Paddy, Paddy, Paddy

Ibland när jag lyssnar på musik kan jag få en tanke att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen annan genre än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tråkig och lite meningslös. Vilket är en härlig känsla för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frustrerande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger samma känsla. Ögonblicket går dock snabbt över och jag är igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

Denna gång är det Prefab Sprout som framkallar dessa känslor då jag ser videon till Don't Sing. Vilket låtskriveri, vilket arrangemang och vilken stadga i blicken Paddy McAloon har!


Prefab Sprout - Don't Sing (1984)

Prefab Sprout: I Remember That

I början hade jag fasligt svårt för Prefab Sprout. Jag kunde ICKE höra storheten. Tyckte mest att det var smörigt och fruktansvärt plastigt producerat. I remember that. Nuförtiden kommer det i vågor: begäret att få höra lite Prefab då och då. Att få känna den innerliga lyxen och den oefterhärmliga elegansen. Att få susa med i de stora känslorna och leva mig in i de intrikata låtarrangemangen.

Lyssna på den här oantastliga låten till exempel. De rent mekaniska delarna vers, brygga, refräng har liksom spelat ut sin roll. Skrivs det överhuvudtaget sådana här låtar längre? Musiken sitter ihop efter egna regler, låten är sig själv och inget annat. Visst är det oerhört genomkomponerat, men mer som en evergreen. Och det känns jäkligt skönt att (tematiskt) bada i ännu mer nostalgi.