Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 5

Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.

En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.

Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.


The Hollies - To Do With Love (1971)

En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.

Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...


Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.


McGuinness Flint - Klondike (1971)

Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.

Fem nyanser av brunt

Många rockdiggare får associationer av färgen brun: äkthet, gediget hantverk, enkelhet, nostalgi, ålder, mognad, trygghet, pålitlighet, piptobak, jord, virke och rötter. Andra mindre musikintresserade kanske tänker på nazism på grund av SA-männens skjortor och för att Hitlers tjej hette Eva Braun. Jag funderar lite kring varför fem skivomslag till plattor som jag gillar har en dominerande brun färgsättning.

The Band – The Band (1969)
Alla bruna plattors urmoder! Bandet och Bob Dylan ("John Wesley Harding" var dock grå till färgen) tillskrevs äran till att vända den populärmusikaliska trenden tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. The Bands andra skiva har av generationer av rockkritiker förknippats med flera av de adjektiv som jag har nämnt här ovan.

The Nitty Gritty Dirt Band – Uncle Charlie & His Dog Teddy (1970)
Självklart var brun countryrockens färg framför andra. Det här bandets omslag från tidigt sjuttiotal var alla klart nostalgiska. Jag tänker också på Dillard & Clarks andra platta "Through The Morning, Through The Night" som frontar en hederlig påse med tobak på en bordsskiva av mörk ådrat trä. Trä och virke har sedan också flitigt förekommit på nittiotalets altcountryomslag.

Pixies – Doolittle (1989)
Alla Pixies album- och singelomslag fram till 1990 års "Bossanova" gick i brunt. Det beror nog främst på det engelska skivbolaget 4ADs art director Vaughan Oliver framför andra. Skivbolagets estetiskt tilltalande omslag var oftast abstrakta, drömska och murriga. De kändes väldigt moderna på åttiotalet, innan bildbehandling på datorer var gängse. Kolla in skivbolagets omslag från starten 1980 och framåt.

Union Carbide Produtions – From Influence To Ignorance (1991)
Här hade göteborgsrockarna mognat och breddat sin musikaliska palett sedan den föregående tuffare "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" med svart omslag. På "From Influence To Ignorance" såddes fröna till The Soundtrack Of Our Lives och följdaktligen blev omslag brunt (med apor som på Pixies "Doolittle").

Bee Gees – Horizontal (1968)
En popkatt bland hermelinerna. Tja, det är ett foto på Bee Gees format som ett gammaldags ovalt medaljongporträtt. Bee Gees gjorde i slutet av sextiotalet en del låtar om svunna tider, särskilt om epoken kring det förra sekelskiftet: "Turn Of The Century" och "Odessa (City On The Black Sea)". Faktiskt var det sena sextiotalet i många avseenden oerhört tillbakablickande och nostalgiskt.

Cover lover pt. 4 - The Weight

Jag undrar om det finns nån annan låt som har präglat de sista två åren under sextiotalet lika mycket (och möjligen också det första året under sjuttiotalet)? Låten symboliserar rockens rörelse tillbaka mot rötterna – framför allt blues och country – och det lantliga livet. Men kanske kom "The Weight" framför allt att signalera att det nu var grönt ljus för rejäla skägg på män, för första gången på hundra år.

I filmen ”Easy Rider” (ett av dessa års främsta tidsdokument) förekommer givetvis låten, fast i en trogen cover av en grupp som hette Smith. Jag anar att The Bands originalversion inte fick användas av rättighetsskäl, liksom stallkamraten Bob Dylans egna versioner av hans låtar på soundtracket. Det spelar ingen roll, "The Weight" är med i vilket fall som helst.

Jag älskar att sjunga strofer ur låten i duschen på lördagmornar, då jag känner mig någorlunda avstressad och ser fram emot det kokta ägget som kommer att kröna frukosten: "I went down to Nazareth, I was feelin’ ’bout half past dead". Det som utmärker en bra coverlåt är att även en ganska kass sångare kan få till det på ett schysst sätt med den, en låt som är lätt att krama lite känsla eller sväng ur. Och vilka mirakel kan en bra sångare inte åstadkomma med en sådan låt som "The Weight"?

En av mina favoritversioner är Jackie DeShannons samtida cover. Hon är en mångsidig och lite bortglömd sångerska, som kunde rocka när hon kände för det. Härom året återutgav man Blonds enda skiva från 1969. Som alla vet var Blond alltså Tages kortlivade förlängning. Där förekommer faktiskt Robbie Robertsons komposition som extraspår (vilket också går att kika på i datorn eftersom det är ett gammalt TV-framträdande).

Ja, många är det som har klämt i med "take the load of Fanny, take the load for free", eller hur det nu ska vara. Här kommet ett axplock: Duane Allman, Amen Corner, Hoyt Axton, The Band, Jimmy Barnes, Blond, The Chambers Brothers, Joe Cocker, Jackie DeShannon, Aretha Franklin, Giant Sand, Paul Jones, King Curtis, Al Kooper & Mike Bloomfield, The New Riders Of The Purple Sage, Rotary Connection, Smith, Spooky Tooth, The Staple Singers, Ringo Starr, The Supremes, Travis, The Ventures och Dionne Warwick

Klicka här för att se ett liveframträdande från 1970 där The Band kör "The Weight".