Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.

Cover lover pt. 4 - The Weight

Jag undrar om det finns nån annan låt som har präglat de sista två åren under sextiotalet lika mycket (och möjligen också det första året under sjuttiotalet)? Låten symboliserar rockens rörelse tillbaka mot rötterna – framför allt blues och country – och det lantliga livet. Men kanske kom "The Weight" framför allt att signalera att det nu var grönt ljus för rejäla skägg på män, för första gången på hundra år.

I filmen ”Easy Rider” (ett av dessa års främsta tidsdokument) förekommer givetvis låten, fast i en trogen cover av en grupp som hette Smith. Jag anar att The Bands originalversion inte fick användas av rättighetsskäl, liksom stallkamraten Bob Dylans egna versioner av hans låtar på soundtracket. Det spelar ingen roll, "The Weight" är med i vilket fall som helst.

Jag älskar att sjunga strofer ur låten i duschen på lördagmornar, då jag känner mig någorlunda avstressad och ser fram emot det kokta ägget som kommer att kröna frukosten: "I went down to Nazareth, I was feelin’ ’bout half past dead". Det som utmärker en bra coverlåt är att även en ganska kass sångare kan få till det på ett schysst sätt med den, en låt som är lätt att krama lite känsla eller sväng ur. Och vilka mirakel kan en bra sångare inte åstadkomma med en sådan låt som "The Weight"?

En av mina favoritversioner är Jackie DeShannons samtida cover. Hon är en mångsidig och lite bortglömd sångerska, som kunde rocka när hon kände för det. Härom året återutgav man Blonds enda skiva från 1969. Som alla vet var Blond alltså Tages kortlivade förlängning. Där förekommer faktiskt Robbie Robertsons komposition som extraspår (vilket också går att kika på i datorn eftersom det är ett gammalt TV-framträdande).

Ja, många är det som har klämt i med "take the load of Fanny, take the load for free", eller hur det nu ska vara. Här kommet ett axplock: Duane Allman, Amen Corner, Hoyt Axton, The Band, Jimmy Barnes, Blond, The Chambers Brothers, Joe Cocker, Jackie DeShannon, Aretha Franklin, Giant Sand, Paul Jones, King Curtis, Al Kooper & Mike Bloomfield, The New Riders Of The Purple Sage, Rotary Connection, Smith, Spooky Tooth, The Staple Singers, Ringo Starr, The Supremes, Travis, The Ventures och Dionne Warwick

Klicka här för att se ett liveframträdande från 1970 där The Band kör "The Weight".