Visar inlägg med etikett Electric Light Orchestra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Electric Light Orchestra. Visa alla inlägg

söndag 23 maj 2010

The Move - Chinatown

The Move på sin tid var ett framgångsrikt band, i alla fall hemma i Storbritannien. Men jag kan tycka att de är på tok för underskattade och bortglömda idag, med tanke på de många poplåtar fulla av iver, intensitet och melodier som de lämnade efter sig hela vägen från början till slut. Få andra band från samma tid lyckades samla ihop en lika stor låtskatt.


Jag har på känn att inte många har hört näst sista singeln, Chinatown. Den kom hösten 1971 när bara Roy Wood, Jeff Lynne och Bev Bevan var kvar i The Move och låten blev en mindre hit i England bara någon månad innan första albumet av Electric Light Orchestra kom med sin ovanligt lyckade fusion av rock och klassisk musik.


The Move - Chinatown (1971)

Med Chinatown tar trion sig an popformatet - som de bemästrar till fulländning - med oemotståndlig lätthet och lekfullhet. Kanske är det just den attityden som legat The Move i fatet? Men de kunde verkligen förena hitkänsla med raffinemang!

torsdag 29 januari 2009

OLÉ ELO!

Det är inte sällan som man får höra folk i sin omgivning prisa ELO. Nästan alltid är det med en rejäl portion skam eller åtminstone fnissighet som detta faktum presenteras. Tänk att vissa artister och grupper ständigt kommer att förbli "guilty pleasures". Fast det är klart, ELO rör sig ju mellan Beatles-pastischer och ABBA-glam och det är väl kanske inte den finaste paradgatan i vissa läger.


ELO: 21st Century Man

Det är dessutom i princip endast ELO:s sjuttiotal som nämns. Märkligt nog, anser jag. Mina två favoriter Time (1981) och Secret Messages (1983) har förvisso sina trofasta fans, men bland många människor räknas nog dessa, av åttiotalet färgade, popalbum som REJÄLA guilty pleasures. Time är fulladdad med hits, men jag väljer här ut en mäktigt överlastad ballad, "21st Century Man", så där typiskt Beatles-släpig.

Titellåten på uppföljaren smyger igång och växer snart till ett stycke powerpop av bästa märke. Jag gillar när Jeff Lynne är på sitt allra mest ödesdigra humör. När han får musiken att kännas som om den vore den sista på jordens yta. Melodisnickrandet är som alltid i toppklass. Så jäkla snygga verser, bryggor och refränger han kan göra, den gode Jeff!


ELO: Secret Messages