i vinylbackarna, då var The Flamin' Groovies ett högt aktat band. De hade visserligen knappast gjort något under 1980-talet, men en hel uppsjö av grupper var influerade av dem. Dessutom fanns musiktidskrifter som Bucketfull Of Brains att närstudera om de inhemska tidningarna inte räckte till för oss paisleymönstrade och där var de gudar. Dessutom indoktrinerade några polare mig med väl valda spår av The Groovies på blandkassetter. Detta var före Lokko & Co. hade anlänt med Tidningen Pop och ville att vi skulle lyssna på andra grejer som var hippare och ballare.
The Flamin' Groovies är ett av få band som kan tillfredsställa min aptit på såväl rock 'n' roll som pop. De hade det mesta som jag gillar, helt enkelt.
Den tidiga upplagan av dem var ett illmarigt, oborstat och energiskt band som gärna spelade femtiotals-rock 'n' roll när resten av rockvärlden var kvar i hippieeran. Med Roy Loney längst fram hade de ett slags gapighet och klacksparksattityd som jag gillar. Ibland kunde de ge The Rolling Stones en match rent musikaliskt på deras hemmaplan.
Yesterday's Numbers (1971)
Headin' For The Texas Border (1970)
Men det har samtidigt alltid legat The Flamin' Groovies i fatet, att de varit suveräna på musikstilar som andra grupper varit kända för. Därför har många också hävdat att gruppen var en slags traditionalister utan personlighet. Det kan man väl få tycka om man dras till det nyskapande och experimentella.
Det var efter Roy Loneys avhopp 1971 som gruppen, under Cyril Jordan som obestridd ledare, gradvis styrde mot sextiotalspop i The Beatles, The Byrds och Paul Revere & The Raiders anda. De klippte sig, tog på kostymer med stuprörsbyxor och smala kavajslag. De gick aldrig i takt med tiden, antingen var de efter den eller före. Innan närmast identiska coverversioner tog över alltmer på skivorna, skrev de låtar med oöverträffad popkänsla.
When I Heard Your Name (1978)
Yes It's True (1976)
Här är sålunda tio (ok, elva) favoritlåtar:
Headin' For The Texas Border (från Flamingo [1970])
Teenage Head (från Teenage Head [1971])
Yesterday's Numbers (från Teenage Head [1971])
Slow Death (singel [1972])
Shake Some Action (från Shake Some Action [1976])
Yes It's True (från Shake Some Action [1976])
I'll Cry Alone (från Shake Some Action [1976])
You Tore Me Down (från Shake Some Action [1976])
When I Heard Your Name (singel-B-sida [1978])
Don't Put Me On (från Flamin' Groovies Now [1978])
Jumpin' In The Night (från Jumpin' In The Night [1979])
Måste erkända jag precis börjat lyssna på mini-LPn Sneakers och debutalbumet Supersnazz från slutet av 1960-talet. Jag är säker på att listan måste revideras efter några lyssningar.
The Plimsouls - Oldest Story In The World och Everywhere At Once live i Pasadena mars 1983
Det är min plikt att påminna om dessa fantastiska band från 1980-talet som inte verkar få någon ny publik. Troligen har ingen under 30 år hört dem.
Detta högkvalitativa klipp visar att The Plimsouls var ett otroligt skarpt liveband. De hade en enastående förmåga att balansera sina pophooks på en knivsegg av rock 'n' roll. Peter Case är en av de vassaste rockrösterna någonsin. De hade en stor publik hemma i Los Angeles och fick till och med vara med i den romantiska komedin Valley Girl med en ung Nicholas Cage (se klubbscenen med bandet).
När jag och Chrille var i 20-årsåldern var det i första hand de mest sextiotalsaktiga garagerocklåtarna på plattan Everywhere At Once från 1983 som vi fastnade för - Lie, Beg, Borrow And Steal och Play The Breaks. När vi upptäckte The Plimsouls hade det hunnit bli 1990-tal. Jag hörde att albumet hade bra låtar överlag, men produktionen var tidstypiskt tråkig tyckte jag och den tog udden av dem. Därför är det extra härligt att äntligen få höra några av dessa låtar som de borde låta i liveklippet från Pasadena.
Nej ni är inte ensamma, Spengo finns fortfarande här för att ge er värmande musikaliska upplevelser. Men ibland behöver vi också sänka tempot och låta allt man hört och sett sjunka in och bearbetas. Under tiden så lyssna till ett av de lite förbisedda sena 70-tals popbanden, The Rubinoos. Ett fint band som kanske saknade det där lilla extra för att få sin självklara plats i musikhistorian. En knippe bra låtar blev det i alla fall. Där deras cover på Tommy James and the Shondells I think we´re alone now, och I wanna be your boyfriend väl är de mest kända. Klippet är däremot en fin sång, Hold me, från deras andra platta, Back to the Drawing board. Även detta en cover, på PJ Probys första hit från 1964(tack Magnus).
The Rubinoos som låg på Beserkley, var därmed skivbolagskamrater med Jonathan Richman och det finns onekligen en del likheter. Tuffheten att våga vara snälla och städade med fokus på melodierna. Men där Jonathan Richman ständigt sökte nya former och uttryckssätt, fastnade The Rubinoos i att vara kopior av The Beatles anno 1964. Mycket av popen från denna tid hittas lätt i tio kronors backarna, och för åtminstone första plattan är det ett fyndpris.
The Move på sin tid var ett framgångsrikt band, i alla fall hemma i Storbritannien. Men jag kan tycka att de är på tok för underskattade och bortglömda idag, med tanke på de många poplåtar fulla av iver, intensitet och melodier som de lämnade efter sig hela vägen från början till slut. Få andra band från samma tid lyckades samla ihop en lika stor låtskatt.
Jag har på känn att inte många har hört näst sista singeln, Chinatown. Den kom hösten 1971 när bara Roy Wood, Jeff Lynne och Bev Bevan var kvar i The Move och låten blev en mindre hit i England bara någon månad innan första albumet av Electric Light Orchestra kom med sin ovanligt lyckade fusion av rock och klassisk musik.
The Move - Chinatown (1971)
Med Chinatown tar trion sig an popformatet - som de bemästrar till fulländning - med oemotståndlig lätthet och lekfullhet. Kanske är det just den attityden som legat The Move i fatet? Men de kunde verkligen förena hitkänsla med raffinemang!
Jag är just nu rejält trött på att refrängfokuserad pop av en del avfärdas som simpel och lättillverkad. Det är naturligtvis inte så. Att producera låtar med smitttande refränger är snarare något av det svåraste musikaliska hantverk som finns. För att förtydliga menar jag inte all musik från de hitfabriker, som finns och har funnits, där låtarna skrivs för att antingen låta snarlikt en, oftast ganska bra, tidigare hitlåt, eller där man efterliknar ett sound och själva låten har underordnad betydelse. Nej jag menar välsvarvade melodislingor med en krok som fäster vid första, tionde eller kanske femtionde lyssningen, och när hullingen väl perforerat trumhinnan är fast för evigt.
The Rollers - Turn on the radio(1979)
Nu är jag inte en person som endast letar musik med bra refränger. Jag lyssnar absolut lika gärna, om inte ännu hellre, på låtar som har bra vers och svagare refräng. Och för den delen musik som inte alls är uppbyggd på detta sätt utan använder sig av andra former, men det är en annan historia.
The Rollers är en sen inkarnation av Bay City Rollers. Deras dagar som tonårsidoler var över och skivbolaget Arista hade tappat tron på bandet. Det är möjligt att det gav bandet ett ökat utrymme för att göra mindre kommersiell, och mer intressant musik(nåja). Detta skriver jag något fördomsfullt då Bay City Rollers tidiga karriär för mig är höljd i dimma, mest minns jag att bandet var väl representerat på de små idolbilder man samlade som liten. Turn on the radio är under alla omständigheter en fullständigt underbar låt där både vers och refräng är absolut himmelska, och Magnus associerade, helt rättvist, till Cheap Trick när han hörde låten första gången.
Rättsläget är som vanligt lite vanskligt. Det tipsas och det tipsas om upphovsrättskyddat material som finns på internätet och kanske är det pirateri men ibland måste man i så fall testa lagen för kulturens skull. Även när kulturen en gång i tiden var skräpkultur. Det är förstås att dra väl stora växlar att nämna att rädda böcker från historiens alla lagligt påbjudna bokbål men tipsas måste det likväl. Vi kanske kan kalla det konsekvensneutral journalistik och komma undan med det? Den utmärkt läsvärda bloggen Power Pop Criminals har hur som helst scannat, PDFat, winrarat och lagt ut nummer 18, 19 och 20 av Greg Shaws klassiska fanzine Bomp! från slutet av 70-talet för oss att läsa. Det är förstås knappast riktigt lagligt men det är också by far månadens kulturgärning. Hey ho, let's go!
Det finns massor av rockmusik som hyllar själva rocken och rock 'n' roll-attityden. Ni vet, man rockar när man har det där sneda fnysande Billy Idol-leendet, intar sexuellt aggressiva poser och skiter i allt och alla. Hur gör man när man poppar? Jag antar att man bara studsar omkring med ett fånigt leende.
The Speedies - You Need Pop (sent 1970-tal/2005)
Nyupptäckta The Speedies från Brooklyn var ett av de populärare banden på CBGBs och Max's Kansas Citys livescener, även om deras rykte inte nådde så mycket längre. Killarna gick fortfarande i high school under den här eran i slutet av 1970-talet och de uppträdde med sällan skådad tonårsiver - snabba, catchy och roliga. The Speedies spelade visserligen powerpop men brydde sig inte om pressveck eller slipsknutar, det var mer punkbett i dem än så.
Segarini - Gotta Have Pop (1978)
När det ändå handlar om pop vill jag passa på att köra powerpop-klassikern Gotta Have Pop med den kaliforniske kanadensaren Bob Segarini, som redan i slutet av 1970-talet var en veteran med en bakgrund i en rad band. Plattan från 1978 rekommenderas, ibland påminner Segarini musikaliskt om Nick Lowe.
Boston-bandet The Tweeds gjorde en sprakande poplåt med det sällsynta temat skivsamlande. Härliga ord som picture disc och orange vinyl forsade fram som fradga ur munnen på sångaren. Pop on!
The Tweeds - I Need That Record (1980)
Don't give it to me on an 8-track,
I don't want it on cassette
If I can't have it on a disc,
then I don't want it yet
Efter övergången från 1960-tal till 1970-tal märks det att också den popmusik som överlevde blivit tyngre, influerad av den nya rockmusiken som var groove- och rytmbaserad, hade en dovare ljudbild och rymde längre instrumentala partier. Det var inte bara heavy metal som slog 1970, även powerpopen föddes detta år med sina popmelodier framförda med rockklös.
En av mina favoritskivor från detta år är den första självbetitlade plattan av den amerikanska gruppen Crabby Appleton, som var resultatet av mötet mellan ett tidigare band vid namn Stonehenge och singer-songwritern Michael Fennelly.
Stonehenge var en grupp som spelat hårdare och bluesigare rockmusik och som uppvaktades av A&R-mannen David Anderle från det hippa skivbolaget Elektra. För att få skivkontrakt var de tvungna att göra sig av med sångaren som inte var i paritet med det övriga bandet, varken som sångare eller låtskrivare. In i bilden kom den unge Fennelly, som redan hade skrivit låtar åt och sjungit på en albumklassiker i sunshine pop-genren, Begin, med det Curt Boettcher-ledda projektet The Millenium. På Begin bör särskilt popbossa-pärlan To Claudia On Thursday nämnas [lyssna på den]. Med sig till Crabby Appleton hade Fennelly låtar för ett helt album, som inte passade innanför The Milleniums ramar.
Deras första skiva producerades av Elektras husproducent, Don Gallucci, som ungefär samtidigt ställde in reglagen för The Stooges odödliga mästerverk Funhouse. Crabby Appleton satte allt hopp till att singeln Go Back skulle skjuta i höjden på de amerikanska topplistorna. Nu blev singeln endast en mindre hit som landade på plats 36 på Billboardlistan i juni 1970, bandets enda kommersiella framgång.
Crabby Appleton - Go Back
(visserligen med tunt ljud, men ett riktigt fint tidsdokument)
Min favoritlåt på plattan är annars To All My Friends, en pianodriven låt som lyfter mot skyarna. Eftersom den är influerad av The Beatles sena stil påminner Crabby Appleton här väldigt mycket om powerpopgruppen Badfinger från samma tid. Det är bra tryck i den här poplåten som dessutom är garnerad med ljuvlig barock klaviatur av något slag.
Crabby Appleton - To All My Friends
På gruppens andra och sista skiva från 1971, Rotten To The Core, hade Crabby Appleton övergett popen för något som ofta drog åt boogierock och i något spår åt Led Zeppelin-aktig hårdrock. Detta var en utveckling som gällde för många andra band vid samma tid.
Emellanåt måste jag bara lyssna på Thin Lizzy igen. Inget annat duger då. Jag vill att Phil Lynott ska sjunga som bara han kunde. Det är ungefär som att längta efter att höra rösten av en saknad gammal vän på nytt.
Thin Lizzy - Romeo And The Lonely Girl (1976)
Jag kunde knappt tro att det var sant. Gyllene Tider skulle komma och spela i vår avsides belägna del av Skåne, på danspalatset Tingvalla utanför Tomelilla. Jag skulle snart fylla tio år. När vi två blir en hade slagit ner som en blixt i mitt barnasinne. Minderårig som jag var ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur jag skulle ta mig in på konserten. Längtan var så stark att jag inbillade mig att jag hade en fullt realistisk chans att se dem. I vilket fall skulle jag få åka med min far, som körde byns ungdomar i buss till sådana tillställningar [läs mer om hur det kunde gå till på dessa resor]. Jag skulle i alla fall ta del av förväntningarna och hysterin kring Gyllene Tider-spelningen i bussen och på parkeringsplatsen utanför Tingvalla. Åtminstone skulle jag få se Gyllene Tiders turnébuss där.
Ljudet av ett annat hjärta, Folkets park i Mjölby den 31 juli 1981
På den här tiden kunde fortfarande en riktig poplåt med stämsång, melodi och allt gå upp högst upp på topplistorna. Gyllene Tider var Sveriges främsta powerpopband.
Men så kom nyheten om tragedin där tre ungdomar trampats ihjäl i trängseln vid ingångarna till en Gyllene Tider-spelning på en festplats i Kristianopel (som ligger i nordöstra Blekinge) på valborgsmässoaftonen 1981 [läs mer om händelsen]. Tre unga liv släcktes för att varken de lokala arrangörerna eller polisen hade koll på hur populärt bandet hade blivit och därmed inte satt in någon slags säkerhetsåtgärd. Jag var skakad av nyheten. Naturligtvis ställdes den påföljande spelningen på Tingvalla in.
Jag fick trösta mig med att senare på försommaren se Kal P. Dal istället på dansbanan Alunbruket. Denne rock 'n' roller från Arlöv var otroligt stor i Skåne då. Tusentals stod på de röda slagghögarna kring den gamla dansbanan. Kal P. Dal skrev också en autograf åt mig efteråt. Den hängde länge på anslagstavlan i pojkrummet. Men jag slarvade senare bort autografen.
Jag har inte så mycket att skriva om det här. Bara att ni bör skaffa de inspelningar som Stiv Bators gjorde under eget namn mellan Dead Boys och Lords of the New Church. Samt att det är fantastiskt att det går att hitta sådana här inspelningar på YouTube. Not that way anymore. Killen hade onekligen en fantastisk popkänsla i skarven mellan 70- och 80-tal och låg följdaktligen på Greg Shaws bolag Bomp!
Det var alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg. Och det var alldeles för länge sedan vi hade lite hederlig powerpop på Spengo, inte sant?
Frågan är om Rick Springfield egentligen passar in i begreppet hederlig powerpop. Som skådis i den eviga TV-såpan General Hospital hade väl inte Rick Springfield den rätta credden. Men catchy låtar med crunch i gitarrerna kunde han göra. Personligen tycker jag att hitten Jessie´s Girl har allt en schysst powerpopdänga ska ha; sirliga gitarerr, en refräng som sitter som KLISTER och lite teenage love på toppen.
Videon är så söt också. Kolla in Ricks kostym:
Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.
Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.
Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.
Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]
Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.
Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.
Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)
Det är inte sällan som man får höra folk i sin omgivning prisa ELO. Nästan alltid är det med en rejäl portion skam eller åtminstone fnissighet som detta faktum presenteras. Tänk att vissa artister och grupper ständigt kommer att förbli "guilty pleasures". Fast det är klart, ELO rör sig ju mellan Beatles-pastischer och ABBA-glam och det är väl kanske inte den finaste paradgatan i vissa läger.
ELO: 21st Century Man
Det är dessutom i princip endast ELO:s sjuttiotal som nämns. Märkligt nog, anser jag. Mina två favoriter Time (1981) och Secret Messages (1983) har förvisso sina trofasta fans, men bland många människor räknas nog dessa, av åttiotalet färgade, popalbum som REJÄLA guilty pleasures. Time är fulladdad med hits, men jag väljer här ut en mäktigt överlastad ballad, "21st Century Man", så där typiskt Beatles-släpig.
Titellåten på uppföljaren smyger igång och växer snart till ett stycke powerpop av bästa märke. Jag gillar när Jeff Lynne är på sitt allra mest ödesdigra humör. När han får musiken att kännas som om den vore den sista på jordens yta. Melodisnickrandet är som alltid i toppklass. Så jäkla snygga verser, bryggor och refränger han kan göra, den gode Jeff!
ELO: Secret Messages
Jag använder nog oskuldsfullheten i poplåtarnas kärlekstexter som en snuttefilt när det drar kallt, då barnfamiljer knakar i fogarna och somliga skiljer sig, för att sedan snabbt ladda om med någon ny. Andra lyckas lappa och laga det spruckna förhållandet, mycket för barnens skull. Tänk om kärleken och därmed tillvaron kunde fortsätta vara så självklar, enkel och vacker som i en skimrande daggfrisk poplåt.
Clovis Roblaine - Forever True
Jag hörde Forever True först för bara någon vecka sedan när jag kommit över den formidabla powerpop-samlingen Bubblegum The Punk. Det tycktes som om jag för några ögonblick lämnade den verkliga världen då låten nådde refrängen. 
Egentligen heter denne Oklahoma-kille Dennis Meehan, men han tog sitt artistnamn efter patienten som genomgick den första hjärttransplantationen i april 1968 i Paris. Hans enda platta The Clovis Roblaine Story från 1979 är till och med mycket svår att finna i hemlandet USA (och då förstås omöjlig att hitta i Sverige). Influenserna på plattan ska enligt vissa hemsidor och bloggar vara hämtade från det sena 50-talet och tidiga 60-talet - den oskuldsfulla popens era - och spänna brett över Buddy Holly, girl groups, Phil Spectors Wall of Sound, doo wop, tidiga The Beatles merseybeat och instrumental surfmusik. Någonstans i Forever True hör jag det välbekanta ekot från Don't Worry Baby av The Beach Boys. Det är inte heller långsökt att dra jämförelser med en annan annan popartist från Oklahoma, nämligen Dwight Twilley.
Dwight Twilley Band - You Were So Warm
En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.
Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!
Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.
Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.
Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.
Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.
The dB's - Bad Reputation
Artful Dodger - Long Time Away
The Romantics - When I Look In Your Eyes
The Toms - Other Boys Do
The Knack - That's What The Little Girls Do To You
Pezband - Stop! Wait A Minute
