Cover Lover pt.15 - Little GTO

Jag smyger in ett kort men högkvalitativt inlägg, åtminstone gällande låten, i Magnus serie om återanvända låtar. Med en långhelg framför oss som ser ut att bli skönt försomrig, är saknaden av en skön glidarbil att transportera familjen i till de lockande sköna sandstränderna sydväst om Simrishamn påtaglig. Men istället för att gräva ner mig i det i-landsproblemet tänkte jag presentera en annan skönhet, låten Little GTO.

Pontiac GTO 1964

Ursprungligen är låten debutsingel med bandet Ronny & The Daytonas från Nashville. Plattan släpptes sommaren, när annars förresten, 1964. Enligt låtskrivaren och sångaren John "Bucky" Wilkin så dagdrömdes låten fram under en fysiklektion. Jag älskar surfpopens ofta lite naiva anslag. Som om artisterna inte ville tävla med de välbyggda surfarna om flickornas gunst genom att ge musiken muskler och tyngd, utan istället valde en annan väg till hjärtat genom att framstå som lite tillbakadragna och sårbara.

New York Blondes Little GTO (1978)

Men det är ju covern vi vill åt. 15 år senare spelades låten in av studiogruppen New York Blondes med en viss Madame X på sång. Har man någon gång grävt ett än så litet hål i popens historia så avslöjar rösten genast att synonymen döljer Debbie Harry, sångerska i Blondie. Blondies skivbolag var inte välvilligt inställda till att singeln släpptes därför täcktes Debbies ansikte delvis på omslaget och hennes namn går ej att finna på skivan. Låten är i New York Blondes tappning något uppväxlad och mindre tillbakalutad, men körerna sitter där de ska och Debbies lätt gnälliga "wow, wow" är ju omöjliga att motstå. Lyssna, njut och ha en skön helg.

Skivhyllan: The Barracudas – Drop Out With The Barracudas och The dB’s – Stands For Decibels (1981)

Jag var så förväntansfull och bekymmersfri som en tjugoåring någonsin kunde bli. Äntligen hade dagen kommit då jag skulle flytta ut från föräldrarna och bort från hembyn. Jag skulle ligga i Lund. Tillvaron som student visste jag knappast någonting om, men sedan åttaårsåldern hade jag drömt om att bli en del av den akademiska världen. Höstterminsstarten var bara ett par dagar bort. I augustivärmen sjöd den skånska universitetsstaden plötsligt av liv och ungdom igen, efter att den varit folktom tidigare under sommaren.

Jag flyttade in i ett möblerat rum i det centralt belägna student-området Parentesen och kände en intensiv känsla av frihet. Lund var späckat till bristningsgränsen av allt jag åtrådde – bildning, studentnationer med billig bärs och kanonsnygga tjejer som dessutom oftast var smarta. Men viktigast av allt var att jag hädanefter kunde gå på spelningar flera gånger i veckan och att det fanns en rad skivaffärer som jag kunde promenera till när mitt begär behövde stillas. Det var under Lundaåren 1991-93 som skivsamlingen fick sin nuvarande grundstomme och började växa.

Två skivor som jag förknippar med den tiden, köpte jag också där, ungefär tio år efter att de hade släppts (de hade kommit ut nästan samtidigt, precis i början av 1981). Även om plattorna sinsemellan är olika, vill jag hävda att de är jämbördiga. Det går i det här sammanhanget inte att bara skriva om den ena på den andras bekostnad. Varken The Barracudas eller The dB’s blev något av mina stora favoritband, men deras respektive debutalbum är fortfarande riktmärken för hur riktigt bra pop ska låta i mina öron.


Ganska omedelbart efter flytten till Lund hittade jag Drop Out With The Barracudas. Musiken pendlade mellan sprudlande surfpop och garagerockigt jingel-jangel. Med sina fjorton låtar och skiftande tonlägen kändes albumet rikt och frikostigt. Plattan funkade perfekt både för ensamt lyssnande och vid förfester. Något som tilltalade mig var att The Barracudas lät så ivriga över att frälsa världen med musik från det gyllene popdecenniet, som utan omsvep uttalades i låten I Wish It Could Be 1965 Again. Med tanke på att min musikdiet bestod av The Barracudas och andra åttiotalsband med kraftiga sextiotalsinfluenser, var det bara en tidsfråga innan jag dök djupt ner i popmusiken som faktiskt gjordes under själva sextiotalet.


The Barracudas - Somewhere Outside

Eftersom The dB’s var länkade från R.E.M. (jag hade lyssnat väldigt mycket på deras tidiga mästerverk Reckoning) köpte jag Stands For Decibels. Detta är en skiva som är mer krävande för popdiggaren därför att den är ganska påträngande (högt mixad) och nervig. Killarna sjöng ibland som om blixten nyss slagit ned framför deras fötter. Särskilt Chris Stameys låtar var ganska skruvade, även om musiken inte vid något ögonblick miste sin knivskarpa popkänsla. Den andre frontfiguren Peter Holsapple var lite mer jordnära i sin approach. Men Stands For Decibels är verkligen ett album som håller samman fint.

Även om The dB’s också var stadigt rotade i sextiotalspopen, kändes de som ett samtida eller rent av framåtblickande band i början av åttiotalet. Mitt smakprov från skivan är dock en pärla med retroprägel, som är laddad med Pet Sounds-harmonier och en matsked psykedelia.


The dB's - She's Not Worried

I efterhand känns det som att jag betalar av mitt studielån livet ut för en fil kand i popkunskap och inte i humanioraämnena, som det aldrig blev någon examen av.