Ankungen blev en svan

"With A Little Help From My Friends" är en ganska hemsk låt. Jag har aldrig gillat den. Till att börja med Beatles-versionen: en Ringo-låt som knappast når några höga höjder, lite tramsig och uttjatad. Joe Cockers version: förskräcklig som jag minns den. Enligt uppgift har också Wet Wet Wet gjort en version, men den har jag lyckligtvis inte hört.

Nej, det var inte med några höga förväntningar som jag första gången lyssnade på versionen med Roger Nichols och hans "Small Circle Of Friends". Deras milda album från 1967 är ett av de softaste inom softrocken och att den här låten var med såg jag inte som något direkt styrkebesked. Vid första lyssningen kändes det också som att det var en rätt trist standardversion av en trist låt.

Men så upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Om och om igen lyssnade jag på låten för att försöka lista ut vad det var som förbryllade mig. Hur ska jag beskriva det? Något var skevt, något fick marken under mig att gunga, något gjorde att låten trots allt fick en särprägel. Jag lyssnade och lyssnade och till slut kom jag på det.

Lyssna noga på verserna i låten. Jag är inte musikteoretiker, men sångerskan Melinda MacLeod sjunger ju i verspartierna ANDRASTÄMMAN som leadsång. Att det tog sådan tid innan jag kom på det! Det låter helt galet och schizofrent. Och helt genialiskt. Tredje versen låter faktiskt helt stenad. Även om jag sällan eller aldrig använder ordet: det låter sexigt.

boomp3.com

Tänk så lite som avgör! En så liten arrangemangsdetalj och låten växer från medioker till alldeles, alldeles underbar. Låttexten bygger ju också på en dialogform, nån slags call and response. Nu måste jag lyssna på denna GENIALA lilla detalj varje gång jag hör låten.

Del 10: Tio goda skäl att gilla Badfinger

Knappast någon av mina musikpolare är speciellt förtjust i Badfinger. De faller mellan två stolar – för mycket rock för popsnören och för intimt förknippade med pop för rocktyper. Bara kött och potatis för finsmakaren, men basföda och trygghet för mig. Fyra killar som rätt upp och ner framförde raka popmelodier med vattentät stämsång, feta gitarrer och hårdslående trummor. Tillsammans med Big Star, The Raspberries och Emitt Rhodes räknas de som powerpopens pionjärer.

Genom deras managers känningar kom The Iveys (från Swansea i Wales) år 1968 i kontakt med de stora idolerna i The Fab Four. Paul McCartney skrev året efter (nyligen omdöpta) Badfingers första hit, Come And Get It. Badfinger spelade med John Lennon på Imagine-albumet. Med George Harrison samarbetade de på All Things Must Pass och The Concert For Bangladesh. Harrison producerade också fyra låtar på gruppens superba platta Straight Up som kom ut 1972. Dessutom medverkade Badfinger på Ringo Starrs hit It Don't Come Easy. The Beatles hade själva varit en närmast symbiotisk grupp i början och sedan under lång tid hade de glidit isär. Efter The Beatles upplösning tycks det som om medlemmarna, i de nya rollerna som soloartister, tydde sig till Badfinger, inte bara för att gruppen bestod av skickliga musiker, utan kanske också för att Beatlarna saknade ett bands dynamik och sammanhållning.


Badfinger och deras sista hit Baby Blue, presenterade av Kenny Rogers i en TV-show från 1972

Badfinger var Beatlarnas skyddslingar och de hade fyra rejäla hits i eget namn samt en dunderhit som Pete Ham och Tom Evans var upphovsmän till. Trots detta stod Badfinger för ett av rockhistoriens mest tragiska öden. De var knutna till The Beatles bolag Apple som missköttes administrativt och ekonomiskt på ett legendariskt vis. Bandet hade usla managers och genom dem hade de förhandlat fram dåliga musikrättigheter åt sig själva. Harry Nilsson hade otrolig framgång med en fantasisk tolkning av deras ballad Without You, som toppade hitlistorna på båda sidorna av Atlanten år 1972. Men Badfinger turnerade fortfarande ändlöst vidare och såg inte till några stålar. De blev faktiskt skuldsatta istället. Problemen fortsatte på skivbolaget Warner, efter att Apple gått i konkurs och alla royaltyer frusit inne. Plattor spelades in, men drogs in eller gavs inte ut överhuvudtaget.

Våren 1975 dukade Pete Ham under för alla motgångar och hängde sig i sitt garage. Han hade i gruppen varit en personlig låtskrivare och sångare med en kraftfull rockröst som ändå uttryckte en sårbarhet. Några år senare återförenades Badfinger och gav ut ett par skivor till. Men de överlevande medlemmarna kunde inte hålla sams på grund av deras dystra gemensamma historia. Mitt under pågående rättegång om skäliga musikrättigheter år 1983 tog så den andre främste låtskrivaren Tom Evans sitt liv på samma sätt som Ham gjort. I mitten av nittiotalet fick Mariah Carey en ännu mer monstruöst stor hit med deras drygt tjugo år gamla låt, Without You. Hon kände säkerligen inte ens till Badfinger och att de båda låtskrivarna tagit sig av daga, delvis för att de inte ens fått ett ruttet lingon för låten.

Dear Angie (från Magic Christian Music år 1970)
Midnight Caller (från No Dice också 1970)
No Matter What (No Dice)
Believe Me (No Dice)
Take It All (från Straight Up år 1972)
Baby Blue (Straight Up)
Name Of The Game (Straight Up)
I Miss You (från Badfinger år 1974)
Just A Chance (från Wish You Were Here också 1974)
Your So Fine (Wish You Were Here)