Lew Lewis

Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

Producenten som förstod rock 'n' roll

För ganska precis tjugo år sedan var jag och Chrille på väg till Göteborg för att under några dagar gå i stans skivbutiker och second hand-affärer. Då var Götet rikets otvivelaktigt främsta rockstad med skivbolaget Radium 226.05 som allt utgick från. Sedan skulle vi fara vidare till 1989 års upplaga av Hultsfredsfestivalen - vår första. Vi var två artonåringar och körkorten låg färska i våra plånböcker. Med bilen brände vi upp genom Halland på E6:an, berusade av friheten och äventyret i att själva köra dit vi ville. Chrille petade in en kassett någonstans norr om Varberg.


The Godfathers - Birth School Work Death (1988)

"Riktig rock 'n' roll", ropade jag euforiskt och högerfoten vilade allt tyngre på gaspedalen. I slutet av 1980-talet var det annars ont om den varan. Det var ett fett sound som stod i kontrast till allt som lät lamt, kliniskt och fluffigt då. Först häromdagen förstod jag att producenten var Vic Maile. Albumet Birth School Work Death skulle bli en av hans sista produktioner innan han dog vid 45 års ålder.

"Vic's strength was that he understood rock and roll. He wasn't like a lot of producers who simply rely on the readings from the meters on the desk - he was instinctive and he had the same sense of humour as me. Basically he was a c**t!!". Alltid kärnfull och med glimten i ögat denne Lemmy om mannen bakom Motorheads mest framgångsrika plattor, Ace Of Spades och No Sleep 'Til Hammersmith.

Lyssna exempelvis på låten Ace Of Spades och lägg märke till hur påträngande intensiv produktionen är, det känns som att allt ligger längst fram. Men fokuset växlar hela tiden från basintrot, gitarriffet, Lemmys spruckna stämband, gitarrsolot och så vidare. Vic arbetade här mycket med att markera och belysa. Ljudbilden kan upplevas som väldigt hopträngd, koncentrerad framåt, mot dig. Det känns som om ett rovdjur är på väg ut ur en alldeles för liten bur för att ta dig. Lika många som kom att digga Motörhead blev skrämda för resten av 80-talet, många upplevde dem som ett extremt band.

Men Ace Of Spades fungerar såväl i en liten radioapparat som ur stereohögtalarna. Så jobbade en producent som fick sin skolning på 60-talet som studiotekniker i Pye Studio där många rocklegender vid den tiden spelade in. När Vic Maile kom dit som tjugoåring i början av 60-talet var klassisk musik det enda som gällde bland de andra som arbetade i studion i vita rockar med slips och skjorta under. Vic lyssnade nattetid på Joe Meek-producerade instrumentalband som The Tornados med hiten Telstar i smyg när alla de andra åkt hem.

Jag noterade Vic Mailes namn först för sex år sedan när jag köpte min första skiva med Dr. Feelgood. Jag undrade vem som hjälpt dem att skapa ett sound som är så snustorrt och brutalt ärligt, där Wilkos Johnsons rakbladsvassa gitarriff står i självklart centrum.


Dr. Feelgood - I Can Tell (1975)

Helt nyligen förstod jag att Vic spelat in halva vågen av pubrock på 70-talet (se hans meritförteckning). Hans namn har blivit en kvalitetsgarant för mig. Någon frågade mig vilka som skulle tänkas anlita honom om han fortsatt leva och verka in i vår tid. Låt oss gissa på The Hives. Här följer några andra av mina favoritlåtar med Vic Maile bakom reglagen.


Eddie & The Hot Rods - Show Me (1976)


The Inmates - Love Got Me (1979)


Motorhead - Bite The Bullet (1980)


Dogs - Little Johnny Jet (1983)

Look out!

Eddie and the Hod Rods var pubrockens snabbaste och mest högljudda band, en inspirationskälla och dörröppnare för engelska punkband, som The Damned och The Sex Pistols. Hot Rods var limmet i skarven mellan dessa besläktade musikgenrer. Första albumet Teenage Depression är (titeln till trots) en hel karta med glädjepiller, till exempel har covern på Joe Tex Show Me ett sjuhelvetes driv.

Eddie and the Hot Rods river av Teenage Depression på TV-showen Supersonic sent år 1976


När jag kommer på besök i Skivdoktorns ofantligt spännande hem, kräver jag alltid direkt en genomspelning av Eddie and the Hod Rods frenetiska och genomsvettiga EP Live at the Marquee, samtidigt som kapsylerna lossas från ölflaskorna med löftesrika "plopp".