Butterfly Collector Going Underground

St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.

Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.

Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.

Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.

Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.

Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?

--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.

The bitterest pill (I ever had to swallow)

Det är så jäkla härligt att hitta låtar som får en att tappa andan med artister man för länge sen trodde sig vara färdig med. I mellandagarna hände det mig. Jag hade sett klart This is England '86. En miniserie på fyra avsnitt som är en uppföljare till filmen utan tilläggsårtal. Ett avsnitt varje dag är ett utmärkt sätt att hålla sig kvar i tv seriens stämning utan att vardagen påverkar upplevelsen allt för mycket.

Shane Meadows skapar i Tv-serien en stark bild av hur det var att leva som ung i England under mitten av 80-talet. Rädslan att förlora sin ungdom brottades ständigt med behovet att mogna för att få jobb och kunna leva ett drägligt liv. Förutom att vara en utmärkt berättare är Shane en hejare på att lägga bra musikspår. Bland annat får Dr.Feelgoods sköna All through the city ligga över ett taffligt gängslagsmål mellan våra mod-kompisar och stadens löjliga moppegäng.

Men det är inte den låten jag tänkt spela för er, utan eftertexterna gick igång tillsammans med en välbekant men inte igenkänd gitarrslinga. När sången gick igång identifierade jag Paul Wellers röst men det dröjde tills refrängen innan jag fattade att det var The Jams The bitterest pill (I ever had to swallow). Hänförd satt jag med ståpäls och var näst intill tårögd. Så starkt hade jag aldrig upplevt denna låt, som jag ändå haft i skivhyllan i snart 20 år.


The Jam The bitterest pill (I ever had to swallow)

The Jam är ett av de band som jag fortfarande uppskattar som jag haft längst förhållande till. Några av deras tidigaste låtar var med på Palmgrens punkkassett från 1987, sista terminen i grundskolan. En kassett som tyvärr är försvunnen men som betydde enormt mycket för min fortsatta inriktning på mitt musiklyssnande. Att jag ”missat” The bitterest pill (I ever had to swallow) medan jag älskar låt oss säga English rose eller Smithers-Jones för att jämföra med två lite lugnare The Jam-favoriter kan man nog hitta en förklaring till.

Eftersom jag skaffade mig singelsamlingen The Snap relativt snabbt har jag aldrig brytt mig om att köpa The Jam på sjutummmare. The bitterest pill (I ever had to swallow) är The Jams näst sista singel utgiven hösten 1982 mellan A town called Malice och Beat surrender. Två låtar som vissa dagar i mitt liv utnämnts till världens bästa. Poplåtar med ett beat som glödgar dansgolvet och mitt inresevisum till soulen innan jag ens visste var Detroit låg. Med andra ord är det inte lätt att glänsa, The bitterest pill (I ever had to swallow) sprattlar på men den ljuva melodin har ändå bara setts som en skön chans till drickapaus. När den nu istället får följa på en suverän Tv-upplevelse blommar den ut i sin fulla prakt och blir till 2011 års första riktigt stora musikupplevelse.

While Pitt Stood Helpless We Were...

Det var sommaren 1989. Vi hämtade upp M vid Vaksala torg ungefär. Han hade ingen packning utan sa att han skulle sova i sin parkas. Tomtens ljusblå dieselmerca ned genom landet. Jag minns inte om det var då som ena bakrutan var lagad med en pappskiva. Vi stannade någonstans i Småland och den vägrade starta igen på vad som kändes som timmar. Så småningom nådde vi Hultsfred och festivalen. J och M, och visst var det H som var med, slog upp sitt tält i kolmörkret. Innanför ett knuttegängs hojar visade det sig dagen efter. Perfekta tältvakter. F och N anslöt till platsen. M skakade av kölden och var blå om läpparna på morgonen. Jag och T fällde sätena och sov i bilen. Täckte fönstren mot ljuset och vaknade av att några satt på bakluckan och gungade oss.

Jag minns att Van spelade rock’n’roll-favoriter och log (jag hade ett kvadratiskt foto klippt ur en dagstidning på väggen i mitt minimala kök i flera år), att Status ställde in och några norrmän grät på parkeringen. Fast det andra kanske var ett annat år? Men visst var det då Jakob Hellman spelade en Tant Strul-cover. Dunkar Varmt? Hjärtan slå? Säkert är att The Men They Couldn't Hang spelade och att mannen till vänster om mig hoppade oavbrutet och obekymrat i en vattenfylld grop. Kanske allra mest till Bounty Hunter. TMTCH är ganska bortglömda idag men sågs ett kort tag som de enda verkliga folkrockutmanarna till The Pogues. Brittiska, politiska, allvarliga och väldigt bra och hårdslående i ett blodfattigt åttiotal som aldrig verkade vilja ta slut. De splittrades några år senare efter att ha gjort en bra version av The Jams Man in the corner shop på liveplattan Alive, Alive-O men har återbildats flera gånger och spelar fortfarande sporadiskt.

Jag skulle gärna få till ett 20-årsjubileum av den där konserten jag såg men chansen att de kommer till Sverige igen är nog väldigt liten. Egentligen hamnade vi här just nu för att jag spelade Gabrielle med Shane MacGowans gamla band The Nips och sen gick vidare. The Men They Couldn't Hang. The Coulours. Från deras bästa platta Waiting for Bonaparte (som även är fortsättningen på den här postningens rubrikmening). Ni hittar den säkert för en tia på vinyl medan cd-utgåvan just nu verkar vara väldigt dyr att köpa begagnat på nätet.

En förlorad själ (del 1)

Magnus Svensson, som jag känt sedan många fredagar på ett sunkhak på Kungsholmen, där musikfynd beundrats och öl av sämre sort druckits, har bett mig att skriva på Spengo. Efter en särdeles lång startsträcka har jag slutligen blivit klar att göra det.

Det finns händelser i alla människors liv som fungerar som veritabla vattenledare: den första kärleken, Neil Armstrongs månpromenad, något traumatiskt, första gången man blev förälder … ja, ni fattar. Ett av de skeenden som haft störst inverkan på mig är när jag 1982 köpte de fyra samlingsplattorna ”Lost soul”. Vid den tiden bodde jag i ett mindre samhälle, jobbade på fabrik och gjorde av med så gott som hela min lön på skivor och konserter. Många köpte jag på postorder från den smått legendariska skivaffären Musik & Konst i Malmö. Under 90-talet annonserade affären i tidningen Pop ödmjukt med: ”Vi är inte billigast men bäst”. Om affären verkligen var bäst vill jag låta vara osagt, men helt klart är att Musik & Konst inte var billigast.

Få av skivorna jag köpte i början av 80-talet tar i dag plats i mina hyllor, än färre i minnet. Men ”Lost soul” 1-4 kommer jag inte att göra mig av med. Genom de samlingarna öppnades dörren på glänt till den underbara musikskatt som spelades in av och för det svarta Amerika, soulmusiken. Visst hade jag hört Motown, och annan northern soul, som via The Jam och andra neomodsband ansågs poppolitiskt korrekt, men 70-talets soulmusik var fortfarande tabu. Dränkt i fördomar om disco GICK den inte att lyssna på under punken och dess efterdyningar.

Min vildsinta satsning på de dyra – plattorna var ännu inte utgivna i Europa – Epic-samlingarna öppnade öronen. Kväll efter kväll satt jag i lägenheten och spelade de fem spåren per skivsida och bjöds in till en ny, fantastisk musikvärld av phillysoul, sydstatsoul och Detroit efter Motown. Underbar musik från skivor som inte gick att hitta där jag bodde. ”Lost soul” gav mig viljan att leta vidare och höra mer. Mycket mer. En lust som ännu inte har släppt.

Ungefär ett år efter att jag köpt ”Lost soul” insåg CBS i Europa potentialen i plattorna och gav ut dem som dubbel-lp, där varje originalskiva täckte en skivsida. Ungefär som Pyes ”Golden hour”, fast med soulmusik. Tror till och med att den hågade kunde köpa ”Lost soul” för en billig peng på Ginza.

Faktum är att 1994, när den digitala revolutionen blivit mer eller mindre allenarådande, gav Sony ut ”Lost soul” som enkel-cd. Förvisso bara lp 1 och 2, och med en förändring i låtlistan, vilket antagligen berodde på förlorade rättigheter. Uppenbarligen sålde plattan inte tillräckligt för att musikjätten skulle bry sig om att ge ut den resterande halvan. Om lp 3 och 4 någonsin gör digital debut får anses som högst tveksamt.


I dag är samlingar med 70-talssoul varken särskilt ovanliga eller vidare svåråtkomliga, men ”Lost soul” var först. Åtminstone i min värld. Dessutom är ”Lost soul” inte bara samlingar med bra låtar, utan även något så ovanligt som bra samlingsplattor. Rekommenderas varmt, alltså! Borde utan större problem och kostnader gå att hitta i en skivbörs nära dig.

Tre lysande låtar på "Lost soul":

1 Lead me on – Gwen McCrae
Miamisoul där den alldeles otroligt fantastiska sångerskan Gwen McCrae tolkar den store (på mer än ett sätt) Bobby Blands 60-talshit. På två minuter och åtta sekunder får Gwen McCrae sagt allt vad som behöver sägas. De som är observanta och rör sig i rätt kretsar kunde för ett drygt år sen se McCrae på Lydmar Hotel i Stockholm. Tyvärr är jag varken det ena eller det andra – och missade därmed konserten. Ett tillkortakommande jag lär gräma mig över resten av mitt liv.


2 I need it (just as bad as you) – Laura Lee
Jag var en gång tillsammans med en flicka som när vi träffades läste en sommarkurs i ”feminism” på Stockholms universitet. (Gud vet vilken institution som gav kursen. Och varför den gjorde det.) Det var därför min avsikt att sätta ihop ett blandband med feministisk soul åt tösen. Tyvärr lämnade projektet aldrig tankestadiet. En av artisterna som skulle ha varit med är Laura Lee, vars inspelningar för Hot Wax – ett av de bolag som Holland-Dozier-Holland startade efter Motown – är ljuvliga. Min favorit är ”I need it (just as bad as you)”. Feministisk soul av allra bästa märke!


3 You’re a man of words, I’m a woman of action – Betty LaVette
Tveksamt om den hade platsat på en feministisk samling, men ett briljant exempel på Detroit efter Motown från 1975. Sju år efter inspelningen av ”You’re a man of words, I’m a woman of action”, för övrigt samma år som ”Lost soul” gavs ut, spelade Betty LaVette in för självaste Motown. Men då hade bolaget sedan länge lämnat Detroit för solen och värmen vid Stilla havet.

30-somethingpopen och jag

Jag vet inte vad det säger om mig men jag har alltid varit lite svag för en viss typ av engelska artister. De som tidigt i karriären verkade ha allt men som blev som allra bäst, eller åtmintone gick en andra artistvår tillmötes, när de av branschpressen förpassats till lätt passé 30-somethings. Jag tänker på namn som Stephen Duffy, Roddy Frame och i viss mån Lloyd Cole, Terry Hall och, den tack och lov allt bättre mående, Edwyn Collins. Flera av dem fick en viss upprättelse under brittpopvågen på 90-talet och för några av dem går det riktigt bra. Allra roligast tycker jag det är att Duffy får dra in rejält med stålar som låtskrivarpartner till Robbie Williams. En kille som jag alltid räknade till min grupp av 30-somethings har dock mer eller mindre försvunnit. Nick Heyward släppte några utmärkta plattor i mitten på 90-talet som ekade förmodade barn- och ungdomshjältar som Beatles och Jam och som på alla sätt övderglänste det han gjorde som sångare i tidiga Haircut 100 eller under första delen av sin solokarriär. Jag hade den här bloggens skapare Magnus hemma i köket en fredag för några veckor sedan. Tillsammans med en Jonas konsumerade vi ganska rejäla mängder vin och lyssnade på den lilla köksstereon. Det resulterade i en lite annan musikmix än vanligt och utöver bland andra Evert Taube spelade vi ganska mycket Nick Heyward. Eftersom jag hållit dålig koll på Nick de senaste åren googlade jag honom och som alla andra finns han på MySpace. Dels med en egen sida och dels med en om hans historia där det bara för några dagar sedan kom fram att han ska vara med på en återförening av Haircut 100. Han behöver väl pengar kan jag tänka. Själv skulle jag hellre se honom släppa en ny platta eller spela låtarna från 90-talet men vi får väl hoppas att det går bra för honom. I väntan på facit två inspelningar från YouTube. Dels den fantasiska Caravan från 1993 års platta From Monday to Sunday och dels en cover på The Jams Sounds from the street.