Brian Protheroe - Pinball

Det är inte ofta skådisar på samma gång är spännande som musiker. Ett av undantagen är Brian Protheroe som har figurerat inom brittisk teater, TV och film sedan 60-talet. Visserligen hade han från tonåren spelat i rock 'n' roll-band, för att sedan upptäcka Dylan och bli en folkie. I mitten av 70-talet fick han en kort karriär som popartist.

En av de senaste årens mest angenäma musikaliska upptäckter gjorde jag genom Zigzag: 20 junkshop soft rock singles 1970-1974, som kärleksfullt och kunnigt samlade en rad mer eller mindre bortglömda engelska artister från eran. De var alla på väg bort från den typiska singer/songerwriter-stilen, föll lite utanför ramarna för dåtidens popmusikgenrer eller var lite för gamla för Top of the Pops. Kanske en något brunmurrig engelsk pop, men med massvis av melodier, hjärta och idéer. Låten som inledde CD-samlingen och fångade in mig direkt hette Pinball, men den hade annorlunda färgtoner.

boomp3.com

Pinball är cool och avspänd, så där jazzigt blå. Men om man dyker ner i texten visar den sig skildra depression och den isolering som följer. Hela låten är höljd i en själslig dimma. Jag älskar hur låttexten mot slutet återigen far igenom den ansatta hjärnan. Det finns ett hypnotiskt groove som fångar lyssnaren. Och även om låten bär en del tidsmarkörer, känns Pinball samtidigt för evigt modern. Brian Protheroe skrev själv låten som släpptes på singel och blev 1974 en liten hit i Storbritannien. Trots temat och egensinnigheten hos Pinball blev den då trettioårige Protheroe tillfälligt en tonårsidol - en fin sångare, begåvad låtskrivare och stilig man som han var.

And they say that you never know when you're insane

Så snyggt, så sant...