Med Lloyd Cole i mitt öra

I tisdags såg jag den här låten framföras av Lloyd Cole himself, live på Katalin i Uppsala. Den var en ljuvlig version. Stillsam, varm, akustisk, nedkortad och avskalad. Jag rös av välbehag längs hela ryggraden. Det var - som så många gånger förr - melankolin och melodin snarare än texten som berörde mig.

Det är betydelselöst, men Lloyd Cole är "bara" nio år äldre än undertecknad. Det år debutskivan Rattlesnakes släpptes, 1984, var Lloyd Cole en tjugotreårig låtskrivartalang och samtidigt smakfullt intellektuell (She reads Simone de Beauvoir in her american circumstance...). I januari fyller han fyrtioåtta. Tiden går och på många sätt pågår ständigt parallella skeenden både bakåt och framåt i ens minnesbank.

Eftersom jag för tillfället är väldigt fascinerad av 80-talet (mina tonår inföll 1983-1989), så passade det utmärkt att knyta ihop det hela med en Lloyd Cole-konsert. Med den här turnén känns det som att han tillvaratar sitt eget kulturarv. "Rattlesnakes" låter ju bättre än någonsin, både "nu" och "då". Tänk om man fick höra sådana här låtar på P3 nuförtiden! För vi vet ju alla att det var bättre förr. Eller?

-

PS. Ahh, detta 80-tal. Den här låten påminner mig om både Echo & The Bunnymen (Ocean Rain-skivan, också från 1984) och The Go-Betweens (vilken skiva som helst). DS.

Det är väl aldrig för sent att ändra sig

Lloyd Cole - Margo´s waltz

Jag har alltid upplevt Lloyd Cole som lite "Stiff", och då menar jag inte skivbolaget. Det är smart och snyggt, men nerven som finns hos en så uppenbar referens som Television saknas. Tråkigt är ordet jag söker. Det är därför som endast debuten Rattlesnakes hittas i min skivhylla. En platta som känns obligatorisk om man har det minsta intresse av gitarrbaserad engelsk pop från 80-talet. Men man förändras och med åren har jag skaffat mig mer tålamod och lärt mig uppskatta eftertänksam vuxenpop.



Margo´s Waltz fick man höra en del i början på 90-talet i samband med att Lloyd släppte sin andra soloplatta Don´t get weird of me. Ett hyllat album som lät ok i mina öron utan att på något sätt träffa mig hårdare än en jabb från en flugviktare. Låten återupptäckte jag via soundtracket till Den där Mary, som jag skaffat för Jonathan Richmans medverkan. Den är fantastisk med sitt vardagsvemod och ljuva orkesterarrangemang, att nämna Burt Bacharach i sammanhanget känns onödigt. Känsligheten och vänheten i Margo´s waltz saknar jag på Rattlesnakes när jag lyssnar på den för att friska upp mitt minne inför denna post. Jag har fått ett intresse av att fortsätta lyssna in mig på Lloyd, men jag kommer att botanisera bland Lloyds lite senare alster och lämna Commotions tiden därhän.