Band jag minns med värme del 1 - Unsound

Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.

Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.


Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)

En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.

Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.



Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!


Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)

Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.

Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!


Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)

Tysk indian

Det är inte mycket som smakat musikmässigt på sistone. Det har varit för mycket runt omkring som tagit energi från musiken. Tänk, att det kan bli så. Tidigare var det inte på det sättet. Då hämtade jag all energi från musiken. Nu måste jag ha energi för att orka lyssna på musik. Kallas detta att bli äldre? Kanske.

Hur som helst. Den här artikeln skulle ju egentligen handla om en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva jag inte lyssnar på så väldigt ofta men när jag gör det fångar den mig varje gång. Men det är också en artikel som handlar om fördomar. (Min gode vän Mattiaz har varit inne på det här spåret flera gånger i det här forumet.) Som popnörd är jag ju en av de mest fördomsfulla lyssnare som finns. Brittiskt, amerikanskt och svenskt är bra och förstås jamaikanskt men sen... sen tar det slut. Om jag ska vara hård mot mig själv.

Min tydligaste krock med mina egna musikaliska fördomar hade jag våren 2003 (hösten 2002). Jag släntrade in på Burmans musik, sugen på något men visste inte vad. Stefan stod på sin vanliga plats bakom disken och ur högtalarna strömmade den ljuvligaste skeva men ändå söta musik jag hört på länge. Hjärnan bläddrade igång och hittade referenser som New Order och ett antal andra indiegrupper som blandar electronica och klassisk pop. Jag bad Stefan om att få lyssna på skivan i ett par lurar och fick omslaget i min hand. Det lät bra, det lät väldigt bra till och med men... va fan? Tyska namn på innerkonvolutet? Tysk musik? Det är ju Can och Kraftwerk i bästa fall och Scorpions i sämsta, men tysk indie? Fanns det överhuvudtaget?

Jag blev nervös. Var det här musik för mig? Det lät ju bra men... Lät det tilräckligt bra? Inte svenskt, inte anglo-saxiskt. Jag brottades med mig själv men slängde till slut upp slantarna och tog skivan med mig hem. Jag ångrade det inte en sekund. Jag levde i symbios med den där skivan hela det året. Den var en filt av trygghet i en kall värld och den var en partypepp en fredagkväll.

Kärleken har hållt i sig. Jag kan fortfarande sätta på Pick Up The Phone eller Off The Rails och känna mig hemma var än jag är för stunden. Smeksamma stråkar går hand i hand med elektroniskt knaster utan att slutresultatet blir sökt, ansträngt elelr att det känsn daterat. Och det är förstås tack vare melodierna som ligger som en trygg och säker grund i alla The Notwist låtar. Det sprudlar av hooks i deras låtar.

The Notwist - Off The Rails

Min fördom mot The Notwist var jag tydligen inte ensam om. Något senare samma år eller kanske ett år efter Neon Golden släppte Postal Service sin debutskiva Give Up. De körde samma kombination av electronica och indie och blev genast ihjälkramade av popmaffian världen över. The Notwist blev som bäst en tyst notis på Pitchforkmedias hemsida.

Kanske är jag onödigt hård mot mig själv när det gäller mina fördomar. Samtidigt som jag vet att jag är fördomsfull och extremt selektiv i mitt lyssnande, är det ju också nyfikenheten för musik som gjort att jag upptäckt ny musik, musik jag aldrig trodde jag skulle lyssna på. Om den nyfikenheten inte funnits hade jag förmodligen fortfarande lyssnat på mina föräldras skivor med Vikingarna och Schytts. Det gör jag som tur är inte. Eller vänta? Är jag fördomsfull mot dansband nu?

Anledningen till att jag var tvungen att skriva den här artikeln är att The Notwist på gång med en ny skiva. Det första smakprovet låter inte illa men det påminner mig personligen mest om hur fruktansvärt bra Neon Golden är.